Konsertrecension: Den Stora Vilan

Den Stora Vilan
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den fjärde december.
Längd: 65 minuter.
Publik: Ett fyrtiotal.

Bäst: Allt. Det är en sån konsert. 
Sämst: Att det tar slut.
Saknade mest: Mer.

Småputtrigt brukar inte vara ett positivt omdöme. Men ibland är det faktiskt en komplimang. Småputtrigt sväng är till exempel ett utmärkt sätt att beskriva Den Stora Vilan, särskilt när de är som bäst. När det känns som att de inte riktigt vet var låten är på väg. Det gör de säkert, men känslan är den av improvisation. De kan också vara blytunga i sitt driv. Ibland är de småputtrigt blytungt. Inte en helt lätt balansgång. De är småputtrigt blytunga på samma sätt som The Grateful Dead och Neil Young (de har gjort en cover på Vampire Blues) tillsammans med Crazy Horse modell Ragged Glory. Ibland är det rent av Black Sabbath-tungt. Och ju lösare i kanterna desto bättre. Det är rock med feta rytmer från både trummor och bas, möjligtvis med lite blues i botten och en närmast jazzig frihet som grädde på moset. Lite folktoner också. Och även om två gitarrsolon samtidigt inte alltid är en bra idé är trots allt två bra gitarrsolon modell Thin Lizzy samtidigt dubbelt så bra som ett bra gitarrsolo. Inte heller en helt lätt balansgång.

Som mest var de sju medlemmar, men nuvarande upplagan som hittar till Kafe De Luxe är en tajt kvartett. Och de har höjt tempot. Tre av dem sjunger, men även trummisen står för körsång. Det är en skönt okammad version av stämsång de ägnar sig åt. Den går mer ut på att de sjunger samtidigt än att de sjunger stämmor. Bandet har besökt Kafe De Luxe inte mindre än tre gånger tidigare – och relationen har hunnit bli ganska intim. Att deras nysläppta fjärde skiva, 17 låtar långa Utsikt Mot Havet, dominerar kvällen är det ingen som klagar på. De börjar med Blänk I Asfalten och Stölden. Domino är en favorit på skivan som blir ännu bättre live – det gäller alla låtarna. Det Vi Ej Förstår påminner om tidiga Pink Floyd, men svängigare, mycket svängigare. Det blir en hel del diggande med slutna ögon, dans i publiken och jubel – som triggar bandet ännu mer. Och en halvskum källare är förmodligen den perfekta miljön. Medlemmarnas kläder prickar förresten in alla färger från svart till svart.

Konserten blir bättre och bättre låt för låt, trots att de går ut hårt direkt. Kanske är det inte en slump att det står i Bibeln att vi ska tänka på Den Stora Vilan-dagen så att vi helgar den. Och sjuttiotalet fortsätter att bli bättre och bättre, i alla fall med göteborgare.

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Den Stora Vilan 

Skivrecension: Neil Young + Promise Of Real 

Konsertrecension: The Amazing 

Skivrecension: Nature 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.