Konsertrecension: Bo Wilson Band
Bo Wilson Band
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den femte september.
Längd: 95 minuter plus paus.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: När Killing Floor nästan upphäver tyngdlagen.
- Är vi för hårda? Är vi för fula? Bo Wilson gör en liten undersökning i början av konserten och publiken verkar i alla fall överens om att svaret på den första frågan är nej. Och som en gammal traktormotor kommer Bo Wilson Band långsamt igång. Framåt tredje låten Killing Floor får trummisen Bengt Baadtoft Johnson och basisten Ådi Lindberg till ett sånt underbart häng att The Grateful Dead hade varit stolta. Det är förvisso en låt som är svår att misslyckas med - Howlin´ Wolf for president - men inte heller lätt att göra så här bra. Trummor och bas är annars komp, varken mer eller mindre. Och de två verkar tävla om vem som kan ha mest stenansikte. Någon synlig spelglädje blir det inte. Möjligtvis ligger de i träning inför Bill Wyman-SM som avgörs i Borås den tionde oktober. Men visst, det är Wilson bandet är uppkallat efter. Skulle alla spela lika många solon hade de fått hålla på fram till måndagens frukost.
BB King hyllas med How Blue Can You Get där Wilson, trots hans kärlek för solon, visar att han även vet när det är dags att hålla tillbaka och att de toner som inte spelas är minst lika viktiga som de som spelas. Det är lite konstigt att plocka in ett bassolo just här, men kanske beror det på att Wilson behöver stämma gitarren - det är i alla fall vad han passar på att göra. Är det rent av så att de improviserar på riktigt? Att improvisationerna sker här och nu och inte är samma på konsert efter konsert?
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den femte september.
Längd: 95 minuter plus paus.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: När Killing Floor nästan upphäver tyngdlagen.
- Är vi för hårda? Är vi för fula? Bo Wilson gör en liten undersökning i början av konserten och publiken verkar i alla fall överens om att svaret på den första frågan är nej. Och som en gammal traktormotor kommer Bo Wilson Band långsamt igång. Framåt tredje låten Killing Floor får trummisen Bengt Baadtoft Johnson och basisten Ådi Lindberg till ett sånt underbart häng att The Grateful Dead hade varit stolta. Det är förvisso en låt som är svår att misslyckas med - Howlin´ Wolf for president - men inte heller lätt att göra så här bra. Trummor och bas är annars komp, varken mer eller mindre. Och de två verkar tävla om vem som kan ha mest stenansikte. Någon synlig spelglädje blir det inte. Möjligtvis ligger de i träning inför Bill Wyman-SM som avgörs i Borås den tionde oktober. Men visst, det är Wilson bandet är uppkallat efter. Skulle alla spela lika många solon hade de fått hålla på fram till måndagens frukost.
BB King hyllas med How Blue Can You Get där Wilson, trots hans kärlek för solon, visar att han även vet när det är dags att hålla tillbaka och att de toner som inte spelas är minst lika viktiga som de som spelas. Det är lite konstigt att plocka in ett bassolo just här, men kanske beror det på att Wilson behöver stämma gitarren - det är i alla fall vad han passar på att göra. Är det rent av så att de improviserar på riktigt? Att improvisationerna sker här och nu och inte är samma på konsert efter konsert?
Under konsertens första halva är många av låtarna i mellantempo. Efter paus ska det bli lite rockigare. Som aptitretare avslutas första set med Rock This Place av The Fabulous Thunderbirds. Och jo, det blir rockigare efter paus. Bitvis lite väl mycket rock för killar med mörka solglasögon och bakvända kepsar, men det är trots allt lördag. Annars serverar trion många olika stilar (lite Diddley, lite Berryinslag, lite Zeppelinriff, lite Texas) och visst, bredden imponerar. Det enda som saknas är möjligtvis ett tydligt eget uttryck.
Med tanke på hur mycket Jimi Hendrix som finns i Wilsons fingrar är det inte oväntat att en av hans låtar dyker upp, men lite oväntat att valet faller på Hey Joe som Hendrix inte skrev själv. Det verkar som att Wilson också inser det och efter en vers byter till fina Little Wing istället. Här sätter Bo Wilson dessutom kvällens vackraste och mest kärleksfulla sånginsats.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten
upplagd av Ola Claesson
16:24:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida