Skivrecension: The Band
Americana
The Band
The Band
(Capitol/Universal)
Betyg: 5
The Band
The Band
(Capitol/Universal)
Betyg: 5
Inte många band skulle våga kalla sig The Band och dessutom kunna leva upp till det. Det har rent av bara hänt en gång. Och på deras andra skiva slog de till ordentligt. Är The Band inte en perfekt skapelse så är det i alla fall inte långt ifrån. Många associerar skivan med det rosa hus i West Saugerties norr om New York som gav namn åt bandets debutskiva Music From Big Pink. Tre av bandets medlemmar bodde där under perioden. Men The Band spelades in i Hollywood i - av alla ställen - Sammy Davis Jr:s poolhus innan skivan senare gjordes klar i New York och släpptes sensommaren 1969.
The Band blev deras största framgång både kommersiellt och konstnärligt och innehåller en handfull låtar som blivit klassiker. Vid det här laget hade gitarristen Robbie Robertson definitivt klivit fram som den ledande låtskrivaren, något som inte alls varit säkert på första skivan där pianisten Richard Manuel hade sitt namn på lika många nummer - varav en skriven tillsammans med vännen Bob Dylan. Vill ni veta mer om resan med Robert Z finns den nertecknad på ungefär 592 andra ställen. I Robertsons övertagande av låtskrivandet såddes också fröet till bandets undergång. Det gjorde att hans inkomster snabbt sprang ifrån de övrigas, särskilt eftersom de inte turnérade regelbundet och alla i bandet inte riktigt hade verktygen att få en ekonomi att fundera. Missbruken hade varit utspridda sedan de sena tonåren, vissa skulle betala högt för det.
Särskilt trummisen Levon Helm hade åsikter om fördelningen av pengar. Var inte alla medlemmar med och bidrog med idéer när låtarna arrangerades? Var inte alla en lika viktig del av skapandet? Var inte rytmerna han bidrog med lika viktiga som texterna, var inte Rick Dankos basgångar och Garth Hudsons orgelslingor lika viktiga som ackorden de lades över och under? Det tyckte inte Robertson och motsättningarna dem emellan skulle växa under åren. Å ena sidan är det ingen tvekan om att Robertson var den mest drivna låtskrivaren, men å andra sidan har få band haft fem så talangfulla musiker som kunde spela många olika instrument var. Att Robertsons soloskivor med ett eller två undantag varit snarkfester kanske inte är en slump. På de två första skivorna är det förresten också enkelt att räkna in producenten John Simon som en sjätte medlem.
Men här, på den andra skivan, hörs bara harmoni. Deras unika stämsång, som efter nästan tio år tillsammans är helt spontan - Manuel, Danko och Helm känner varandras röster - bidrar med värme och några arrangemang fanns inte. De bara sjunger och rösterna lägger sig som lager av pålägg på varandra och skapar en helt ny smak. Helm har berättat att Manuel la sig överst och de andra följde med så gott det gick. Och det gick väldigt gott. Under en tid när långa gitarrsolon som inte ville ta slut var the shit fokuserade The Band istället på att spela tillsammans. När texter som bara betydde något om man gick på LSD - om ens då - var det rådande skrev The Band låtar om en bonde som vänder sig till facket för att klara familjens överlevnad när deras lada brunnit ner.
När nu alla skivor originaluppsättningen av The Band gjorde mellan 1968 och 1977 åter släpps på vinyl är det här ni som inte redan är bekanta med deras musik ska börja. The Band gjorde lysande musik både före och efter sin andra skiva, men riktigt så här överdjävulskt bra lyckades de inte vara igen, i alla fall inte över ett helt album. Men det har ärligt talat inte många andra heller lyckats med.
Särskilt trummisen Levon Helm hade åsikter om fördelningen av pengar. Var inte alla medlemmar med och bidrog med idéer när låtarna arrangerades? Var inte alla en lika viktig del av skapandet? Var inte rytmerna han bidrog med lika viktiga som texterna, var inte Rick Dankos basgångar och Garth Hudsons orgelslingor lika viktiga som ackorden de lades över och under? Det tyckte inte Robertson och motsättningarna dem emellan skulle växa under åren. Å ena sidan är det ingen tvekan om att Robertson var den mest drivna låtskrivaren, men å andra sidan har få band haft fem så talangfulla musiker som kunde spela många olika instrument var. Att Robertsons soloskivor med ett eller två undantag varit snarkfester kanske inte är en slump. På de två första skivorna är det förresten också enkelt att räkna in producenten John Simon som en sjätte medlem.
Men här, på den andra skivan, hörs bara harmoni. Deras unika stämsång, som efter nästan tio år tillsammans är helt spontan - Manuel, Danko och Helm känner varandras röster - bidrar med värme och några arrangemang fanns inte. De bara sjunger och rösterna lägger sig som lager av pålägg på varandra och skapar en helt ny smak. Helm har berättat att Manuel la sig överst och de andra följde med så gott det gick. Och det gick väldigt gott. Under en tid när långa gitarrsolon som inte ville ta slut var the shit fokuserade The Band istället på att spela tillsammans. När texter som bara betydde något om man gick på LSD - om ens då - var det rådande skrev The Band låtar om en bonde som vänder sig till facket för att klara familjens överlevnad när deras lada brunnit ner.
När nu alla skivor originaluppsättningen av The Band gjorde mellan 1968 och 1977 åter släpps på vinyl är det här ni som inte redan är bekanta med deras musik ska börja. The Band gjorde lysande musik både före och efter sin andra skiva, men riktigt så här överdjävulskt bra lyckades de inte vara igen, i alla fall inte över ett helt album. Men det har ärligt talat inte många andra heller lyckats med.
Lyssna på: The Night They Drove Old Dixie Down, Up On Cripple Creek och King Harvest (Has Surely Come).
Fortsätt sedan med: Music From Big Pink (1968), Stage Fright (1970) och Northern Lights-Southern Cross (1975).
Läs mer om liknande:
upplagd av Ola Claesson
11:29:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida