Konsertrecension: Louise Hoffsten, Eric Söderlind och Claes Crona Trio
Louise Hoffsten, Eric Söderlind och Claes Crona Trio
Plats: Gemla folkets park.
Tid: Lördagen 29 augusti.
Längd: 95 minuter plus paus.
Publik: 222. Exakt.
Bäst: Musikaliteten, samspelet och ledigheten.
Saknade mest: Mer munspel. Och kanske en jacka.
Elvis Presley har flera gånger råkat illa ut när artister - ingen nämnd, inte tillräckligt många glömda - som gillar honom ska göra hyllningar. Men när Hoffsten under rubriken Bringing Out The Elvis, hon har spelat i en skiva (i Memphis, förstås) med samma titel, sjunger hans låtar blir det verkligen en hyllning. Hon förmedlar samma blandning av glimt i ögat, kärlek och passion som Presley själv. Hon har också den goda smaken att lyfta fram lite mer udda favoriter, vi slipper sånt som Wooden Heart och får istället bland annat en skönt svängig A Mess Of Blues och vackra Just Pretend med lyriskt gitarrspel av Eric Söderlind.
Kompet från Claes Crona Trio är dessutom lika kärleksfullt som Hoffstens sång. De klär låtarna i en mjukt jazzig kostym och håller sig långt borta från den plastiga schlagerkitch som ibland tar över när Elvis ska tolkas. Instrumentalinsatserna från samtliga musiker är genomgående utmärkt smakfulla. Samspelet är lyhört och i ett sånt här lite mer lågmält sammanhang håller Hoffsten också tillbaka. Rösten är där för att förmedla känslan i låtarna - låtarna är inte där för att visa hur mycket hon kan waila. Många artister har svårt att förstå det. Inlevelse betyder inte alltid att skrika så högt det går.
Och det är inte bara Elvis som hyllas. Louise pratar om sin pappa som drev skivaffär i hemstaden Linköping när dottern var med i lokala band som Mer Kött, Dysenteri och - klädsam hostning - Lakritstuttarna. Pappan skrev också låten Utan Dig, på engelska I Confess. Den blev en hit både i Sverige och USA och tolkas vackert i den lilla och charmigt lummiga folkparken som utan större ansträngning skulle kunna jobba extra som tidsmaskin till femtiotalet. Modigt förresten att lägga konserten under bar himmel, även om den sköter sig klanderfritt och bjuder på fullmåne.
De egna låtarna Så Speciell och Only The Dead Fish Follow The Stream tillhör också höjdpunkterna. Det gör även den instrumentala tolkningen av Visa Från Rättvik (via Jan Johansson), som börjar som ett gitarrsolo.
Hoffsten har länge dragits med det å ena sidan rättvisa men å andra sidan smålöjliga epitetet svensk bluesdrottning. Men hon är större än så. Hon är kort och gott en väldigt bra sångerska, oavsett vilken genre det rör sig om. Precis som Elvis.
Plats: Gemla folkets park.
Tid: Lördagen 29 augusti.
Längd: 95 minuter plus paus.
Publik: 222. Exakt.
Bäst: Musikaliteten, samspelet och ledigheten.
Saknade mest: Mer munspel. Och kanske en jacka.
Elvis Presley har flera gånger råkat illa ut när artister - ingen nämnd, inte tillräckligt många glömda - som gillar honom ska göra hyllningar. Men när Hoffsten under rubriken Bringing Out The Elvis, hon har spelat i en skiva (i Memphis, förstås) med samma titel, sjunger hans låtar blir det verkligen en hyllning. Hon förmedlar samma blandning av glimt i ögat, kärlek och passion som Presley själv. Hon har också den goda smaken att lyfta fram lite mer udda favoriter, vi slipper sånt som Wooden Heart och får istället bland annat en skönt svängig A Mess Of Blues och vackra Just Pretend med lyriskt gitarrspel av Eric Söderlind.
Kompet från Claes Crona Trio är dessutom lika kärleksfullt som Hoffstens sång. De klär låtarna i en mjukt jazzig kostym och håller sig långt borta från den plastiga schlagerkitch som ibland tar över när Elvis ska tolkas. Instrumentalinsatserna från samtliga musiker är genomgående utmärkt smakfulla. Samspelet är lyhört och i ett sånt här lite mer lågmält sammanhang håller Hoffsten också tillbaka. Rösten är där för att förmedla känslan i låtarna - låtarna är inte där för att visa hur mycket hon kan waila. Många artister har svårt att förstå det. Inlevelse betyder inte alltid att skrika så högt det går.
Och det är inte bara Elvis som hyllas. Louise pratar om sin pappa som drev skivaffär i hemstaden Linköping när dottern var med i lokala band som Mer Kött, Dysenteri och - klädsam hostning - Lakritstuttarna. Pappan skrev också låten Utan Dig, på engelska I Confess. Den blev en hit både i Sverige och USA och tolkas vackert i den lilla och charmigt lummiga folkparken som utan större ansträngning skulle kunna jobba extra som tidsmaskin till femtiotalet. Modigt förresten att lägga konserten under bar himmel, även om den sköter sig klanderfritt och bjuder på fullmåne.
De egna låtarna Så Speciell och Only The Dead Fish Follow The Stream tillhör också höjdpunkterna. Det gör även den instrumentala tolkningen av Visa Från Rättvik (via Jan Johansson), som börjar som ett gitarrsolo.
Hoffsten har länge dragits med det å ena sidan rättvisa men å andra sidan smålöjliga epitetet svensk bluesdrottning. Men hon är större än så. Hon är kort och gott en väldigt bra sångerska, oavsett vilken genre det rör sig om. Precis som Elvis.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
00:22:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida