Skivrecension: Filip Jers Quartet

 

Folkmusik/Jazz
Filip Jers Quartet
Plays Swedish Folk
(Schmalensee/Border)
Betyg: 4

Jan Johansson. Merit Hemmingson. Det finns en fin tradition att blanda jazz med svensk folkmusik och även om de två nämnda gjorde det framgångsrikt är det inte så lätt som det låter. Men att Filip Jers Quartet valt att släppa skivan när det plötsligt blir mörkt vid halv åtta på kvällarna är väl nästan lite elakt? Eller är det av omtanke? De tretton låtarna fullkomligt badar ju i sommarnätter som vägrar ta slut. Munspel, gitarr, bas och trummor skapar något tidlöst här och nu. Och himlen är klarblå till och med i Visa Om Ett Mord. Låt Till Far doftar av ESTs framåtanda.

Lyssna också på: Jan Johansson – Jazz På Svenska (1964).

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Filip Jers och Henrik Hallberg

Svensk jazz för nybörjare

 Psykjunta gör den småländska skogen psykedelisk

Esbjörn Svensson Trio i livsbejakande farväl

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Dave Rawlings Machine

Americana
Dave Rawlings Machine
Nashville Obsolete
(Acony/Border)
Betyg: 4

Till vardags är Dave Rawlings han som står bredvid Gillian Welch, spelar gitarr och sjunger andrastämman. Och när paret nu kallar sig Dave Rawlings Machine för andra gången är det istället hon som står bredvid, spelar gitarr och sjunger andrastämman. Maskinen har lite större orkestrering, det vill säga inte bara två gitarrer - stråkar och fiol dyker också upp. De sju låtarna - ibland med speltid runt åtta-elva minuter - har rötter långt ner i amerikansk folkmusik, blues, country och yee-haw. Rawlings är dessutom en av få som kan få gitarrsolot att framstå som en bra uppfinning.

Lyssna också på: Levon Helm - Dirt Farmer (2007)

Läs mer om liknande: 

Gillian Welch sveper fram långsamt 

Levon Helm? Skivrecension: The Band 

Country för nybörjare

Skivrecension: Patty Griffin

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Baby Grandmothers

Baby Grandmothers
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 19 september.
Längd: 50 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Tyngden, drivet och riffen.
Saknade mest: 50 minuter till.

Baby Grandmothers höll ursprungligen låda mellan 1967 och -68 innan de återuppstod sådär 40 år senare. På deras hemsida beskrivs musiken som experimentell pop/rock/blues. Ofta har de någon sorts blues i botten, men de spretar åt väldigt många håll. De improviserar rejält och det känns ofta som att medlemmarna inte riktigt vet var musiken är på väg - och det är en häftig känsla. Alla tre har släppt sargen för att se varåt det lutar. Det är förmodligen älska eller hata-läge, men gillar man stilen är det bara att njuta. Det påminner ofta om Jimi Hendrix Experience på väg ut i rymden eller ett mindre träigt Cream.

Kenny Håkansson på gitarr (lite sång och vissling också), Bella Linnarsson på bas och Pelle Ekman på trummor kan konsten att både gå upp i och försvinna i nuet. Det betyder att låtarna bitvis är långa, men känns för korta. Linnarsson spelar närmast hypnotiska basgångar som upprepas, Ekman - stilpoäng för skägget som nästan är så långt att det riskerar att fastna i trumpedalen - spelar ett rent fysiskt ganska litet trumset, men vet hur hur han ska driva låtarna framåt. Håkansson spelar riff- snarare än solobaserat. Så för ovanlighetens skull är detta en trio med gitarr som inte bara är en ursäkt för långa solon. Ibland spelar gitarr och bas samma riff. Det blir blytungt.

Atmosfären är den hos tre gamla vänner som spelar för att det är så kul att de inte kan låta bli. (Och de slutade inte spela tillsammans när Baby Grandmothers lade ner första gången, alla tre fanns med när Kebnekajse drog igång i början av sjuttiotalet.) Oftast blundar alla tre, ibland har de ögonkontakt i korta stunder. Kanske skickar de signaler om att låten ska avrundas eller att tempot ska höjas. Förvisso är de den sortens band som bara går upp och ställer sig, men ibland behövs det inte mer. Den gamla klyschan om att musiken talar för sig själv kommer väl till pass, oavsett om låtarna heter Intervall, ADHD eller Kraftwerk. På tal om Hendrix spelade trion förband till honom i januari -68, något som Håkansson beskriver som inte så märkvärdigt då, men att det har blivit det med åren.

Vissa av oss som har musiksmak som ibland gör det omöjligt att ha varit med när det begav sig kan glädjas åt att det med vissa band fortfarande beger sig. Går det möjligtvis att boka in Baby Grandmothers för en helkväll nästa gång? Och snart, tack.

Läs mer om liknande: 

Kebnekajse har spelat i lilla Korrö 

Hårdrock för nybörjare

Kraftwerk släpps remastrade

Konsertrecension: Träd, Gräs & Stenar

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Keith Richards

Rock
Keith Richards
Crosseyed Heart
(EMI/ Universal)
Betyg: 3

 
Det här är Keith Richards första soloskiva på 23 år. The Rolling Stones har bara gjort två skivor de senaste 20 åren. Vad sysslar han med hela dagarna (förutom det uppenbara)? Tillsammans med musiker som rör sig i kretsarna kring Stones - bland andra Steve Jordan, Waddy Watchel och Ivan Neville - har han spelat in en rad låtar som låter ganska exakt som det är rimligt att en soloskiva låter av en ärrad rockfarbror som förmodligen inte lyssnar på musik inspelad efter början av sjuttiotalet när Gram Parsons soloskivor släpptes. Richards är traditionalist ut i de krokiga fingertopparna.

Och om han till vardags jobbar med en gympainstruktör som är besatt av att aldrig bli äldre än 18 finns här låtar om att åldras, något Richards förmodligen är lika förvånad som alla andra av att det är något han får uppleva. Här finns de sista inspelningarna som saxofonkompisen Bobby Keys gjorde innan han gick bort. Alla gamla Stonesfans riskerar flugor i ögonen när de lyssnar på Blues In The Morning, som dessutom har ett så löst sväng att det är svårt att stå still. Och ett riff misstänkt likt Can´t You Hear Me Knocking.

Löst sväng är - inte helt oväntat - ett genomgående tema. Skivan är som bäst när Richards och musikerna inte anstränger sig, när de bara lägger sig i det varma bad som äkta musikglädje innebär. När de rullar snarare än rockar. Helt utan tanke på vad som är trendigt eller gäller den här veckan. När de bara är ett gäng som sitter och spelar gammal country, lite reggae och rock för att de inte kan låta bli. Då framstår Richards fortfarande som den där femtonåringen som stod i skivaffären och fånler åt Jimmy Reed-skivan han äntligen lagt vantarna på.

Lyssna på: Heartstopper, Nothing On Me och Blues In The Morning.

Läs mer om liknande:

The Rolling Stones fyller 51 

The Rolling Stones remastrar klassisk liveskiva 

The Rolling Stones Rock´n´roll Circus

Fem låtar med The Rolling Stones som borde vara klassiker

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Bokrecension: Samlade Texter Ur Musiktidningen Sonic

SAMLADE TEXTER MUSIKTIDNINGEN SONIC

Lennart Persson

Telegram Bokförlag AB

ISBN: 9789176570555

Lennart Persson var den svenska musikjournalistikens Yoda. Full av vishet, kunskap och kärlek om, för och till musik, skrev han på ett sätt som lockar till att fortsätta gräva i musikhistorien. Ingen annan musikskribent har kostat mig mer pengar. Ingen annan har heller fått mig att upptäcka så mycket musik som gett lika mycket glädje, igenkänning och tröst. Så det är det värt. Och det var han som fick mig att vilja skriva om musik.

Boken klockar in på 740 sidor och innehåller som titeln antyder allt han skrev för tidningen Sonic mellan 2001 och 2009, när han gick bort alldeles för ung. Han skriver om gammal blues, ännu äldre blues, soul, country, rock och reggae. Och en massa annat. Jag har redan införskaffat några konstiga reggaesamlingar med artister jag aldrig hört talas om. Mitt förtroende för Persson gränsar eventuellt till det sjukliga. Men det beror ju på att han nästan alltid hade rätt. Och att det finns så mycket musik att upptäcka att det är tacksamt att ha en guide. På tal om guide, i boken finns ett register som är guld värt. Undrar man över namnet på den där Nina Simone-boxen (To Be Free: The Nina Simone Story var det, just det) går det enkelt att söka på hennes namn.

Boken innehåller också intervjuer och artiklar om Memphis Minnie, Mavis Staples och Tom Waits bland väldigt många andra – och många för mig okända, i alla fall än så länge. Vi får skildringar av Beale Street där Persson får mig att drömma om en rejäl baksmälla efter en natt som aldrig tar slut och soluppgångar som vägrar sluta dansa. Artisternas sammanhang och bakgrund målas upp. Förståelsen ökar. Medborgarättsrörelsen. Mordet på Martin Luther King ekar och sliter sönder även musikvärlden. 

Och ännu fler artister jag måste hitta. Ingen skiva är för dammig för att kollas upp, ingen artist är för okänd för att försöka frälsa läsaren på en låt inspelad i ett skjul någonstans där bomullsfälten täcker hela synfältet. Meningarna håller på att spricka av kärlek till musiken – ibland gillar jag låtar han skriver om även om jag inte hört dem. Det är förstås så musikjournalistik ska fungera. Att skriva så att läsaren måste lyssna.

Han skriver om böcker också. Kan därför även passa på att rekommendera Lars Åbergs Cowboy, en ömsint och sorglig skildring av den amerikanska drömmens långsamma sönderfall, skildrad från skuggsidan. Eller kanske rent av själva Amerikas sönderfall. En sida av det stora landet där drömmen som eventuellt aldrig funnits mer än för de som har pengar definitivt håller på att ta slut. Har Amerika någonsin haft en chans att leva upp till sin egen myt? Kanske bara i musik, litteratur och på film.

Persson var också klok nog att veta att genreindelning är för stofiler. Den enda indelningen som betyder något är den mellan musik som berör oss – får oss att vilja dansa, skrika, gråta, skratta, älska eller göra ännu värre – och den som inte berör oss. Den här boken är så dyngfull av det förstnämnda att ögonen skelar. Behöver jag påpeka att jag rekommenderar den?

Läs mer om liknande: 
Bokrecension: I´ll Take You There - om Mavis Staples och The Staple Singers 
Vad handlar The Band-låten om? 
Bokrecension: Highway 61 - Crossroads On The Blues Highway
Lennart Persson - äras den som äras bör
Publicerades ursprungligen i Jefferson. 

Skivrecension: John Mayall

Blues
John Mayall
Find A Way To Care
(Forty below/Border)
Betyg: 3

 
John Mayall var tidig i det engelska bluesbygget. Genom hans band Bluesbreakers fick både Eric Clapton, Mick Taylor och blivande Fleetwood Macare kött på benen. Det är mycket historia med John Mayall, men vid 81 fyllda håller han fortfarande på. Med ålderns rätt tar han det kanske lite lugnare, men skivan är inte så mycket trött gubblues som det är lätt att tro. The River´s Invitation och I Feel So Bad har snyggt blås och Mayalls Hammondorgel är genomgående svängig. Och vi slipper flashigt fingerfärdiga gitarrsolon som förstör så mycket modern blues. Bara en sån sak.

Lyssna också på: Billy Boy Arnold - The Soul Blues Of... (2014).

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Eric Clapton 

The Rolling Stones fyller 51 

Blueslovers, Where Art Thou?

Så spelar du blued! Hela listan! Hovet rasar!

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Petite Noir

Afropop
Petite Noir
La Vie Est Belle/Life Is Beautiful
(Double Six/Playground)
Betyg: 3

Petite Noir föddes i Belgien av en förälder från Kongo och en från Angola. Redan i tidiga år flyttade de tre till Sydafrika. Och nu bor han i London. Det säger väldigt mycket om hur musiken låter (förutom kanske Belgien). Det är afrikanska drivande rytmer i botten. Och inte för att alla afrikanska rytmer låter likadana, men både de snabba lite aviga rytmerna modell Norra Afrika och den mer porlande varianten som finns söderut hittas här. Det finns blås som påminner om Fela Kuti och gitarr som rent av låter som The Edge från U2. Som, om jag förstår informationen rätt, spelas av Petite Noir själv. Sången påminner bitvis om Ian Curtis från Joy Division. Ljudbildens helhet är påverkad av Londons nattliv. Och helheten är på något sätt ändå större än de enskilda delarna. Det är inte musik som är ihopsatt av rester från annat håll.

Över allt detta finns också några stora allsångsrefränger, som i sju minuter långa Seventeen (Stay). Just Breathe har också en refräng som skulle kunna erövra radio. Det långsamma titelspåret har rap på franska. Är det rock eller elektronika, pop eller något helt annat? Eller allt samtidigt? På Facebook har han lagt upp en bild på sig själv med texten Afropunk 2015 från festivalen med samma namn. Kanske sammanfattar det hans attityd. Och återknyter till Fela Kuti som uppfann afrofunken.

Petite Noir betyder liten svart  - med reservation för stavning och grammatik - och till vardags heter 24-åringen Yannick Ilunga. Han har gjort en skiva som inte är helt lätt att beskriva, men som är väldigt rolig och intressant att lyssna på. Och det är trots allt det musik är till för.

Lyssna också på: Vampire Weekend - Modern Vampires Of The City (2013).

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: U2 - Songs Of Innocence 

Joy Division för nybörjare

Music Is The Weapon har också lyssnat på afrofunk

Ska jag inte nämna Paul Simon också?

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Martin Taxt/Henrik Olsson Duo

Martin Taxt/Henrik Olsson Duo
Plats: Växjö konsthall.
Tid: Lördagen den tolfte september.
Längd: 55 minuter
Publik: Ett tjugotal.
Bäst: Udda konstnärliga upplevelser är bra konstnärliga upplevelser.

Någon som flärper med ett gummiband samtidigt som vinden viner längs knutarna på huset. Sedan spelas det på hushållsskålar i aluminium med stråke samtidigt som tuban kommer igång med olycksbådande utdragna toner. Efterhand blir de högre och högre, både i ton och volym. På ett bord står något som ser ut som en gammal radioantenn med ledvärk.

Martin Taxt från Norge spelar tuba och står för vissa elektroniska ljud. Henrik Olsson är från Kyrkhult och spelar väldigt blandade slagverk. Att de träffats och tänkte att de skulle spela ihop och att de inte behövde några andra musiker är lovvärt. Debuten som duo skedde i Japan i november.Trum- och gitarrduon The White Stripes fick ofta höra att det var konstigt att de inte hade någon basist. Så att kalla en tuba/slagverkduo för experimentell är ingen överdrift. Henrik Olsson har rent av genomfört solokonserter. Han beskrivs som spelandes på föremål och elektronik. Föremål? Okej. Varför inte?

Tuban har förresten verkligen en förmåga till låga toner. Ibland nästan som en blåval med gaser. Sedan blir det solo på en roterande upp och nervänd cymbal innan det obligatoriska ugnsfoliesolot tar vid. Sedan läggs ugnsfoliet på den roterande cymbalen. Under tiden låtar tuban som flygplan i fjärran. Efter hand som de kommer närmare flyger de långsammare. Till slut står de still rakt över våra huvud.

Och vilken konsert är fullbordad utan en platspåse som låter som småfåglar? Tuban övergår till att låta som en elefant som blir irriterad när den inte hittar bilnycklarna. Om de här beskrivningarna med nöd och näppe är begripliga finns det vissa partier som inte ens går att beskriva på ett obegripligt sätt.

Variationen i musikvärlden fördelas ungefär som världens samlade ekonomiska tillgångar på så sätt att ungefär en procent av alla musiker står för 99 procent av all variation och experimentådra. De andra 99 procenten delar på en procent av uttrycket. Taxt och Olsson tillhör nog rent av den mest experimentella delen av den där procenten som är experimentell. Om ni förstår. Konserten är av en sort som inte växer på träd, förmodligen snarare långt under jorden. Stråkar på metall och statiskt brus är något genomgående. Som en kortvågsradio med mardrömmar om att den håller på att drunkna. Eller möjligtvis har elefanten stampat på den.

Läs mer om liknande:

The White Stripes dokumentär full av dist och dans

Agnes Mercedes gör något väldigt eget 

Jenny Wilson är också från en liten by i Blekinge

Ane Brun är från Norge 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Patty Griffin

Americana
Patty Griffin
Servant Of Love
(Thirty Tigers/Border)
Betyg: 4

Amerikanska singer-songwritern Patty Griffin presenterar en otvungen blandning av country, blues, rockabilly och folkmusik som får henne att närma sig den konstnärliga nivån Gillian Welch och Emmylou Harris har kapacitet till och ofta tangerar. Mycket är stillsamt, men rockabillydängan Gunpowder är en riktig rumpskakare – komplett med sordinerad trumpet. Och detta efter att hon inlett med en naken pianoballad. Även om hon inte håller de tvära musikaliska kasten vid liv gör hon en utmärk skiva för oss som drömmer om att någon gång få bila genom USA på vägen söderut.

Lyssna också på: Rosanne Cash – The River & The Thread (2014).

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Emmylou Harris och Rodney Crowell

Country för nybörjare 
Rosanne Cash gjorde förra årets bästa skiva  

Gillian Welch sveper fram långsamt

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: The John Bull Gang

The John Bull Gang
Plats: Stortorget.
Tid: Lördagen den åttonde augusti.
Längd: 40 minuter.
Publik: Som mest cirka 350.
Bäst: Spelglädjen och energin.

Nu är vi nog så raggarrock vi kan bli. På hemsidan står det att bandet bildades när Carl Sjöqvist och Henrik “Bille” Rudenborg drack några öl tillsammans. Daniel Carlén och Anton Karlsson anslöt senare och de var redo att ragga all over the world, eller i alla fall i södra Småland och Blekinge där de oftast spelar. Men så sent som i juli spelade de i Zagreb. De kommer förresten från den klassiska rockstaden Emmaboda.

De ska ha stilpoäng för spelglädjen. Där vinner de mycket. Och för ståbasen, men inte för att de kammar sig mellan två låtar. Redan i tredje låten är det dags för det obligatoriska spexandet med basen. Det är uppenbart att de har väldigt kul på scenen. Det förekommer några hopp och bensprattel som nästan får Angus Young att framstå som sansad. Efter några låtar kommer de längst fram i publiken också igång. Det är eventuellt i den sena tonåren de har sin målgrupp, eller bland övervintrade rockare som fortfarande tycker att MC5 och Kiss första skivor är det bästa som hänt. De har lite rockabilly i botten också, främst genom basisten som sjunger Jennie Jennie (eller möjligtvis Jenny Jenny - och nej, det är varken Eddie Cochrans eller Lasse Berghagens låtar med liknande namn). Publiken ska gärna sjunga med.

- Ni behöver bara kunna två ord. Det första är Jenny - det andra är Jenny, påpekar de. Be My Love har snygga tvillinggitarrer à la Thin Lizzy och Can´t Stand It är en av de bästa låtarna Status Quo glömde skriva. The John Bull Gang är som ett coverband fast med egna låtar. Och det inte sagt som kritik, men pris för originalitet utgår inte. En låt handlar om det bästa i hela världen - här går det att börja fundera på vad det kan vara, men rätt svar visar sig vara elgitarrer.

Det finns många band som gör samma sak ungefär lika bra, men ingen börjar spela rock´n´roll för att återuppfinna hjulet. Och att ett relativt okänt lokalt band får chans att spela på stortorget på lördagskvällen under Karl-Oskardagarna är kul, men musiken hade passat bättre i en lagom svettig källare på Sandgärdsgatan. Å andra sidan - när de blev tillfrågade hade det förstås varit dumt att tacka nej.

Extranummer blir Chuck Berrys Johnny B Goode, och där närmar vi oss rockens nollpunkt på riktigt. Och när de hälsar publiken en fortsatt trevlig Karl-Oskarrrrrrrr plockar de en stilpoäng till. Eddie Meduza är död, länge leve han!

Läs mer om liknande:

The Rolling Stones fyller 51

Honeyboy Slim & The Bad Habits på full volym

Den mytologiserade missbrukaren  

Anvil! The Story Of Anvil 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Public Image Ltd

Rock
Public Image Ltd
What The World Needs Now...
(PiL Official/Border)
Betyg: 4

Det var minst sagt oväntat när bandet som många kallar PiL gjorde comeback 2012 hela 20 år efter sin senaste skiva. Och ännu mer oväntat var att skivan var så bra. Formen håller i sig och de går ut hårt, både musikaliskt och textmässigt. John Lydon är inte känd för att hålla tillbaka eller sjunga om gulliga kaniner. Det är förvisso lätt att störa sig på honom, men han behövs. Alla som inte bara lallar behövs nu. Musikaliskt är det bitvis en märklig upplevelse, en blandning av reggae, rock och statiska krautrytmer framförda av samma musiker som spelade 2012 på This Is PiL.

Lyssna på: Bettie Page, C’est La Vie och The One.

Läs mer om liknande: 

Krautrock för nybörjare 

Fler ovanligt korkade namn på musikstilar

Punk för nybörjare

Bokrecension: Jerry Lee Lewis - His Own Story

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Filip Jers & Henrik Hallberg

 

Filip Jers & Henrik Hallberg
Plats: Jazz & Blues, Alvesta.
Tid: Måndagen den sjunde september.
Längd: 80 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Musikaliteten, nyfikenheten och glädjen.

1934 och 1875. Det är årtalen som spelningens två första låtar är hämtade från. En jazzlåt och en svensk polska, Polska efter Bruun nummer ett. Redan i inledande Stompin´ At The Savoy utnyttjar Filip Jers bastonerna i sitt munspel så att det närmast låter som en orgel medans Henrik Hallberg spelar solo.

Sedan blir duon förhållandevis samtida och spelar bland annat Olle Adolphson. Inför en tolkning av Nat King Cole frågar Jers om YouTube finns i Alvesta. Det var där han hittade låten. Vi får Visa Om Ett Mord som härstammar - eventuellt - från Torsås och Jers får tillfälle att visa att han kan prata småländska. Han är, påpekar han, halvsmålänning. Och för er som undrar går den i tvåtakt.

Det är lätt att tro att munspel är något alla kan spela, men Lundafödde Jers kan verkligen spela. Och rent logistiskt är det förstås ett genialiskt instrument. Vad skulle ni helst ha i bakfickan om ni skulle ut och turnera - munspel eller trumset? Han har en masterexamen från Kungliga Musikhögskolan och har vunnit det officiella munspels-VM två gånger. I ton och frasering påminner han om den för många bekanta belgaren Toots Thieleman som bland annat spelade med Monica Zetterlund i Bedårande Sommarvals.

Hallberg och Jers spelar till vardags tillsammans med Filip Jers Quintet - och det märks, de fyller i varandras musikaliska meningar. Hallberg kommer från Nacka och spelar även i andra sammanhang, bland annat med Dave Liebman. Gitarrister som grimaserar som om de håller på att gå av på mitten finns det gott om, Hallberg är inte en av dem. Han har jazzens teknik, rockens attityd och popens disciplin. Ibland låter det som att han vill bryta ut i Jimmy Pageande. Han gör också en högst egen soloversion av The Beatles Blackbird. Och som en bonus spelar han på en väldigt snygg Gibson.

Innan dess har vi fått munspelssolo också. Jers gör en egen version av Den Blomstertid Nu Kommer där det bitvis låter som om han spelar med minst två munnar samtidigt - det skulle förvisso förklara mustaschen. Eller har han byggt in en kyrkorgel i munspelet?

Efter skratt och jubel avslutar de med Edvard Perssons Jag Har Bott Vid En Landsväg och vid det här laget har Jers och Hallberg blivit bästa kompisar med hela publiken. På onsdag spelar de i Ljungby, på lördag i Tolg och på söndag i Älmhult. Missa inte tillfället.

Läs mer om liknande:

Monica, Hasse & Tage 

Teresa Indebetou Trio gjorde samma Blackbird på samma scen

Svensk jazz för nybörjare

Blackbird dök första gången upp på The Beatles vita skiva

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Bo Wilson Band

Bo Wilson Band
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den femte september.
Längd: 95 minuter plus paus.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: När Killing Floor nästan upphäver tyngdlagen.

- Är vi för hårda? Är vi för fula? Bo Wilson gör en liten undersökning i början av konserten och publiken verkar i alla fall överens om att svaret på den första frågan är nej. Och som en gammal traktormotor kommer Bo Wilson Band långsamt igång. Framåt tredje låten Killing Floor får trummisen Bengt Baadtoft Johnson och basisten Ådi Lindberg till ett sånt underbart häng att The Grateful Dead hade varit stolta. Det är förvisso en låt som är svår att misslyckas med - Howlin´ Wolf for president - men inte heller lätt att göra så här bra. Trummor och bas är annars komp, varken mer eller mindre. Och de två verkar tävla om vem som kan ha mest stenansikte. Någon synlig spelglädje blir det inte. Möjligtvis ligger de i träning inför Bill Wyman-SM som avgörs i Borås den tionde oktober. Men visst, det är Wilson bandet är uppkallat efter. Skulle alla spela lika många solon hade de fått hålla på fram till måndagens frukost.

BB King hyllas med How Blue Can You Get där Wilson, trots hans kärlek för solon, visar att han även vet när det är dags att hålla tillbaka och att de toner som inte spelas är minst lika viktiga som de som spelas. Det är lite konstigt att plocka in ett bassolo just här, men kanske beror det på att Wilson behöver stämma gitarren - det är i alla fall vad han passar på att göra. Är det rent av så att de improviserar på riktigt? Att improvisationerna sker här och nu och inte är samma på konsert efter konsert?

Under konsertens första halva är många av låtarna i mellantempo. Efter paus ska det bli lite rockigare. Som aptitretare avslutas första set med Rock This Place av The Fabulous Thunderbirds. Och jo, det blir rockigare efter paus. Bitvis lite väl mycket rock för killar med mörka solglasögon och bakvända kepsar, men det är trots allt lördag. Annars serverar trion många olika stilar (lite Diddley, lite Berryinslag, lite Zeppelinriff, lite Texas) och visst, bredden imponerar. Det enda som saknas är möjligtvis ett tydligt eget uttryck.

Med tanke på hur mycket Jimi Hendrix som finns i Wilsons fingrar är det inte oväntat att en av hans låtar dyker upp, men lite oväntat att valet faller på Hey Joe som Hendrix inte skrev själv. Det verkar som att Wilson också inser det och efter en vers byter till fina Little Wing istället. Här sätter Bo Wilson dessutom kvällens vackraste och mest kärleksfulla sånginsats.

Läs mer om liknande: 

Bo Diddley gick bort 2008 

Led Zeppelin för nybörjare

Khalif "Wailin" Walter kan också sin Hendrix

Birdlegg tolkade också BB King 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten

Skivrecension: Ane Brun

 Pop
Ane Brun
When I´m Free
(Balloon Ranger/Universal)
Betyg: 4

Fyra år efter It All Starts With One, en skiva som definitivt gav norska Brun en egen profil och visade att hon var mer än en gitarrplinkare i mängden, kommer When I´m Free som är ytterligare ett lika stort steg. Skivan är delvis inspelad med den grupp musiker som till vardags går under namnet Tonbruket, det vill säga bland andra Dan Berglund och Martin Hederos. Tillsammans bygger de upp en ljudvärld som lyckas innehålla både melankoli och spelglädje. Skivan bygger på höstfärger, men det hörs att de haft kul under inspelningen. Det är förvisso en ganska stillsam skiva, men hjärtat dansar.

Lyssna på: You Lit My Fire, Directions och Still Waters.

Läs mer om liknande:

Ane Brun tog ett rejält kliv även med It All Starts With One 

Skivrecension: Jennie Abrahamson - The Sound Of Your Beating Heart

Svensk jazz för nybörjare

Dan Berglund var med i ett av Sveriges bästa band

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Teresa Indebetou Band

Jazz
Teresa Indebetou Band
Present
(Imogena Records)
Betyg: 4

Okej, den här skivan är inte särskilt ny, den släpptes sent förra året. Men den är fortfarande väldigt bra och förtjänar att upptäckas. På reklamradiospråk är den förmodligen betrakta som en gammal klassiker. Men vad är tio månader i jazzens värld där solon ibland håller på längre än en genomsnittlig kommunalarbetares fika? Pratar vi svensk pianojazz är det förstås svårt att komma runt både Jan Johansson och Esbjörn Svensson - och varför ska vi komma runt dem? Om den här pianotrion (piano - Indebetou, ståbas - Jenny Kristofferson och trummor - Martina Almgren) inte gör något världsomvälvande nyskapande så gör de något traditionellt som är väldigt bra. Det finns smådetaljer här att gosa ner sig i. Ljudet av Kristoffersons tillslag på strängarna i Tango Five som levandegör musiken och visar att de inte är rädda för skit under naglarna, som ibland sker när jazzen hanteras med för mycket respekt, säger på sitt lågmälda vis lika mycket som att skrika fuck i en intervju. Även om trion är uppkallade efter pianisten är det inte en stjärna med två kompmusiker, det tre spelar verkligen tillsammans. I Simmering plockar Kristofferson fram stråken på basen under Indebetous snabba fingrar och Almgren spelar av allt att döma med händerna innan hon ger sig ut i ett solo. Och det är ett solo som är lätt att le åt, befriat från krystade ambitioner - men med spelglädje bland cymbalerna. Och så där håller det på. I låt efter låt går det att njuta av ren och skär musikglädje. Fönstrena står öppna på vid gavel och släpper in värmande - trots årstiden - och frisk luft. Den här skivan går förmodligen att köpa via trions hemsida eller hos andra välvalda sidor. Gör det så sätter jag på tevatten så länge. 

Lyssna också på: Esbjörn Svensson Trio - Seven Days Of Falling (2003)

Läs mer om liknande:
Teresa Indebetou Band live i stereo!

Esbjörn Svensson Trios sista skiva

Svensk jazz för nybörjare

Jag behöver en biografi om Jan Johansson

Konsertrecension: Louise Hoffsten, Eric Söderlind och Claes Crona Trio

Louise Hoffsten, Eric Söderlind och Claes Crona Trio
Plats: Gemla folkets park.
Tid: Lördagen 29 augusti.
Längd: 95 minuter plus paus.
Publik: 222. Exakt.
Bäst: Musikaliteten, samspelet och ledigheten.
Saknade mest: Mer munspel. Och kanske en jacka.

Elvis Presley har flera gånger råkat illa ut när artister - ingen nämnd, inte tillräckligt många glömda - som gillar honom ska göra hyllningar. Men när Hoffsten under rubriken Bringing Out The Elvis, hon har spelat i en skiva (i Memphis, förstås) med samma titel, sjunger hans låtar blir det verkligen en hyllning. Hon förmedlar samma blandning av glimt i ögat, kärlek och passion som Presley själv. Hon har också den goda smaken att lyfta fram lite mer udda favoriter, vi slipper sånt som Wooden Heart och får istället bland annat en skönt svängig A Mess Of Blues och vackra Just Pretend med lyriskt gitarrspel av Eric Söderlind.

Kompet från Claes Crona Trio är dessutom lika kärleksfullt som Hoffstens sång. De klär låtarna i en mjukt jazzig kostym och håller sig långt borta från den plastiga schlagerkitch som ibland tar över när Elvis ska tolkas. Instrumentalinsatserna från samtliga musiker är genomgående utmärkt smakfulla. Samspelet är lyhört och i ett sånt här lite mer lågmält sammanhang håller Hoffsten också tillbaka. Rösten är där för att förmedla känslan i låtarna - låtarna är inte där för att visa hur mycket hon kan waila. Många artister har svårt att förstå det. Inlevelse betyder inte alltid att skrika så högt det går.

Och det är inte bara Elvis som hyllas. Louise pratar om sin pappa som drev skivaffär i hemstaden Linköping när dottern var med i lokala band som Mer Kött, Dysenteri och - klädsam hostning - Lakritstuttarna. Pappan skrev också låten Utan Dig, på engelska I Confess. Den blev en hit både i Sverige och USA och tolkas vackert i den lilla och charmigt lummiga folkparken som utan större ansträngning skulle kunna jobba extra som tidsmaskin till femtiotalet. Modigt förresten att lägga konserten under bar himmel, även om den sköter sig klanderfritt och bjuder på fullmåne.

De egna låtarna Så Speciell och Only The Dead Fish Follow The Stream tillhör också höjdpunkterna. Det gör även den instrumentala tolkningen av Visa Från Rättvik (via Jan Johansson), som börjar som ett gitarrsolo.

Hoffsten har länge dragits med det å ena sidan rättvisa men å andra sidan smålöjliga epitetet svensk bluesdrottning. Men hon är större än så. Hon är kort och gott en väldigt bra sångerska, oavsett vilken genre det rör sig om. Precis som Elvis.

Läs mer om liknande:

Louise Hoffsten innehåller många känslor 

Elvis Presley 80 år

Svensk jazz för nybörjare

En bok om blueshistoria som också besöker Memphis

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: The Band

Americana
The Band
The Band
(Capitol/Universal)
Betyg: 5

Inte många band skulle våga kalla sig The Band och dessutom kunna leva upp till det. Det har rent av bara hänt en gång. Och på deras andra skiva slog de till ordentligt. Är The Band inte en perfekt skapelse så är det i alla fall inte långt ifrån. Många associerar skivan med det rosa hus i West Saugerties norr om New York som gav namn åt bandets debutskiva Music From Big Pink. Tre av bandets medlemmar bodde där under perioden. Men The Band spelades in i Hollywood i - av alla ställen - Sammy Davis Jr:s poolhus innan skivan senare gjordes klar i New York och släpptes sensommaren 1969.

The Band blev deras största framgång både kommersiellt och konstnärligt och innehåller en handfull låtar som blivit klassiker. Vid det här laget hade gitarristen Robbie Robertson definitivt klivit fram som den ledande låtskrivaren, något som inte alls varit säkert på första skivan där pianisten Richard Manuel hade sitt namn på lika många nummer - varav en skriven tillsammans med vännen Bob Dylan. Vill ni veta mer om resan med Robert Z finns den nertecknad på ungefär 592 andra ställen. I Robertsons övertagande av låtskrivandet såddes också fröet till bandets undergång. Det gjorde att hans inkomster snabbt sprang ifrån de övrigas, särskilt eftersom de inte turnérade regelbundet och alla i bandet inte riktigt hade verktygen att få en ekonomi att fundera. Missbruken hade varit utspridda sedan de sena tonåren, vissa skulle betala högt för det.

Särskilt trummisen Levon Helm hade åsikter om fördelningen av pengar. Var inte alla medlemmar med och bidrog med idéer när låtarna arrangerades? Var inte alla en lika viktig del av skapandet? Var inte rytmerna han bidrog med lika viktiga som texterna, var inte Rick Dankos basgångar och Garth Hudsons orgelslingor lika viktiga som ackorden de lades över och under? Det tyckte inte Robertson och motsättningarna dem emellan skulle växa under åren. Å ena sidan är det ingen tvekan om att Robertson var den mest drivna låtskrivaren, men å andra sidan har få band haft fem så talangfulla musiker som kunde spela många olika instrument var. Att Robertsons soloskivor med ett eller två undantag varit snarkfester kanske inte är en slump. På de två första skivorna är det förresten också enkelt att räkna in producenten John Simon som en sjätte medlem.

Men här, på den andra skivan, hörs bara harmoni. Deras unika stämsång, som efter nästan tio år tillsammans är helt spontan - Manuel, Danko och Helm känner varandras röster - bidrar med värme och några arrangemang fanns inte. De bara sjunger och rösterna lägger sig som lager av pålägg på varandra och skapar en helt ny smak. Helm har berättat att Manuel la sig överst och de andra följde med så gott det gick. Och det gick väldigt gott. Under en tid när långa gitarrsolon som inte ville ta slut var the shit fokuserade The Band istället på att spela tillsammans. När texter som bara betydde något om man gick på LSD - om ens då - var det rådande skrev The Band låtar om en bonde som vänder sig till facket för att klara familjens överlevnad när deras lada brunnit ner.

När nu alla skivor originaluppsättningen av The Band gjorde mellan 1968 och 1977 åter släpps på vinyl är det här ni som inte redan är bekanta med deras musik ska börja. The Band gjorde lysande musik både före och efter sin andra skiva, men riktigt så här överdjävulskt bra lyckades de inte vara igen, i alla fall inte över ett helt album. Men det har ärligt talat inte många andra heller lyckats med.

Lyssna på: The Night They Drove Old Dixie Down, Up On Cripple Creek och King Harvest (Has Surely Come). 

Fortsätt sedan med: Music From Big Pink (1968), Stage Fright (1970) och Northern Lights-Southern Cross (1975).

Läs mer om liknande:

Bob Dylan & The Band - The Basement Tapes

The Band lade grunden för skäggrocken
Vad handlar The Band-låten The Night They Drove Old Dixie Down om?

Det första rocktåget