Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester

Bo Kaspers Orkester 
Tid: Lördagen den 19 mars. 
Plats: Konserthuset. 
Längd: Två timmar. 
Publik: Strax över 800 och tämligen fullt. 
Bäst: Musikaliteten, spelglädjen och låtarna. 
Saknade mest: Dansa På Min Grav – och 25 andra.

Det är lätt att missta Bo Kaspers Orkester för ett mysband som är kalkylerade för att tilltala så många P4-människor som möjligt. Fel fel fel. Om man lyssnar närmare finns här några av de mest skarpsynta skildringarna om att få livet och relationer att funka som en svensk textförfattare fått ur sig. Kärlek, ångest och humor. En helt vanlig vardag som är både unik och universell. 

Senaste skivan Redo Att Gå Sönder är en av deras bästa och därifrån inleder Att Vara Ung – ett möte mellan Kuba och Paris - där Bo Sundström spelar ukelele. Om orkestern ibland erkänt att de inte dragit jämnt är de ikväll på strålande humör, det är turnéavslutning och väldigt uppsluppet. Redan efter första låten lägger Sundström och basisten Michael Malmgren armarna om varandra. På något sätt lyckas de omfamna hela publiken i samma rörelse.

Orkesterns rutin, de är ruskigt tajta och härligt lösa i kanterna, och rika låtkatalog gör det möjligt att spela både Undantag och Hon Är Så Söt under första kvarten, två låtar som de flesta band hade valt att lägga som extranummer. Oavsett hur mycket musikalisk bredd de har – live även utökade med en gitarrist och två blåsare – lyckas ändå diskolåten Diskotek sticka ut. Där gör även Sundström en Springsteen och bjuder upp en dansglad kvinna från publiken. Hon får ett minne för livet. Sundströms dans kommer förmodligen inte vinna priser, men leenden och hjärtan. Han är en blandning av Tom Waits och Twin Peaks. Och med sin lilla hatt dessutom ganska lik Waits.

Människor Ingen Vill Se och En Ny Skön Värld har de senaste åren fått en mening de inte hade när de skrevs, med tanke på den seriösa tonen i presentationerna just där har bandet också insett det. Men annars är det genomgående mycket glädje. På slutet får publiken önska en låt och efter många höga rop vinner Semester, som blir ett av extranumren innan Tack, om att inte ta sin livskamrat för given, avslutar.

Ibland har Bo Kaspers Orkester riskerat bli ett fyrkantigt rockband i mängden, men nu har de omfamnat sin styrka och präglar sin särart. För även om influenserna bitvis är väldigt tydliga – Allt Ljus På Mig är kanske den bästa svenska Curtis Mayfield-låten som gjorts – har de något väldigt eget. Och när de är som bäst, som ikväll, är det inte många som slår dem på fingrarna.

Läs mer om liknande:

Bo Kaspers Orkester rockar, kanske för mycket

Bruce Springsteen för nybörjare

Tom Waits - ett åsnejubileum i skymundan

35 Soulklassiker 1970-75 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.