Konsertrecension: Martin Taxt/Henrik Olsson Duo
Martin Taxt/Henrik Olsson Duo
Plats: Växjö konsthall.
Tid: Lördagen den tolfte september.
Längd: 55 minuter
Publik: Ett tjugotal.
Bäst: Udda konstnärliga upplevelser är bra konstnärliga upplevelser.
Någon som flärper med ett gummiband samtidigt som vinden viner längs knutarna på huset. Sedan spelas det på hushållsskålar i aluminium med stråke samtidigt som tuban kommer igång med olycksbådande utdragna toner. Efterhand blir de högre och högre, både i ton och volym. På ett bord står något som ser ut som en gammal radioantenn med ledvärk.
Martin Taxt från Norge spelar tuba och står för vissa elektroniska ljud. Henrik Olsson är från Kyrkhult och spelar väldigt blandade slagverk. Att de träffats och tänkte att de skulle spela ihop och att de inte behövde några andra musiker är lovvärt. Debuten som duo skedde i Japan i november.Trum- och gitarrduon The White Stripes fick ofta höra att det var konstigt att de inte hade någon basist. Så att kalla en tuba/slagverkduo för experimentell är ingen överdrift. Henrik Olsson har rent av genomfört solokonserter. Han beskrivs som spelandes på föremål och elektronik. Föremål? Okej. Varför inte?
Tuban har förresten verkligen en förmåga till låga toner. Ibland nästan som en blåval med gaser. Sedan blir det solo på en roterande upp och nervänd cymbal innan det obligatoriska ugnsfoliesolot tar vid. Sedan läggs ugnsfoliet på den roterande cymbalen. Under tiden låtar tuban som flygplan i fjärran. Efter hand som de kommer närmare flyger de långsammare. Till slut står de still rakt över våra huvud.
Och vilken konsert är fullbordad utan en platspåse som låter som småfåglar? Tuban övergår till att låta som en elefant som blir irriterad när den inte hittar bilnycklarna. Om de här beskrivningarna med nöd och näppe är begripliga finns det vissa partier som inte ens går att beskriva på ett obegripligt sätt.
Variationen i musikvärlden fördelas ungefär som världens samlade ekonomiska tillgångar på så sätt att ungefär en procent av alla musiker står för 99 procent av all variation och experimentådra. De andra 99 procenten delar på en procent av uttrycket. Taxt och Olsson tillhör nog rent av den mest experimentella delen av den där procenten som är experimentell. Om ni förstår. Konserten är av en sort som inte växer på träd, förmodligen snarare långt under jorden. Stråkar på metall och statiskt brus är något genomgående. Som en kortvågsradio med mardrömmar om att den håller på att drunkna. Eller möjligtvis har elefanten stampat på den.
Plats: Växjö konsthall.
Tid: Lördagen den tolfte september.
Längd: 55 minuter
Publik: Ett tjugotal.
Bäst: Udda konstnärliga upplevelser är bra konstnärliga upplevelser.
Någon som flärper med ett gummiband samtidigt som vinden viner längs knutarna på huset. Sedan spelas det på hushållsskålar i aluminium med stråke samtidigt som tuban kommer igång med olycksbådande utdragna toner. Efterhand blir de högre och högre, både i ton och volym. På ett bord står något som ser ut som en gammal radioantenn med ledvärk.
Martin Taxt från Norge spelar tuba och står för vissa elektroniska ljud. Henrik Olsson är från Kyrkhult och spelar väldigt blandade slagverk. Att de träffats och tänkte att de skulle spela ihop och att de inte behövde några andra musiker är lovvärt. Debuten som duo skedde i Japan i november.Trum- och gitarrduon The White Stripes fick ofta höra att det var konstigt att de inte hade någon basist. Så att kalla en tuba/slagverkduo för experimentell är ingen överdrift. Henrik Olsson har rent av genomfört solokonserter. Han beskrivs som spelandes på föremål och elektronik. Föremål? Okej. Varför inte?
Tuban har förresten verkligen en förmåga till låga toner. Ibland nästan som en blåval med gaser. Sedan blir det solo på en roterande upp och nervänd cymbal innan det obligatoriska ugnsfoliesolot tar vid. Sedan läggs ugnsfoliet på den roterande cymbalen. Under tiden låtar tuban som flygplan i fjärran. Efter hand som de kommer närmare flyger de långsammare. Till slut står de still rakt över våra huvud.
Och vilken konsert är fullbordad utan en platspåse som låter som småfåglar? Tuban övergår till att låta som en elefant som blir irriterad när den inte hittar bilnycklarna. Om de här beskrivningarna med nöd och näppe är begripliga finns det vissa partier som inte ens går att beskriva på ett obegripligt sätt.
Variationen i musikvärlden fördelas ungefär som världens samlade ekonomiska tillgångar på så sätt att ungefär en procent av alla musiker står för 99 procent av all variation och experimentådra. De andra 99 procenten delar på en procent av uttrycket. Taxt och Olsson tillhör nog rent av den mest experimentella delen av den där procenten som är experimentell. Om ni förstår. Konserten är av en sort som inte växer på träd, förmodligen snarare långt under jorden. Stråkar på metall och statiskt brus är något genomgående. Som en kortvågsradio med mardrömmar om att den håller på att drunkna. Eller möjligtvis har elefanten stampat på den.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
18:47:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida