Tre nya fynd i tv-soffan

1. Californication

En egentligen tragisk serie som envist petar i det mänskliga psykets allra mest känsliga delar kombinerat med några av de roligaste dialogväxlingarna sedan jag vet inte när. David Duchovny får äntligen bevisa att han är mer än Fox Mulder. Hans förvirrade och allt mer desperata karaktär är en fröjd i sin egen undergång. Skäms nästan över att skratta åt någon/något så tragiskt. TV4, torsdagar 22:35.

2. Mad Men

Millimeterprecis skildring av den vita mannens värld i skarven mellan femtio- och sextiotal. Rasism, antisemitism och sexism står framme i fullt ljus. Ingen reagerar. På reklambyrån säger en sekreterare att hon vill bli copywriter och en man svarar "Fantastiskt. Det är som att se en hund spela piano". Intelligent harkling om nuet sett från då. Pluspoäng för de Saul Bass-inspirerade förtexterna. Kanal 9, torsdagar 22:00, repris söndagar 17:10.

3. Brotherhood

Klassiskt upplägg. Ena brodern är advokat och har politiska ambitioner, hans fru är otrogen och röker marijuana. Andra brodern är just utkommen från fängelset och försöker återta sitt gamla område och återknyta kontakten med sin familj. Han är fast i brottslighet - hans advokatbroder bryter bara mot lagen när han tycker den är i vägen. Irländska maffian får gärna ersätta New Jerseys i min tv. SVT 2, fredagar 22:25, repris onsdagar ca midnatt.

Dagens låt är Since I Fell For You av Nina Simone.

Stig Claesson, bägge två

Det känns lite tråkigt att upptäcka folk efter att de gått bort, men i det här fallet är det snarare en återupptäckt som varit tänkt att göras länge. I fackföreningen Metall medlemstidning brukade nämligen Stig "Slas" Claesson skriva underfundiga krönikor. När jag var mindre än så skrev han för tv. Bl a en serie som utspelades i en frisörsalong med ingen mindre än Lill-Marit Bugge i huvudrollen. Tror också att Loffe hade en av rollerna.

För någon vecka sedan var jag på biblioteket och eftersom Slas nyligen gått bort hade de några av hans böcker framlagda på ett bord. Kanske var det därför jag äntligen fick tummarna ur och gjorde slag i saken. En styck roman vid namn Liv Och Kärlek lånades.

Jag vet egentligen inte hur mycket av mitt intresse för Stig Claesson som grundades i att han och morfar hade samma namn, men det kanske inte spelar någon roll. Slas var vän med språket, stod ofta med ena foten lite utanför och kunde analysera små företeelser på ett roande och värmande sätt.

I Mats Olssons Greatest Hits vol 2 finns längst ner på första sidan ett litet citat.

I Sverige hände ingenting. Det var bara en gubbe som var ute och gick. Och en pojke som täljde en pinne.

Dessa rader kommer från en TV-film Claesson skrev 1971. Jag brukar tänka på dem ibland när jag är ute och går och inte ser någon annan, som vore jag sist kvar. Man kan vara ute och gå i flera timmar utan att se en människa. Man undrar var alla har tagit vägen. Att det är jag som i fallet är gubben som är ute och går... tja, jag har trots allt fyllt trettio.

Liv Och Kärlek är den sorts bok som man med jämna mellanrum skrattar högt åt och inte kan lägga ifrån sig. Det är förvisso inte en roman, det är en krönikesamling. Claesson skriver på baksidan att han inte vill kalla det en klippbok och tycker det är en korkad benämning. Okej. Men ändå, det är kortare stycken som satts ihop från olika sammanhang, bla från Metalls fackföreningstidning. Min Slas-cirkel är därmed sluten. I boken finns ett stycke kallat Spara & Slösa. Slutsatsen blir att det är bättre att slösa.

Nu när jag är till åren kommen som man säger så ångrar jag ingenting, vilket jag naturligtvis borde göra då jag ser mitt egna magra bankkonto. Jag tror nämligen inte att man kan spara sig in i himmelriket. Ska man få uppleva lite himmelrike får man göra det här på jorden och det är det man ska ha pengarna till. Det vill säga man ska slösa.

Låt vara att spargrisen gråter, Slösas spargris grät alltid, men hellre det än att man sitter och fäller tårar över sitt enormt tråkiga liv medans ens spargris står tjock i bokhyllan. Mitt råd till tveksam ungdom är alltså: Lyssna gärna till ekonomiska råd, men lyd för fan ingen. Det kan verka som att jag vill förföra ungdomen till liderligt leverne, men jag undrar vem som egentligen vill förföra ungdomen: Fondmäklarna eller jag. Inte är det jag.

Det svenska språket har förlorat en god vän, men vill man uppleva lite himmelrike på jorden kan man läsa något av Stig Claesson. Lånar man på biblioteket behöver man inte ens slösa.

Dagens låt är Beer Drinking Women av Memphis Slim.

Galna män på nian (och Rom i regnet)

Jan Gradvall skrev förra veckan en krönika i Dagens Industri där han lovordade tv-serien Mad Men. Eftersom jag litar på Gradvall blev jag nyfiken. Den går på Kanal 9 och jag är en av de ca 37 personer i Sverige som har Kanal 9 så det är lika bra att passa på. På söndag klockan 21:00 går de två avsnitt som hittills sänt - det råkar för övrigt vara just de två avsnitten jag missat. Vilken slump.

Det enda jag vet är att Mad Men utspelas på en reklambyrå på sextiotalet och att en av Sopranos-hjärnorna ligger bakom. Här kan man läsa mer.

Den tredje februari börjar förresten säsong två av Rome på samma kanal.

Det kanske är lika bra med en regnig vår?

Dagens låt är Solglasögon av Docenterna.

Nytt om förr

Enligt Peter Englunds blogg på Peter Englunds hemsida har Peter Englund snart en ny bok på gång. Det ser jag fram mot för de andra har jag redan läst och ingen har varit sämre än bra. Överväger ibland att ge mig på hans doktorsavhandling Det Hotade Huset, men vill inte verka desperat - i alla fall inte rent litterärt - och det gör man onekligen om man läser en doktorsavhandling frivilligt.

Hans nya bok handlar om första världskriget sett genom några utvalda människoöden. Jag utgår från att det blir påläst, välskrivet och svårt att lägga ifrån sig. Englund är alltid Englund.

Dagens låt är History Repeating av Propellerheads feat Shirley Bassey (eller om det nu var hon som featurade dem).

Orättvisor, njutning och rondeller

Det blir tystare ute när det snöar. Men framförallt är det vackert. Jag kunde inte hålla mig från en promenad. Vardagsmagi är underskattat.

Ska vara på Bergundaskolan både torsdag och fredag och visa/undervisa aikidio för högstadieklasser. Vi började idag med två timmar. Ungdomarna var duktiga och det var en givande erfarenhet. Problemet är bara att min kropp knappast är på humör för varken fall, tekniker eller balans klockan åtta på morgonen. Men det gick bra. Vår klubb har en taido-sektion också så det har jag testat för andra gången i mitt liv. Jag utgår från att jag kommer ha viss träningsvärk imorgon, men då håller vi bara på från 8:25 till 15:30. Och ändå ser jag fram mot det.

Heath Ledger har gått bort, 28 år gammal. Orsaken är ännu oklar, men det är otäckt när någon i ens egen ålder drabbas. Han verkar ha haft sömnproblem och piller kan ha varit inblandade. Om det varit en Pete eller Amy hade det varit lika sorgligt men inte lika oväntat. Ledger verkar inte ha varit sådan, vad "sådan" nu innebär. Förstår hans treåriga dotter vad som hänt?

Det finns inget värre än att förlora någon som ännu inte stod på tur. Att förlora någon gammal man älskar är förvisso inte kul det heller, men man slipper ett livslångt grubblande om varför.

Jag har ätit på Subway två dagar i rad. I måndags var dagens skinka/kalkon och igår var det köttbullar. Gott, gott, gott. Subway ska öppna på Teleborg (stadsdel i Växjö) och det är ca 10 min promenad hemifrån. Det kan bli dyrt. Har fortfarande inte testat kycklingbröst (dagens på söndagar) och kanske skulle vänta tills de öppnar på hemmaplan? Experimenterar fortfarande när det gäller brödval. Ljust bröd med parmesan/oregano-topping var väldigt gott.

Det är underskattat att ligga och läsa på nätterna, i alla fall om man inte måste stiga upp (och det måste jag resten av veckan). Nästa bok blir August Strindbergs Tjänstekvinnans Son eller Robert Harris Pompeij. Just nu ligger Strindberg överst. Den är självbiografisk och kanske avslöjar han något om kokerskan.

På väg till Bergundaskolan i morse - eller snarare på väg till Daniel som skulle plockas upp på vägen - hade en bil rumppussat en annan i en rondell. Om jag ibland tycker att folk kör illa (inte minst jag själv) är det inget jämfört med hur illa folk kör i rondell. Och det är inte ens ett halvt inget i jämförelse med hur illa folk cyklar i rondell. Med tanke på bilarnas position misstänker jag att någon gick eller cyklade ut på övergångsstället, någon fick bromsa hårt och någon strax bakom hann inte stanna. Hoppas inte någon skadades.

Däremot har jag inte sett någon gå i rondell. Genat över, möjligtvis. Men inte gått varvet.

Leonard Cohen ska ut och turnéra i sommar för första gången sedan -93. Dags för ett stopp i Växjö, va?

Har idag fått mail från min favoritbibliotikarie om att Kevin Pearce bok Something Beginning With O finns att fjärrlåna. Andres Lokko nämner den ibland men den har varit svår att få tag på. Den är tydligen bara 48 sidor lång. Bibliotikarien menar att det kanske resulterar i att de kopierar den istället för att skicka boken eftersom det är ett universitetsbibliotek. Det blir spännande att se vilket format den dyker upp i.

På tal om övergångsställe: på engelska heter det zebra crossing. Är inte zebrakors ett roligare ord än övergångsställe?

Dagens låt är Black Magic av Jarvis Cocker.

Skinkkramp skala 3:1

När jag tränade igår kände jag plötsligt hur det började krampa i vänsterskinkan. Mysko, tyckte jag. Av alla konstiga ställen man kan få kramp måste det drabba just skinkan. Benen är t ex enklare att stretcha. Jag försökte omedelbart skinkstretcha men lyckades inte riktigt. Problemet var att jag inte kunde slappna av när det sträckte och aikido är både roligare, enklare och mer givande om man är avslappnad i kropp och själ. Och man kan inte gå av mattan pga skinkkramp. Där måste man dra gränsen.

Så jag körde hela passet och efteråt kunde jag inte böja vänsterbenet för det sträckte för mycket. Jag kunde inte böja vänsterbenet förrän alldeles nyss - sitter faktiskt just nu med benen i kors bara för att fira, det vänstra över det högra. En liten seger är också en seger.

Nu ska jag aldrig mer skriva om skinkkramp. Tack till Victor för skinkkrampstretchtips, även om det inte funkade.

Dagens låt är You Keep Me Hangin´ On av The Supremes.

På tiden

Om man som jag växte upp med den ojämna men bitvis lysande serien Arkiv X kan man inte ha låtit bli att sakna David Duchovny, inte minst har man velat se honom i en mer givande roll. Han har medverkat i mer eller mindre bra filmer och har i intervjuer gjort intryck av att vara en smart man med skön självdistans. Man har haft en känsla av att han förtjänar mer.

I hans nya serie Californication spelar han en känslomässigt lätt bortkommen författare med snabb tunga som trånar efter sitt ex (även med tungan) som ska gifta om sig medans han betar av alla andra (bl a, ovetandes, sin dotters nya styvfars sextonåriga dotter). Under tiden vill hans dotter att hennes föräldrar ska bli ihop igen. Serien är bitvis tragisk, men framförallt är den väldigt kul. I gårdagens avsnitt (del 2) dök följande lilla dialogguldkorn upp.

- The homo says what.

- What?

- Got you.

Det där var så barnsligt att jag skrattade ett tag, och dessutom gjorde det lite högre än vad som kanske var lämpligt. Gillar man barnsliga skämt finns det mer av den varan.

Just nu känns det som om Californication kan vara den bästa nya serie jag sett sedan The Wire om I Huvudet på Gynning tillåter.

Dagens låt är Hang On av Salim Nourallah.

Konsten att hylla en bok

Jag köpte en ny bokhylla i mellandagarna. Den gamla var alldeles för liten. Jag hade böcker både i garderoben, i skrivbordet och - onekligen - i hyllan. Den nya hyllan är tyvärr också för liten, men inte lika mycket för liten som den förra och det är ett steg i rätt riktning. Skaffar jag en likadan till får nog alla plats, men då måste jag köpa lite kläder att ha i garderoben och det vill jag inte.

När jag äntligen fick en större och snyggare hylla ville jag förstås fira detta genom att ställa upp alla Ed McBain-böckerna, istället för att ha dem i skrivbordet (och några i garderoben). När jag var klar hade jag en och en halv hylla enbart med McBain. Det var lite häftigt, tyckte jag. Problemet var bara att jag insåg att det inte gick att ha alla böckerna framme. Istället tog jag alla inbunda och ställde dem i hyllan. Pocketsarna får stå kvar i skrivbordet (och i garderoben och bakom de andra böckerna i hyllan).

Men nästan alla inbunda böcker står numera snyggt uppradande i någonslags ordning som jag inte förstår mig på. De största volymerna står på hyllan i mitten - de handlar om The Beatles, Sir Monty Phyton och Hasse & Tage (Tintin och Michael Palin var också ganska stora). Skönlitteraturen tar upp två hyllor, DVD:er en hylla och den understa hyllan är en öppen kategori bestående av kassetter, VHS, serier och lånade DVD-filmer. Överst finns min jordglob och lite CD-boxar (frågan är om inte Nicolai Dungers The Vinyl Trilogy ska stå där). Och förstås den där korkhatten Patrik köpte i Australien.

Blev förresten lite förvånad när jag "bara" hade femton böcker om/av The Beatles.

Det är tydligen så att böcker är den nya inredningstrenden. Man köper inte böcker för att läsa dem utan för att det är snyggt när de bildar rader. Det tycker jag är synd. Böcker är till för att läsas, inte att tittas på.

Å andra sidan - få möbler är trevligare att titta på. Vad ska man läsa här näst?

Dagens låt är Wish I Could Fly av Roxette.

Here comes not the sun

Jag läste i tidningen att Växjö i december 2006 hade 23 timmar sol. Det är inte mycket. Men lite längre ner i samma artikel står det att Växjö i december 2007 hade 24 minuter sol. 24 minuter? På en månad? Det är inte ens en minut om dagen. Inte konstigt att man är trött och allmänt gnällig.

Kunde vi inte fått i alla fall en halvtimme så hade man hunnit tvätta bilen?

Dagens låt är Cruel Girl av The Red Button.

Trettioårskris - så funkar det

Ibland önskar jag att jag inte grubblade så mycket. Ibland önskar jag att jag kunde vakna upp imorgon med fru och två barn. Men om jag gjorde det, skulle jag sakna att kunna ligga framför tv:n en hel dag och kolla på DVD? Skulle jag sakna att kunna gå en promenad när som helst? Jag vet inte. Skulle jag sakna friheten och tröttna på tryggheten?

Ibland önskar jag att jag var en Magnus Uggla-typ (kolla! jag är kung i baren! fan vad häftigt att vara full!) istället för att vara en Leonard Cohen-typ.

Fram tills jag var kanske 25 hade jag ett stort behov av att vara ensam. Nu är det snarare tvärtom. Jag blir lätt rastlös när jag inte har något inbokat - det tror jag aldrig jag varit innan.

Jag är tacksam för mina vänner. Våra fikor, promenader, diskussioner, skratt och möten betyder mycket. Mer än jag kanske vill erkänna. Jag har fortfarande ibland svårt att tro på att det faktiskt finns folk som tycker om mig.

Om jag inte grubblade så mycket, vem skulle jag då vara? Skulle jag vara en lyckligare människa då?

De flesta verkar tycka att jag är väldigt barnslig eller väldigt tråkig. Jag vet inte vilket jag håller med om mest själv, men om jag tittar på denna bloggen skulle jag nog tro att jag är en ganska lättsam typ. Är det så jag vill att det ska framstå? Är det kanske rent av så det är? Är mitt svårmod bara något jag har fått för mig? Eller är det kanske så att alla innerst inne känner ett svårmod? Vissa kanske bara är bättre på att dölja det.

Ibland önskar jag att jag inte var så bra på att dölja hur jag egentligen mår - om jag nu är bra på att dölja hur jag egentligen mår. Det kanske jag inte är. Det kanske bara inte är någon som vill säga något. Om någon frågar hur det är svarar man väl ändå att det är bra, eller kanske att det är okej. Kanske är det rädslan för allvaret som är problemet. Å andra sidan får man aldrig underskatta tramset heller.

Jag vet inte. Jag tänker bara lite.

Living is easy with eyes closed/ misunderstanding all you see/ it´s getting hard to be someone, but it all works out/ it doesn´t matter much to me

Dagens låt är Strawberry Fields Forever av The Beatles.

En ensam dag skapades en blues i mitt hues

Efter att ha fått en ny dator och via en kompis bjudits på ett inspelningsprogram skapade jag igår en instrumental blues. Den började i alla fall bra, det måste jag säga. Jag kunde inte ana att man kunde fixa ett sånt monumentalt oväsen genom att subtilt trumma på baksidan av en gitarr och lägga på eko och lite mer eko och lite till eko. Det sköna riff jag lyckades åstadkomma med nästan bara två strängar hade platsat i vilken T-Rex hit som helst (minst). De fina ho-ho-körerna hade The Blind Boys Of Alabama kunnat vara stolta över. Och så fortsatte jag. Kort sagt blev min låt ett distillat av det bästa min skivsamling har att erbjuda. Gitarrsolot ska jag inte ens nämna så är inte det gjort. Det enda som saknades var en blåssektion a la Stax.

Projektet går under namnet Mitt Eget Band och skiljer sig markant från de låtar jag tidigare varit okänd för.

Dagens låt är Käre Lille Bror av Ossler.

Gubbrocken är den nya gubbrocken

Inte nog med att min årsbästa-lista bekräftade alla gubbrockfördomar jag haft mot mig själv, nu har trevliga Rootsy gjort en världens-bästa-någonsin-enligt-våra-läsare-grej som är så gubbrock att Ulf Lundell framstår som Amy Diamond i jämförelse.

Även om 82,7 procent av listan kunde räknats ut i sömnen (och ser ut ungefär som min egen lista) är det alltid intressant att ta del av vad andra har för favoritskivor och framförallt varför. Finns det rentav en anledning till att Sinatras rysare In The Wee Small Hours från -55 kommer överleva längre än blond-tjej-från-Idol-som-wailar-så-fint men är inte snarare Watertown hans bästa?

Dessutom kom Revolver med på listan helt utan att jag röstade. Urvalet säger förvisso något om läsarnas ålder, för visst har det väl gjorts fler bra skivor än fem sedan näverluren blev elektrisk?

Samtidigt vill jag påpeka att Tom Petty, som jag snart ska försöka titta närmare på när jag ser om Running Down A Dream, inte är gubbrock utan gubbpop och det är faktiskt en helt annan tebacke.

Va? Vad sa hon?

När jag frankzappade förbi P4 för några dagar sedan spelade de Paul McCartney. När låten var slut sa programledaren (även om jag visste vad hon hette skulle jag låta henne vara anonym):

Det där var Too Much med Paul McCartney, eller Mr Paul McCartney som han kan kalla sig nu när han blivit adlad av drottningen.

Okej. Det är bara P4, men ändå. Jag betalar också licenspengar (och om jag verkligen gjorde det skulle det vara ännu mer irriterande). Det kan vara någon där ute (jag vet ju att du läser det här, mamma) som tror att man måste bli adlad av drottningen för att få kallas Mr i England.

Kära P4, när en man blir adlad får han kalla sig Sir. Kvinnor som adlas tituleras Lady. Mr betyder "herr" och kräver inget erkännande av varken drottningen eller han med de roliga öronen.

Språkpolisen will return in P4 Är Far Till Alla Grodorna.

PS. I senaste numret av The Word avslöjar McCartney att Clinton egentligen sa sack my cook till Lewinsky. DS.

Wilmer X-boxen är tillbaka

Det är dags igen. Ful-Tommy lämnade tillbaka Wilmer X-boxen Arkiv X och det tog inte lång tid förrän jag var tillbaka. Wilmer X är inte bara "bra för att vara svenska", de är kort sagt bara jäkligt bra. Och om jag skulle tvingas välja skulle de nog hamna tvåa efter The Beatles.

(Det slår mig förresten att Arkiv X förmodligen varit utlånad mer än Gudfadern-boxen.)

Det blev alltså ingen sömn inatt. Det blev en box istället. Fyra skivor med svettig rock, blues, pop, soul, country och lite ballader. Sen körde jag senaste 13 Våningar Upp när jag ändå var igång. Sedan blev det En Speciell Kväll Med Wilmer X, liveskiva från 1991 med en Peps som gäst (bl a på One Night med auriginal-texten, snarare än Elvis nuttversion) och en livsfarlig Kör Dig Död.

Adrenalinet närmar sig nu kokpunkten och klockan halv fyra och då tar jag det kanske inte fullt friska beslutet att varva ner med överstewilmern Nisse Hellbergs senaste soloskiva En Tiger I Tanken. I trakterna av instrumentala tryckaren Caravelle somnar jag slutligen.

I senaste numret av musiktidnigen Sonic säger Nisse att Wilmer X inte finns just nu, men samtidigt så nackar man inte ett band som Wilmer X utan att ha tänkt efter väldigt noga, så jag stänger inte den dörren helt.

Med tanke på att Nisses största hjältar är The Rolling Stones kan han väl inte lägga ner Wilmer medans de fortfarande är bra? Så kan väl inte en sann Stonesfantast resonera?

Men 2005-års 13 Våningar Upp vore i värsta fall ett värdigt avslut. Och så länge Nisses soloskivor håller samma klass som Snackbar Blues och En Tiger I Tanken finns det bot mot abstinensen. Annars kan man alltid lyssna på boxen en gång till.

Dagens låt är Bara Muskelminnet Kvar av Wilmer X.

Längtan

Ingen man från Norrköping på väg mot sextio med flätor var bättre på Palladiums scen förra året. Den här längtar jag efter.

Stillsamt faller snön

Det har snöat i några dagar på ett vackert It´s A Wonderful Life-sätt. Det betyder att snön faller långsamt, som om den vill undvika att landa. Nu är det några plus och blask igen. Men det vackra var trevligt så länge det varade. Det kanske kommer tillbaka. Efter en mild vinter kändes 2-3 plötsliga minusgrader som en förflyttning till Nordpolen. Det var första gången den här vintern som jag använde vinterjacka.

Man gör alltid intressanta upptäckter i fickorna när man tar fram en gammal jacka ur garderoben. Jag har tydligen fikat te och kaka för 74 kronor. Hur många karat var den kakan? Dessutom hittade jag en påse Dr Dryels som var tom. Alla Dryelserna hade flyttat ut i fickan på egen hand och bildat en jättedryels. Vet inte än om jag ska äta upp den.

Tyvärr hittade jag inga pengar. En gång hittade jag en hundralapp i ett par byxor jag inte använt på sex år.

Kan det inte börja snöa igen?

Dagens låt är Som Isarna (När Det Blir Vår) av Orup.