DVD-boxrecension: The Beatles 1+
När The Beatles släppte samlingen 1 2000 slutade det med att
den blev millenniets första dekads bäst sålda skiva. Den innehöll 27 låtar med
Ringo och de andra tre som legat etta på listan i England och/eller USA.
Förstås i förbättrad ljudkvalitet. Femton år senare kommer 1+. Nu är CD:n mest bonusmaterial och det som
lockar är istället de två DVD:er eller Blu-ray som också ingår. Här finns dels
alla videos till låtarna på 1 och, det verkliga nördkalaset, en massa mer
okända klipp till delvis något mindre sönderspelade låtar på ytterligare en
skiva. Dessutom har Ringo Starr och Paul McCartney bidragit med tyvärr märkligt
intetsägande kommentarer till vissa låtar. Det roligaste kommentarer avslöjar
är att hästen Ringo rider på i videon till Penny Lane inte
nödvändigtvis ville som Ringo eller regissören ville.
Många av klippen har skymtat förbi i dokumentärer, men nu
får vi dem i sin helhet. Och vi får dem inte bara med både förbättrat ljud – av
ursprungsproducenten George Martins son Giles – utan även med förbättrad bild.
George Harrisons röda manchesterskor i videon till Hey Bulldog är rödare än
någonsin. Just den låten är förresten en av bandets bästa, dessutom fortfarande
märkligt okänd för att vara gjord av ett band som inte kan sägas ha gjort många
okända låtar. Samma George har ett par stiliga blommiga inneskor som verkligen
förtjänar sin inzoomning i en alternativ version av Get Back, alltså inte den
från taket. Att det blåste kallt januaridagen 1969 när de spelade på taket i
sin allra sista konsert inför publik går att ana på skillnaden i färg mellan
John Lennons näsa och resten av ansiktet i Don´t Let Me Down. I de tidiga
svartvita klippen är skillnaden också tydlig, om än inte lika stor. För när
färgen tillkommer i Paperback Writer och Rain är det som att befinna sig på
plats. Inte minst när ljudet är så tungt. Den motorcykelolycka Paul just varit
inblandad i spelar också en tydlig roll – hans ena framtand är ännu inte lagad.
Och bussarna i Penny Lane-klippet har aldrig varit grönare, Ringos mustasch
aldrig mustaschigare. Mustascherna var förresten delvis ett resultat av Pauls
olycka, han odlade sin för att dölja ärret.
I Strawberry Fields Forever uppfinner de numera mustaschprydda pojkarna en ny konstform både
musikaliskt och visuellt. Och de gjorde det tillsammans med svensken Peter
Goldmann som regisserade. A Day In The Life är också en av de stora
upplevelserna, inte minst för att den är så sällan visad. Mer Sverige blir det
i den på sitt sätt lika revolutionerande She Loves You, inspelad live i Stockholm i
oktober 1963 för tv-programmet Drop In. Sextiotalet började i Sverige den
kvällen.
Och så här håller det. Det går att rabbla upp låtar tills
luggen trillar av. I videon till Help sitter de på en planka och med bara två
gitarrer, en bas, ett paraply och lite glitter skapar de något lekfullt till en
textmässigt mörk låt. De var ett seriöst och oseriöst band samtidigt. Samma dag
som Help i november 1965 spelade de också in videos för I Feel Fine, Ticket To Ride, Day Tripper och We Can Work It Out. I en alternativ version av den
sistnämnda är John och Paul misstänkt fnittriga. En spelades in under
lunchrasten – det betyder ju i alla fall att de faktiskt hann äta. Managern
Brian Epstein förbjöd att den visades. De äter fish & chips och försöker
mima till I Feel Fine. Versionen döptes till I feel fried.
Alla sagor har ett slut och framåt slutet här, närmare
bestämt i Something, har de fyra filmats separat vid sina hem med sina respektive
i oktober 1969 - sex år och en hel värld bort från inspelningen av She Loves You i Stockholm. De har redan splittrats, men inte offentliggjort det. Då har de
under sju omöjligt intensiva års tid rört sig framåt som få andra. Och när de till
slut gick skilda vägar hade ingen av medlemmarna ännu fyllt trettio.
Det blir inte mycket bättre än så här, i alla fall inte utan
att göra något olagligt. Ta en grå vinterdag och gör den bättre. All you need is love - och den här lådan.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
Etiketter: film, musik, stor jävla låda
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida