Radiodokumentär om The Bands andra album

BBC sänder mycket musik och mycket om musik. De har bland annat en radioserie som heter Classic Albums. En av de dokumentärerna handlar om The Bands andra album som heter just The Band. Skivan släpptes 1969 och blev deras mest framgånsrika skiva, både konstnärligt och kommersiellt. Den har klassikerstatus och blev tillsammans med deras debutalbum Music From Big Pink stilbildande för det som kallas americana. Lyssna och njut!

Klicka här för en hel timme om och med The Band andra skiva.

Läs mer om liknande:
Skivrecension: The Band - The Band

Bob Dylan & The Band - The Basement Tapes 
The Band lade grunden för skäggrocken
Vad handlar The Band-låten The Night They Drove Old Dixie Down om?

Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester

Bo Kaspers Orkester 
Tid: Lördagen den 19 mars. 
Plats: Konserthuset. 
Längd: Två timmar. 
Publik: Strax över 800 och tämligen fullt. 
Bäst: Musikaliteten, spelglädjen och låtarna. 
Saknade mest: Dansa På Min Grav – och 25 andra.

Det är lätt att missta Bo Kaspers Orkester för ett mysband som är kalkylerade för att tilltala så många P4-människor som möjligt. Fel fel fel. Om man lyssnar närmare finns här några av de mest skarpsynta skildringarna om att få livet och relationer att funka som en svensk textförfattare fått ur sig. Kärlek, ångest och humor. En helt vanlig vardag som är både unik och universell. 

Senaste skivan Redo Att Gå Sönder är en av deras bästa och därifrån inleder Att Vara Ung – ett möte mellan Kuba och Paris - där Bo Sundström spelar ukelele. Om orkestern ibland erkänt att de inte dragit jämnt är de ikväll på strålande humör, det är turnéavslutning och väldigt uppsluppet. Redan efter första låten lägger Sundström och basisten Michael Malmgren armarna om varandra. På något sätt lyckas de omfamna hela publiken i samma rörelse.

Orkesterns rutin, de är ruskigt tajta och härligt lösa i kanterna, och rika låtkatalog gör det möjligt att spela både Undantag och Hon Är Så Söt under första kvarten, två låtar som de flesta band hade valt att lägga som extranummer. Oavsett hur mycket musikalisk bredd de har – live även utökade med en gitarrist och två blåsare – lyckas ändå diskolåten Diskotek sticka ut. Där gör även Sundström en Springsteen och bjuder upp en dansglad kvinna från publiken. Hon får ett minne för livet. Sundströms dans kommer förmodligen inte vinna priser, men leenden och hjärtan. Han är en blandning av Tom Waits och Twin Peaks. Och med sin lilla hatt dessutom ganska lik Waits.

Människor Ingen Vill Se och En Ny Skön Värld har de senaste åren fått en mening de inte hade när de skrevs, med tanke på den seriösa tonen i presentationerna just där har bandet också insett det. Men annars är det genomgående mycket glädje. På slutet får publiken önska en låt och efter många höga rop vinner Semester, som blir ett av extranumren innan Tack, om att inte ta sin livskamrat för given, avslutar.

Ibland har Bo Kaspers Orkester riskerat bli ett fyrkantigt rockband i mängden, men nu har de omfamnat sin styrka och präglar sin särart. För även om influenserna bitvis är väldigt tydliga – Allt Ljus På Mig är kanske den bästa svenska Curtis Mayfield-låten som gjorts – har de något väldigt eget. Och när de är som bäst, som ikväll, är det inte många som slår dem på fingrarna.

Läs mer om liknande:

Bo Kaspers Orkester rockar, kanske för mycket

Bruce Springsteen för nybörjare

Tom Waits - ett åsnejubileum i skymundan

35 Soulklassiker 1970-75 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Dennis Wilson gjorde en borttappad klassiker

Dennis Wilson är förmodligen mest känd för två saker. Dels för att han var den enda medlemmen i The Beach Boys som faktiskt surfade och dels för sin vänskap med Charlie Manson.

Att Dennis var den kanske bästa låtskrivaren i bandet under deras borttappade år mellan 1968 och 1972 är inte lika känt. Och borttappade bara från ett kommersiellt perspektiv. Från ett kreativt perspektiv var de väldigt framgångsrika och fyllda av musik som inte lät som bandets mer kända period under sextiotalets första halva. Dennis, mellanbrodern av de tre bröderna Wilson, skrev sina första låtar till skivan Friends. Little Bird och Be Still är små vackra ballader. Naiva kanske, men också svåra att inte bli berörd av. På skivan 20/20 året efter bidrog han med Never Learn Not Love, baserad på/snodd från en av kompisen Charlie Mansons låtidéer.

Manson ville bli låtskrivare och umgicks även med Neil Young under den här perioden. Manson blev upprörd av stölden och Wilson hade dessutom mage att ändra i texten och därmed "manipulera budskapet". Eftersom anfall är bästa försvar gav Dennis sin snart före detta vän ett rejält kok stryk. Men rädslan för hämnd lär inte upphört.

Medan The Beach Boys aktie fortsatte sjunka uppstod två läger i bandet. Det ena, bröderna Carl och Dennis, ville fortsätta utveckla musiken. De andra, Al Jardine och Mike Love, ville ge fansen vad fansen ville ha. Det vill säga hitarna från sextiotalet och nya låtar som lät som hitarna från sextiotalet. I mitten satt Brian Wilson som skrivit alla de där hitsen innan hans demoner tog kontrollen över honom. Han brydde sig inte längre. Bruce Johnston, Brians turnéersättare, verkar inte haft några speciella åsikter.

Efter skivan Surf´s Up 1971, som blev deras största framgång på länge, fick dåvarande managern Jack Riley sparken och ersattes så småningom av Mikes bror Stan. I samband med detta vann också, inte helt oväntat, Al och Mike kampen om vilken riktning bandet skulle ta. Dennis låtar fick inte längre samma utrymme på skivorna. Han rimmade inte sun med fun tillräckligt ofta.

1977 kom Dennis kanske oundvikliga solodebut. Pacific Ocean Blue. Den låter inte alls som The Beach Boys, men möjligtvis som de hade kunnat göra om de inte fegat ur. Trots detta medverkar några av medlemmarna på albumet. Musiken är annars svår att sammanfatta i sin blandning mellan rock, soul, gospel, lite funk och ibland nästan klassiskt anlagda stråkarrangemang. Påminner lite om vad amerikanska Iron & Wine gjorde på Kiss Each Other Clean. Och har ni inte hört den påminner den lite om Pacific Ocean Blue.

Skivan blev en kritikerframgång och sålde runt 300 000 exemplar. Inte en gigantisk kommersiell framgång, men bättre än den tidens skivor av The Beach Boys. Särskilt från ett konstnärligt perspektiv var den en stor framgång. Dennis, The Beach Boys eviga strulputte, hade bevisat sig.

Han började nu jobba på en uppföljare, tänkt att heta Bambu. Hans ökande drickande och ständigt pågående användande av droger gjorde att skivan inte skulle bli klar, men han spelade in konstant. Få artister har nog ett lika stort antal outgivna låtar, i alla fall i jämförelse med vad som faktiskt gavs ut.

1983 drunknade Dennis Wilson, 39 år gammal. Han hade förlorat sin studio - som först ägdes av bandet, sedan köptes av Dennis och Carl och under några år blev ett andra hem, sin båt - som han också bodde på, och sin röst. Hans vänner kände inte längre igen den tidigare så stiliga unga mannen som varit den i bandet tjejerna skrek högst åt.

2008 kom Pacific Ocean Blue ut igen, då hade den varit omöjlig att få tag på under fler år. Skivan var utökad med en extra CD innehållandes sexton låtar med vad som - möjligtvis - hade kunnat bli Bambu.

Pacific Ocean Blue har i många kretsar status av borttappat mästerverk och gillas även av många som inte gillar The Beach Boys. Dennis röst hade bitvis mer gemensamt med en bakfull Bruce Springsteen än med sitt modersbands finlemmade falsettsång, även om gospelkören i till exempel River Song inte går av för hackor. De sista åren lät han som Bob Dylan med halsfluss.

Skivan var inte så illa av en ung pojke som en gång fick vara trummis i sin brors band mest för att deras mamma skulle veta var odågan höll hus. Vem kunde ana att han skulle skriva låtar som får vuxna män att gråta?

Läs mer om liknande:
The Beach Boys-skivan Sunflower från 1970 innehåller två av Dennis Wilson bästa låtar
The Beach Boys för nybörjare
Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas
Dokumentären Beautiful Dreamer handlar om skivan SMiLE

Konsertrecension: Rolf Wikström

Rolf Wikström 
Tid: Fredagen den fjärde mars. 
Plats: Folkets hus, Alvesta. 
Längd: 50 minuter (första halvan). 
Publik: Ett sextiotal.
Bäst: Längtan, ge dig av.

Kanske är Rolf Wikström den som personifierar blues på svenska för den breda massan. Och kanske har han nått så långt genom att inte bara spela blues. Han har också lyssnat på, bland mycket annat, Hank Williams – som via en bok lärde honom spela gitarr, den första egna köpt 1963 när han var fjorton år. Han har tolkat Bellman och Ferlin också, som förvisso kunde vara nog så bluesiga i känsla och uttryck. Ferlins En liten konstnär görs vackert och presenteras som en svensk trettiotalsblues. Den tonsattes av Littlebrother Sutherland, till vardags mer känd som Lillebror Söderlund. En Valsmelodi, mest känd i Monica Zetterlunds tolkning, kommer från samma källa och görs i en annorlunda version.

Till Alvesta kommer Wikström i ett avskalat format. Han själv sjunger och spelar munspel och gitarr. Han backas av Niklas Medin på keyboard och dragspel. Det skapar en attraktiv atmosfär och gör också att gitarrspelet hålls nedtonat och är mer nyanserat än med fullt band. Låtarna och berättelserna står i centrum. Wikström har humor och driver med både Tomas Ledin (inte så svårt, men ändå) och Paulo Coelho-filosofer. Han lockar till både skratt, dans och allvar.

Han har, något oväntat, aldrig sjungit på engelska på skiva. Men i Alvesta denna kväll river han av i alla fall en vers från Chuck Berrys Maybelline innan han förklarar att de absolut inte ska spela den. Sedan härmar han en Volvo 140 som någon kör utan ratt, eller något.

Självklart spelar han egna låtar också. Bland höjdpunkterna finns Nog Stå Ut Med Livet. Det är man tvungen till, påpekar Roffe – alternativet är ännu värre. Snyggt gitarrsolo också. Längtan, Ge Dig Av bjuder på väldigt svängigt pianospel och är omöjlig att inte stampa takten till. Himlen Är Blå, förklarar han, har en glad titel och brukar lyftas fram på radion så här års när det är vår i luften. Men texten är ganska deppig.

Och eftersom Wikström anses vara något av en svensk blueskung – i alla fall en av de huvudmisstänkta – spelar han förstås Snoddas Flottarkärlek. Det är ett minst sagt oväntat inslag. Men om en idé är tillräckligt skruvad – han fick den av en bekant vid ett besök i New Orleans – måste den testas. Bara för att. Och ja, Wikström och Medin ror iland med den också. Imponerande.

PS. På grund av missförstånd om starttid och deadline recenseras bara konsertens första halva.

Läs mer om liknande:

Hank Williams dyker upp i country för nybörjare

Tanke och skratt med Hasse & Tage & Monica

Lisa Lystam och Fredrik Karlsson har spelat med Roffe

Freddie Wadling delar också en låt med Monica Zetterlund 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Freddie Wadling

Jazz/Visa 
Freddie Wadling 
Efter Regnet 
(Parlophone/Warner) 
Betyg: 4

På något ologiskt sätt är det helt logiskt att Freddie Wadling efter några års tystnad återkommer med en skiva gjord i samarbete med Stina Nordenstam, som inte gjort någon skiva i eget namn på tolv år. Hon skrev två låtar till hans Den Mörka Blomman som kom 2009. En av dem, Här Slutar Kartan, dyker upp även här som duett. Artisterna är båda av den sorten som inte behöver höra av sig hela tiden. De är med oss ändå. Till Efter Regnet har Nordenstam både skrivit nytt och tonsatt dikter av bland andra Harriet Lövenhjelm.

Om översättningen av The Velvet Undergrounds Sunday Morning känns som ett väntat Wadlingval finns även tolkningar av Owe Thörnqvist – När Min Vän, tidigare lysande gjord av Monica Zetterlund - och Peter Himmelstrand, kanske mest känd för Håll Dig Till Höger, Svensson och en oändlig rad Svensktoppshitar. På Känn Ingen Sorg medverkar både Nordenstam och han som skrev originalet.

Efter regnet är lågmäld och stillsam och blandar elektronik med akustiska gitarrer, klarinett och cello. Oavsett inramning blir det Freddie Wadling-låtar så fort han öppnar munnen. Så är det med de stora.

Lyssna också på: Jag Är Monstret (2005).

Läs mer om liknande:

Lite mer om Freddie Wadling

Mer om The Velvet Underground

Skivrecension: Anna Ternheim

Tanke och skratt med Hasse & Tage & Monica

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Mavis Staples

Mavis Staples
Livin´ On A High Note
(ANTI-/Playground)
Betyg: 4

Mavis Staples släppte sin första soloskiva redan 1969 - och redan då var hon veteran. Tillsammans med pappa och syskonen hade hon framträtt som en del av The Staple Singers sedan femtiotalet. Det är ett tag sedan. Då var hon bara en - liten - tvärhand hög, men kunde redan flytta berg med sin röst. Under tiotalet har hon gjort två väldigt fina och lågmälda skivor i nära samarbete med Jeff Tweedy från Wilco. Förhoppningsvis blir det fler, men Livin´ On A High Note är producerad av M Ward från She & Him och han har också gjort ett utomordentligt jobb. Så skilda artister som Nick Cave, Neko Case och Bon Iver-mannen Justin Vernon har bidragit med låtar. Staples ville göra en skiva som skulle göra folk glada, och det är onekligen lite livligare här än Tweedysamarbetena.

Inledande Take Us Back är en självbiografisk låt - dock skriven av Benjamin Booker - om hur hon börjar sjunga i hemstaden Chicago och kören äggar henne att minnas mer. Höjdpunkter som It´s A Light och Action kan både tolkas som politiska låtar och personliga pepplåtar. I´m tired of being scared, sjunger hon i Action. MLK Song (att det är Martin Luther Kings initialer är inte en slump) är en personlig betraktelse över en man som också var vän till familjen Staple. Tomorrow har väldigt snyggt Staxblås.

Mavis närmar sig åttio, men kraften i rösten är intakt. Hon har aldrig varit sorten som tar i från topp till tå. Hon har aldrig behövt. Pondusen är tydlig så fort hon öppnar munnen, även om hon knappt mer än viskar. Med tanke på hennes gospelrötter går det inte annat än att klämma i med ett amen.

Läs mer om liknande:
Bokrecension: I´ll Take You There om Mavis och The Staple Singers
Mavis Staples kan sjunga

Skivrecension: Wilco - Star Wars
The Como Mamas sjunger också gospel

Konsertrecension: Swedicana

SWEDICANA, 30 januari, Växjö

Och i Växjö blev det dags för ännu en kulturnatt, detta årliga evenemang som fyller staden med kultur i alla former – bland annat levande musik. På ett mer än fullsatt Café Fontaine med utsikt över Växjösjön – i alla fall när det inte är kolmörkt - bjöd Swedicana en gumboblandning av musikstilar. Dessa fem glada herrar spelar som namnet antyder americana, en genre som inte alltid är helt lätt att definiera, men som rymmer en hel del blues. Under ungefär en timme fick de fötterna att glatt stampa takten. Särskilt när de fick upp tempot i saker som Money Honey, en version hämtad via en omväg till Ry Cooder, och inte minst Barbecue Bobs Motherless Child via Eric Clapton.  Därutöver blev det Gillian Welch, Bob Dylan och lite The Band. I några låtar, när det verkligen sitter, har de nästan samma lediga sväng som The Band. Allt sitter lika löst och skönt som ett par välanvända byxor.

Swedicana spelar akustiskt och instrumenten fördelas på två gitarrer, bas (en modell som ser ut som en förväxt ukelele), trummor och munspel, banjo och mandolin. De tre sistnämnda trakteras av samma medlem och spelas alltså inte samtidigt. I alla fall inte än. De behärskar också stämsång, alla utom trummisen sjunger. Stämsången och mellanpratet bygger på modellen alla-samtidigt-och-vi-får-se-var-det-tar-vägen. Mer The Band än barbershop, alltså. Det är musik med stort hjärta.

Swedicana var bra redan när jag såg dem första gången i höstas, men sedan dess har de utvecklats ordentligt och nu väntar en internationell (utsocknes) storsatsning som bland annat tar dem hela vägen till Ljungby. Bara att hålla tummarna. Men glöm inte oss i Växjö.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Bob Dylan och The Band i en källare 

Vad handlar The Band-låten om?

Skivrecension: Dave Rawlings Machine (med Gillian Welch på ett hörn)

Country för nybörjare

Skivrecension: Eric Clapton  

Publicerades ursprungligen på www.jeffersonbluesmag.com.

Konsertrecension: Knock-Out Greg & The Injectors

Knock-Out Greg & The Injectors

Tid: Lördagen den femte mars.

Plats: Kafe De Luxe.

Längd: Två timmar plus paus.

Publik: Ett femtiotal.

Bäst: Svänget, oavsett tempot.

Knock-Out Greg (ja, det är hans dopnamn) upptäckte bluesen som fjortonåring hemma i Gnesta när Sven Zetterberg var på besök i hans skola. Knock-Out Greg & The Injectors, han spelar också regelbundet med The Dukes, är den sortens rhythm´n´blues-upplevelse som förstått att svänget är minst lika viktigt som det evighetslånga gitarrsolot. Och det finns en blåssektion också. Stilpoäng. Fler band borde ha två saxofonister.

På scen denna kväll/natt hittar vi Knock-Out Greg på sång och utmärkt gitarr, köttigt men aldrig fläskigt. I sina solon visar han att han både vet vad som ska spelas och vad som inte ska spelas - och när det är dags att sluta. Magnus Jonsson driver på med basen, Marcus Andersson spelar trummor rakt och utan krusiduller. Kai Sundquist på tenorsax och Jakob Norgren på barytonsax tillför bredd och passar in med stötar som markerar rytmen när de inte spelar melodin. Det blir riktigt skönt honky tonk-blås vid några tillfällen. Boppin´ Steve gästar på tiofingrat piano och sjunger några låtar, Fats Dominos My Happiness är höjdpunkten.

Det är mycket femtiotal med besök i Louisiana, New Orleans (New Orleans ligger i Louisiana men den musikaliska identiteten är väldigt olika), Memphis, soul och lite country i Too Much Competition. Svänger det så passerar det, oavsett vilken genre det sorteras under. Helt rätt inställning. Vi bjuds på Johnny Taylor, Joe Tex och Otis Rush. 40 Cups Of Coffee handlar om konsten att hålla sig vaken när man sitter uppe och väntar på någon som inte kommer hem medans klockan sakta närmar sig morgon.

De skulle ibland nästan gå att förväxla med ett dansband – särskilt när Steve sjunger, hans röst är snällare än Gregs, som ibland tar i rejält - men ungefär 100 gånger bättre. Är det kanske så här dansbanden skulle vilja låta? Redan i tredje låten börjar det fullt logiskt dansas i publiken. Och riktig dans, inte bara skaka och klämma-varianten som är lätt att ta till efter några öl. Även när bandet sänker tempot finns det ett grunddriv som gör att det svänger. Med det sagt hade det gått att höja snittempot lite.

Efter paus får Knock-Out Greg bitvis upp farten rejält. Är det svårt att stå still under någon av balladerna blir det helt omöjligt när de närmar sig kokpunkten. Och är det något konserter med amerikansk rootsmusik bör resultera i är det svårigheter att stå still.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Sven Zetterberg 

Konsertrecension: Trickbag 

Så spelar du blues 

Gillar du New Orleans borde du se tv-serien Treme

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Darin

Darin

Tid: Torsdagen den tredje mars.

Plats: Konserthuset.

Publik: Fullsmockat – strax över 800.

Längd: 90 minuter.

Bäst: Proffsig artist, proffsigt band och laddad publik.

Att slå igenom som sjuttonårig flickidol och fortfarande ha en karriär – dessutom på väg uppåt - mer än tio år senare tyder på talang, målmedvetenhet och förmodligen hårdare arbete än hans oskyldiga leende antyder. Även om hans första svenska album Fjärilar I Magen med sitt omslag taget på en klippa med akustisk gitarr i famnen och blick bort från kameran kanske lite väl tydligt symboliserar att han är vuxen och vill tas på allvar ska han ha beröm för viljan att utvecklas. Ambitionerna märks också i att han har med sig ett niomannaband, varav fyra stråkar, och en väldigt snygg ljusshow. Det är valuta för pengarna.

Han har lyckats bredda fanskaran. De tonårsflickor som skrek när han slog igenom har rimligtvis blivit äldre. Vissa i publiken var inte ens födda när han började. Medverkan i tv-program kan också leda fram till en bredare publik, och nog finns det några äldre par i publiken. Här finns också ett gäng som ser ut att ha gått vilse från en Mötley Crüe-konsert.

Kvällen inleds med stillsamma Göteborg, där det låter som han sjunger ”kom hem från jävla Göteborg” och det sedan visar sig att han verkligen gör det. När låten är slut spricker hans dittills sammanbitna ansikte upp i ett leende som smälter samtliga hjärtan i salen. Vi får vänta till låt tre innan det blir engelska i Lovekiller. Han rör sig mer nu och en sjuåring på raden framför går fullständigt banan – det är D-A-R-I-N! Innan Tänk Dig håller han ett litet tal om orättvisor och läget i världen. Även om inte låten är en av kvällens höjdpunkter hörs det att varje ord i texten kommer från hjärtat.

Hans första egenskrivna svenska singel, snygga Ta Mig Tillbaka, har spelats över 20 miljoner gånger på Spotify. Den avslutar aftonen och vid det laget äter hela publiken ur Darins hand. Låtar från den organiska – ett fint ord som betyder ungefär att den gjordes med det som vissa kallar ”riktiga” instrument - Fjärilar I Magen dominerar och det är nog bra. Money For Nothing och Step Up tycks han tacksamt nog ha växt ifrån. Kanske hade det gått ta bort en fjunig tonårsballad eller två. Han sjunger dem med mer känsla än texterna förtjänar.

Och för en långtida Olle Ljungström-fan är det svårt att inte bli varm i hjärtat av ett fullsatt konserthus som unzunzar för fulla muggar till En Apa Som Liknar Dig. Tack Darin. Bra jobbat. Fortsätt framåt.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Eric Saade 

Ännu mer Eric Saade på Rix FM-festival 

Mötley Crüe är inte ett av världens 158 bästa band, men boken The Dirt är underhållande

Konsertrecension: Thomas Di Leva

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

George Martin 1926-2016

Producenten och arrangören George Martin har gått bort, 90 år gammal. Vad hade dagens popmusik varit utan honom? The Beatles manager Brian Epstein hade harvat runt bland många skivbolag i London och fått nej av samtliga. Den klassiskt skolade George Martin jobbade med klassisk musik och humorskivor på sin underetikett Parlophone. Han hade insett att hans kollegor på andra skivbolag tjänade mer pengar på halvtaskiga popskivor än han själv gjorde med de allra finaste klassiska musikerna. Han bestämde sig för att hitta den nya Cliff Richard. Det gjorde han inte. Han var kanske inte jätteimponerad av The Beatles musik, men han föll för deras humor och utstrålning och skrev kontrakt. Men vem skulle vara stjärnan? Det fanns inte band på den tiden. Band var Cliff Richard & The Shadows, Buddy Holly & The Crickets. Till slut bestämde han sig för att det här var ett gäng där medlemmarna var likvärdiga - det här var innan Lennon & McCartney steg fram som Lennon & McCartney.  

Love Me Do är kanske inte den bästa låten som gjorts, men allt börjar någonstans. Tillsammans skulle de sen komma att vända upp och ner och ut och in på vad en popskiva kunde rymma. Och inte minst vilka roller artister, låtskrivare och producenter hade. Och vilken av de tre som hade makten och vem som jobbade för vem. I början spelade de live i studion. På slutet skapade de musik i studion som omöjligt gick att göra live - å andra sidan hade de slutat turnéra så det var inget problem. I början var Martin närmast en rektor (testa att höja tempot och börja med refrängen), för att allt mer bli något av en förverkligare av allt mer progressiva idéer där hans tekniska kunnande sattes på allt hårdare prov.

Nedan är några av deras samarbeten som förtjänar mer uppmärksamhet.

1 Helter Skelter, 1968

I versionen på The White Album är Helter Skelter en kakafoni. Antitesen till vad Paul McCartney orättvist förknippas med (Yesterday, Michelle och Let It Be). På arkivgrävningen Anthology 3 är Helter Skelter en blues, en skallerorm som väntar i skuggan. Den bevisar att The Beatles faktiskt är precis så coola som vissa envist försöker predika. Från Anthology 3

2 It Won´t Be Long, 1963

John Lennon är euforisk. 00:00, rakt in i refrängen. 00:15, första versen. 00:27, andra refrängen. Varför är han så otålig? It won´t be long, yeah (yeah) yeah (yeah) yeah (yeah), ´til I belong to you. Hans tjej är på väg hem. Allt yeah-skrikande användes även med framgång på singeln She Loves You och dess baksida I´ll Get You. Amatörer lånar, genier stjäl från sig själva. Från With The Beatles

3 Don´t Bother Me, 1963

Det här var den första låten George Harrison skrev på egen hand. The Beatles-hysterin har knappt mer än börjat och han vill redan bli lämnad i fred. Lägg till detta en skönt haltande latinorytm och ett typiskt tidigt solo från kompositören själv och ni har en charmigt bitter popgrimas på två och en halv minut. Varför är han arg? Hans tjej har stuckit. Inte konstigt att han vill bli lämnad i fred. Från With The Beatles

4 Hey Bulldog, 1968

Tar man riffet från Lee Dorseys ess Get Out Of My Life, Woman går det inte att misslyckas. Det gjorde man inte heller. Dessutom en underbart bubblig McCartney-bas, Harrisons fuzzade gitarr, Lennons pianodunk, Starrs dundrande trummor och en obegriplig text. Vad mer kan man begära? Gömdes bort på bandets minst nödvändiga skiva. Från Yellow Submarine

5 Got To Get You Into My Life, 1966

Handlar den om kärlek? Lennon menade att McCartney egentligen sjöng om LSD. Han hade nästan rätt. It´s a song about pot, actually, har McCartney förtydligat. Det är utöver detta en hyllning till låtskrivatrion Holland/Dozier/Holland och skivbolaget Motown. Låten drivs huvudsakligen av de monotona trummorna och den likaledes minimalistiska basen som backas upp av trumpet och saxofon. Harrisons gitarrsolo hinner knappt börja innan det är slut. Från Revolver

6 If I Fell, 1964

En låt som, inser man, helt saknar traditionell struktur. Vad är vers? Vad är refräng? Finns det ett stick? Oavsett vilket är det en av Lennons allra vackraste ballader. McCartneys körande pendlar mellan att sjunga unisont och i stämma. Och hur många gånger jag än lyssnar kan jag inte förstå hur det är konstruerat. Först är det bara Lennon med gitarr och sång i en slags vers och sen är det samma melodislinga om och om igen. Svindlande vackert. Från A Hard Day´s Night

7 It´s Getting Better, 1967

Om vi ska bortse från de allra mest uppenbara låtarna på en sådan här lista borde man kanske börja med att hoppa över Sgt Pepper. Men It´s Getting Better har ändå hamnat lite vid sidan av – det var till exempel först på sin senaste världsturné McCartney spelade den live. Refrängen brukar något stereotypt användas som bevis på Lennon/McCartneys olika personligheter. Optimisten McCartneys I have to admit it´s getting better motargumenteras av pessimisten Lennons it can´t get no worse. Riktigt så enkelt var det kanske inte, även om det är en bra refräng. Och jävlar vilken basgång. Från Sergeant Pepper´s Lonely Hearts Club Band

8 You´re Going To Lose That Girl, 1965

Jag gillar Lennons bitska sång och de snygga falsetthoppen. Att McCartney och Harrison sjunger sina stämmor såhärsnorigtbra har jag heller inget emot. Ringo gör dessutom sitt livs bongoinsats. Den här låten har aldrig behandlats som något annat än utfyllnad av världens samlade Beatlesnördar. Säkert inte heller av bandet själva. Den förtjänar bättre. Från Help!

9 Octopus´s Garden, 1969

Bandet hade aldrig klarat sig utan Ringo Starr. Han var den snälla farbrorn – redan som 24-åring - som var kittet mellan Lennon och McCartney. Hans trumspel – lyssna på Tomorrow Never Knows, A Day In The Life och Come Together – är fortfarande underskattat. Någon stor sångare och låtskrivare blir han däremot aldrig. Men ändå, jag blir alltid glad av bläckfiskträdgården. Ringo for president. Från Abbey Road

10 She´s A Woman, 1964

Denna borttappade singelbaksida till den betydligt mindre borttappade I Feel Fine är en av gruppens första experimentella inspelningar. Låten bygger mer på sitt sound än på låten. McCartneys svängiga bas kämpar mot Lennons huggande gitarr och Harrisons aviga solo. Starrs trummor är minimala längst ut till vänster. Han spelar dessutom något som heter chocalho – men nästan ingen cymbal. Om det stillastående svänget inte var så skönt skulle man kunna avfärda hela låten som ett enda mixningsexperiment. Från Past Masters Vol 1

Läs mer om liknande:
Samtliga The Beatles-skivor släpptes remastrade 090909
Läs mer om Revolver
Läs mer om The White Album
Paul McCartney för nybörjare
Philip Normans biografi Shout! rekommenderas

Konsertrecension: Markus Krunegård

Markus Krunegård

Tid: Lördagen den 27 februari.

Plats: Växjö teater.

Längd: 80 minuter.

Publik: 320.

Bäst: Den intima atmosfären och framförandet.

Först blir det jubel när lamporna släcks, sen igen när Markus Krunegård och Markus Jägerstedt kommer upp på scenen. Och upp på scenen väldigt bokstavligt – de gör entre via en lucka i golvet. Tillsammans spelar de gitarr och piano (Krunegård) och piano och dragspel (Jägerstedt). Lite trummaskin också på två låtar. De inleder med Hemma Börjar Nästa Dag (om att upprepa föräldrarnas misstag), Prinsessan Av Peking – alla artister från Norrköping verkar väldigt stolta över att vara från Norrköping – och Hell Yeah Norrtälje. Publiken lyssnar koncentrerat under låtarna och applåderar ordentligt efteråt. Krunegård bjuder dessutom på roligt mellansnack. Inför den här turnén fick han tips både från sin mamma och en aboriginsk cowboy han säger sig ha träffat på en fest. Han har blivit rekommenderat att le.

2008 fick Krunegård ett stort genombrott med solodebuten Markusevangeliet som något förenklat handlade om att vara ung, olyckligt kär och lite full. Han säger själv under konserten att det var en svår tid. Från den skivan blev Jag Är En Vampyr en stor hit. Den spelas inte. Alla artister som låter bli att spela sin största hit är värda respekt. Han har släppt fem skivor och till och med hunnit med den klassiska släppa två skivor samma dag-grejen à la Guns n´ Roses och Bruce Springsteen. Första extranumret Livet Var Ett Disco kommer från en av dem.

 Live är Krunegård rockigare och råare än de ibland ganska blippiga syntarrangemangen på skivorna. Den 33 spelningar långa turnén han är ute på nu bjuder på något annat. LA LA (om en känd, solig och foggig amerikansk stad med just de initialerna) gör han rent av ensam med piano. Det är en av kvällens höjdpunkter. Nästan alla textrader i nästan alla låtar innehåller tre ord för mycket, och allra mest de tidiga. Där får han bitvis ta till Jakob Hellman-teknik med små andetag mitt i ord.

Han återkommer flera gånger till hur kul det är att så många hittat hit, trots melodifestival. Han tävlar dessutom med hockey och – inte att förglömma – tre timmars direktsänd opera från New York i P2. Av jublet att döma är det ingen som ångrar valet. Publiken får välja om han ska köra en eller två extranummer till och svaret blir två. Av de låtarna publiken önskar  väljer han de han kan. Piller I Badkaret och Korallreven & Vintergatan avslutar därför kvällen. Och den stående ovationen är välförtjänt.

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension. Eldkvarn

Bruce Springsteen för nybörjare

Jakob Hellman - en skiva är färre än fyra elefanter

Anna Ternheim klarar sig också bra avskalad

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Ebbot Lundberg & The Indigo Children

Rock 
Ebbot Lundberg & The Indigo Children
For The Ages To Come 
(Akashic Records/Border)
Betyg: 4

Det är kanske inte en slump att nyblivna femtioårige sångaren och ikonen Ebbot Lundbergs egentliga debutalbum (2012 års There´s Only One Of Us Here var ett 43 minuter långt ljudspår) börjar med ljudet av en gitarr som stäms. Som för att symbolisera att det är dags att kavla upp kaftanärmarna och omfamna världen igen. Och nog känns han igen, trots nytt band.

Kanske är kompgruppen The Indigo Children (som har en snittålder kring hälften av Ebbots och gästas ibland av Daniel Gilbert) lite mer välkammade, lite mer luftiga, än The Soundtrack Of Our Lives. Men avståndet är ändå inte så långt.

Fingeravtryck från en skivsamling som bygger mycket på rock från skarven mellan sextio- och sjuttiotal med lätt psykedeliska kryddor är fortsatt tydliga, med mellanlandningar i Indien och arabvärlden. Här finns också mer återhållsamt drömska akustiska låtar som utgör stillsamma oaser här och var på skivan.

Nu kan vi i grupp avsluta med något krystat om att Ebbot bevisligen kommer fortsätta leverera ljudspåret till våra liv.

Lyssna på: Backdrop People, Beneath The Winding Watery och Calling From Heaven. 

Läs mer om liknande:

Punk för nybörjare

Både Mattias Hellberg och Daniel Gilbert har spelat bakom en annan känd göteborgare

Gammalt blandband! Med The Soundtrack Of Our Lives!

Martin Hederos var med i The Sountrack of Our Lives (och har spelat med Mattias Hellberg)

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Dolly Parton - Coat Of Many Colors

Dolly Parton

Coat Of Many Colors

(RCA/Sony)

Betyg: 4

Nej, skivan har inte kommit i nyutgåva. Det är bara en väldigt bra skiva jag känner för att skriva om. Coat Of Many Colors släpptes 1971 och var Dolly Partons åttonde soloskiva. Titelspåret brukar Parton kalla sin personliga favoritlåt av alla hon skrivit. Och vid det här laget är det ett gäng (hennes 42:a soloskiva Blue Smoke släpptes 2014). Låten Early Morning Breeze förekommer förresten både på Blue Smoke och Coat Of Many Colors.Parton har återkommit till ett antal av skivans låtar under årens gång, ett bevis på hur mycket den betyder för henne. Kanske på grund av de personliga texterna - få världsstjärnor är annars så måna om att skydda sitt privatliv som Parton. Men Coat Of Many Colors är en självbiografisk berättelse om hennes uppväxt i Tennessee, en uppväxt så fattig att fattig nästan är att avrunda uppåt. Titelspåret handlar, inte helt oväntat, om en kappa med många färger. Dollys mamma hade sytt den själv av överblivna tygbitar (därav de många färgerna) och när Dolly stolt hade den på sig i skolan sa de andra barnen att den var ful.

Parton fick ett smärre genombrott som duettsångerska till och låtskrivare åt Porter Wagoner, som har skrivit tre av låtarna här. Det var till honom Parton senare skrev I Will Always Love You när de skiljdes åt, professionellt och kanske även på ett privat plan.

Parton skulle senare, kanske främst på åttiotalet, bli lika stor popstjärna som hon någonsin var inon countryn och under en period ha hits p löpande band. För er som är obekanta men nyfikna på hennes tidiga mer renhåriga countryskivor är Coat Of Many Colors en utmärkt plats att börja.

Läs mer om liknande: 

Dolly Parton smart nog att spela korkad

Emmylou Harris skapar gåshud

Country för nybörjare

Här lyckades jag skohorna in Dolly Parton i en artikel om lokala band