Konsertrecension: Knock-Out Greg & The Injectors

Knock-Out Greg & The Injectors

Tid: Lördagen den femte mars.

Plats: Kafe De Luxe.

Längd: Två timmar plus paus.

Publik: Ett femtiotal.

Bäst: Svänget, oavsett tempot.

Knock-Out Greg (ja, det är hans dopnamn) upptäckte bluesen som fjortonåring hemma i Gnesta när Sven Zetterberg var på besök i hans skola. Knock-Out Greg & The Injectors, han spelar också regelbundet med The Dukes, är den sortens rhythm´n´blues-upplevelse som förstått att svänget är minst lika viktigt som det evighetslånga gitarrsolot. Och det finns en blåssektion också. Stilpoäng. Fler band borde ha två saxofonister.

På scen denna kväll/natt hittar vi Knock-Out Greg på sång och utmärkt gitarr, köttigt men aldrig fläskigt. I sina solon visar han att han både vet vad som ska spelas och vad som inte ska spelas - och när det är dags att sluta. Magnus Jonsson driver på med basen, Marcus Andersson spelar trummor rakt och utan krusiduller. Kai Sundquist på tenorsax och Jakob Norgren på barytonsax tillför bredd och passar in med stötar som markerar rytmen när de inte spelar melodin. Det blir riktigt skönt honky tonk-blås vid några tillfällen. Boppin´ Steve gästar på tiofingrat piano och sjunger några låtar, Fats Dominos My Happiness är höjdpunkten.

Det är mycket femtiotal med besök i Louisiana, New Orleans (New Orleans ligger i Louisiana men den musikaliska identiteten är väldigt olika), Memphis, soul och lite country i Too Much Competition. Svänger det så passerar det, oavsett vilken genre det sorteras under. Helt rätt inställning. Vi bjuds på Johnny Taylor, Joe Tex och Otis Rush. 40 Cups Of Coffee handlar om konsten att hålla sig vaken när man sitter uppe och väntar på någon som inte kommer hem medans klockan sakta närmar sig morgon.

De skulle ibland nästan gå att förväxla med ett dansband – särskilt när Steve sjunger, hans röst är snällare än Gregs, som ibland tar i rejält - men ungefär 100 gånger bättre. Är det kanske så här dansbanden skulle vilja låta? Redan i tredje låten börjar det fullt logiskt dansas i publiken. Och riktig dans, inte bara skaka och klämma-varianten som är lätt att ta till efter några öl. Även när bandet sänker tempot finns det ett grunddriv som gör att det svänger. Med det sagt hade det gått att höja snittempot lite.

Efter paus får Knock-Out Greg bitvis upp farten rejält. Är det svårt att stå still under någon av balladerna blir det helt omöjligt när de närmar sig kokpunkten. Och är det något konserter med amerikansk rootsmusik bör resultera i är det svårigheter att stå still.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Sven Zetterberg 

Konsertrecension: Trickbag 

Så spelar du blues 

Gillar du New Orleans borde du se tv-serien Treme

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.