Fula Fula Ord: George Martin 1926-2016

Producenten och arrangören George Martin har gått bort, 90 år gammal. Vad hade dagens popmusik varit utan honom? The Beatles manager Brian Epstein hade harvat runt bland många skivbolag i London och fått nej av samtliga. Den klassiskt skolade George Martin jobbade med klassisk musik och humorskivor på sin underetikett Parlophone. Han hade insett att hans kollegor på andra skivbolag tjänade mer pengar på halvtaskiga popskivor än han själv gjorde med de allra finaste klassiska musikerna. Han bestämde sig för att hitta den nya Cliff Richard. Det gjorde han inte. Han var kanske inte jätteimponerad av The Beatles musik, men han föll för deras humor och utstrålning och skrev kontrakt. Men vem skulle vara stjärnan? Det fanns inte band på den tiden. Band var Cliff Richard & The Shadows, Buddy Holly & The Crickets. Till slut bestämde han sig för att det här var ett gäng där medlemmarna var likvärdiga - det här var innan Lennon & McCartney steg fram som Lennon & McCartney.

Love Me Do är kanske inte den bästa låten som gjorts, men allt börjar någonstans. Tillsammans skulle de sen komma att vända upp och ner och ut och in på vad en popskiva kunde rymma. Och inte minst vilka roller artister, låtskrivare och producenter hade. Och vilken av de tre som hade makten och vem som jobbade för vem. I början spelade de live i studion. På slutet skapade de musik i studion som omöjligt gick att göra live - å andra sidan hade de slutat turnéra så det var inget problem. I början var Martin närmast en rektor (testa att höja tempot och börja med refrängen), för att allt mer bli något av en förverkligare av allt mer progressiva idéer där hans tekniska kunnande sattes på allt hårdare prov.

Nedan är några av deras samarbeten som förtjänar mer uppmärksamhet.

1 Helter Skelter, 1968

I versionen på The White Album är Helter Skelter en kakafoni. Antitesen till vad Paul McCartney orättvist förknippas med (Yesterday, Michelle och Let It Be). På arkivgrävningen Anthology 3 är Helter Skelter en blues, en skallerorm som väntar i skuggan. Den bevisar att The Beatles faktiskt är precis så coola som vissa envist försöker predika. Från Anthology 3

2 It Won´t Be Long, 1963

John Lennon är euforisk. 00:00, rakt in i refrängen. 00:15, första versen. 00:27, andra refrängen. Varför är han så otålig? It won´t be long, yeah (yeah) yeah (yeah) yeah (yeah), ´til I belong to you. Hans tjej är på väg hem. Allt yeah-skrikande användes även med framgång på singeln She Loves You och dess baksida I´ll Get You. Amatörer lånar, genier stjäl från sig själva. Från With The Beatles

3 Don´t Bother Me, 1963

Det här var den första låten George Harrison skrev på egen hand. The Beatles-hysterin har knappt mer än börjat och han vill redan bli lämnad i fred. Lägg till detta en skönt haltande latinorytm och ett typiskt tidigt solo från kompositören själv och ni har en charmigt bitter popgrimas på två och en halv minut. Varför är han arg? Hans tjej har stuckit. Inte konstigt att han vill bli lämnad i fred. Från With The Beatles

4 Hey Bulldog, 1968

Tar man riffet från Lee Dorseys ess Get Out Of My Life, Woman går det inte att misslyckas. Det gjorde man inte heller. Dessutom en underbart bubblig McCartney-bas, Harrisons fuzzade gitarr, Lennons pianodunk, Starrs dundrande trummor och en obegriplig text. Vad mer kan man begära? Gömdes bort på bandets minst nödvändiga skiva. Från Yellow Submarine

5 Got To Get You Into My Life, 1966

Handlar den om kärlek? Lennon menade att McCartney egentligen sjöng om LSD. Han hade nästan rätt. It´s a song about pot, actually, har McCartney förtydligat. Det är utöver detta en hyllning till låtskrivatrion Holland/Dozier/Holland och skivbolaget Motown. Låten drivs huvudsakligen av de monotona trummorna och den likaledes minimalistiska basen som backas upp av trumpet och saxofon. Harrisons gitarrsolo hinner knappt börja innan det är slut. Från Revolver

6 If I Fell, 1964

En låt som, inser man, helt saknar traditionell struktur. Vad är vers? Vad är refräng? Finns det ett stick? Oavsett vilket är det en av Lennons allra vackraste ballader. McCartneys körande pendlar mellan att sjunga unisont och i stämma. Och hur många gånger jag än lyssnar kan jag inte förstå hur det är konstruerat. Först är det bara Lennon med gitarr och sång i en slags vers och sen är det samma melodislinga om och om igen. Svindlande vackert. Från A Hard Day´s Night

7 It´s Getting Better, 1967

Om vi ska bortse från de allra mest uppenbara låtarna på en sådan här lista borde man kanske börja med att hoppa över Sgt Pepper. Men It´s Getting Better har ändå hamnat lite vid sidan av – det var till exempel först på sin senaste världsturné McCartney spelade den live. Refrängen brukar något stereotypt användas som bevis på Lennon/McCartneys olika personligheter. Optimisten McCartneys I have to admit it´s getting better motargumenteras av pessimisten Lennons it can´t get no worse. Riktigt så enkelt var det kanske inte, även om det är en bra refräng. Och jävlar vilken basgång. Från Sergeant Pepper´s Lonely Hearts Club Band

8 You´re Going To Lose That Girl, 1965

Jag gillar Lennons bitska sång och de snygga falsetthoppen. Att McCartney och Harrison sjunger sina stämmor såhärsnorigtbra har jag heller inget emot. Ringo gör dessutom sitt livs bongoinsats. Den här låten har aldrig behandlats som något annat än utfyllnad av världens samlade Beatlesnördar. Säkert inte heller av bandet själva. Den förtjänar bättre. Från Help!

9 Octopus´s Garden, 1969

Bandet hade aldrig klarat sig utan Ringo Starr. Han var den snälla farbrorn – redan som 24-åring - som var kittet mellan Lennon och McCartney. Hans trumspel – lyssna på Tomorrow Never Knows, A Day In The Life och Come Together – är fortfarande underskattat. Någon stor sångare och låtskrivare blir han däremot aldrig. Men ändå, jag blir alltid glad av bläckfiskträdgården. Ringo for president. Från Abbey Road

10 She´s A Woman, 1964

Denna borttappade singelbaksida till den betydligt mindre borttappade I Feel Fine är en av gruppens första experimentella inspelningar. Låten bygger mer på sitt sound än på låten. McCartneys svängiga bas kämpar mot Lennons huggande gitarr och Harrisons aviga solo. Starrs trummor är minimala längst ut till vänster. Han spelar dessutom något som heter chocalho – men nästan ingen cymbal. Om det stillastående svänget inte var så skönt skulle man kunna avfärda hela låten som ett enda mixningsexperiment. Från Past Masters Vol 1