Konsertrecension: Baby Grandmothers
Baby Grandmothers
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 19 september.
Längd: 50 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Tyngden, drivet och riffen.
Saknade mest: 50 minuter till.
Baby Grandmothers höll ursprungligen låda mellan 1967 och -68 innan de återuppstod sådär 40 år senare. På deras hemsida beskrivs musiken som experimentell pop/rock/blues. Ofta har de någon sorts blues i botten, men de spretar åt väldigt många håll. De improviserar rejält och det känns ofta som att medlemmarna inte riktigt vet var musiken är på väg - och det är en häftig känsla. Alla tre har släppt sargen för att se varåt det lutar. Det är förmodligen älska eller hata-läge, men gillar man stilen är det bara att njuta. Det påminner ofta om Jimi Hendrix Experience på väg ut i rymden eller ett mindre träigt Cream.
Kenny Håkansson på gitarr (lite sång och vissling också), Bella Linnarsson på bas och Pelle Ekman på trummor kan konsten att både gå upp i och försvinna i nuet. Det betyder att låtarna bitvis är långa, men känns för korta. Linnarsson spelar närmast hypnotiska basgångar som upprepas, Ekman - stilpoäng för skägget som nästan är så långt att det riskerar att fastna i trumpedalen - spelar ett rent fysiskt ganska litet trumset, men vet hur hur han ska driva låtarna framåt. Håkansson spelar riff- snarare än solobaserat. Så för ovanlighetens skull är detta en trio med gitarr som inte bara är en ursäkt för långa solon. Ibland spelar gitarr och bas samma riff. Det blir blytungt.
Atmosfären är den hos tre gamla vänner som spelar för att det är så kul att de inte kan låta bli. (Och de slutade inte spela tillsammans när Baby Grandmothers lade ner första gången, alla tre fanns med när Kebnekajse drog igång i början av sjuttiotalet.) Oftast blundar alla tre, ibland har de ögonkontakt i korta stunder. Kanske skickar de signaler om att låten ska avrundas eller att tempot ska höjas. Förvisso är de den sortens band som bara går upp och ställer sig, men ibland behövs det inte mer. Den gamla klyschan om att musiken talar för sig själv kommer väl till pass, oavsett om låtarna heter Intervall, ADHD eller Kraftwerk. På tal om Hendrix spelade trion förband till honom i januari -68, något som Håkansson beskriver som inte så märkvärdigt då, men att det har blivit det med åren.
Vissa av oss som har musiksmak som ibland gör det omöjligt att ha varit med när det begav sig kan glädjas åt att det med vissa band fortfarande beger sig. Går det möjligtvis att boka in Baby Grandmothers för en helkväll nästa gång? Och snart, tack.
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 19 september.
Längd: 50 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Tyngden, drivet och riffen.
Saknade mest: 50 minuter till.
Baby Grandmothers höll ursprungligen låda mellan 1967 och -68 innan de återuppstod sådär 40 år senare. På deras hemsida beskrivs musiken som experimentell pop/rock/blues. Ofta har de någon sorts blues i botten, men de spretar åt väldigt många håll. De improviserar rejält och det känns ofta som att medlemmarna inte riktigt vet var musiken är på väg - och det är en häftig känsla. Alla tre har släppt sargen för att se varåt det lutar. Det är förmodligen älska eller hata-läge, men gillar man stilen är det bara att njuta. Det påminner ofta om Jimi Hendrix Experience på väg ut i rymden eller ett mindre träigt Cream.
Kenny Håkansson på gitarr (lite sång och vissling också), Bella Linnarsson på bas och Pelle Ekman på trummor kan konsten att både gå upp i och försvinna i nuet. Det betyder att låtarna bitvis är långa, men känns för korta. Linnarsson spelar närmast hypnotiska basgångar som upprepas, Ekman - stilpoäng för skägget som nästan är så långt att det riskerar att fastna i trumpedalen - spelar ett rent fysiskt ganska litet trumset, men vet hur hur han ska driva låtarna framåt. Håkansson spelar riff- snarare än solobaserat. Så för ovanlighetens skull är detta en trio med gitarr som inte bara är en ursäkt för långa solon. Ibland spelar gitarr och bas samma riff. Det blir blytungt.
Atmosfären är den hos tre gamla vänner som spelar för att det är så kul att de inte kan låta bli. (Och de slutade inte spela tillsammans när Baby Grandmothers lade ner första gången, alla tre fanns med när Kebnekajse drog igång i början av sjuttiotalet.) Oftast blundar alla tre, ibland har de ögonkontakt i korta stunder. Kanske skickar de signaler om att låten ska avrundas eller att tempot ska höjas. Förvisso är de den sortens band som bara går upp och ställer sig, men ibland behövs det inte mer. Den gamla klyschan om att musiken talar för sig själv kommer väl till pass, oavsett om låtarna heter Intervall, ADHD eller Kraftwerk. På tal om Hendrix spelade trion förband till honom i januari -68, något som Håkansson beskriver som inte så märkvärdigt då, men att det har blivit det med åren.
Vissa av oss som har musiksmak som ibland gör det omöjligt att ha varit med när det begav sig kan glädjas åt att det med vissa band fortfarande beger sig. Går det möjligtvis att boka in Baby Grandmothers för en helkväll nästa gång? Och snart, tack.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
16:15:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida