Konsertrecension: The John Bull Gang
The John Bull Gang
Plats: Stortorget.
Tid: Lördagen den åttonde augusti.
Längd: 40 minuter.
Publik: Som mest cirka 350.
Bäst: Spelglädjen och energin.
Nu är vi nog så raggarrock vi kan bli. På hemsidan står det att bandet bildades när Carl Sjöqvist och Henrik “Bille” Rudenborg drack några öl tillsammans. Daniel Carlén och Anton Karlsson anslöt senare och de var redo att ragga all over the world, eller i alla fall i södra Småland och Blekinge där de oftast spelar. Men så sent som i juli spelade de i Zagreb. De kommer förresten från den klassiska rockstaden Emmaboda.
De ska ha stilpoäng för spelglädjen. Där vinner de mycket. Och för ståbasen, men inte för att de kammar sig mellan två låtar. Redan i tredje låten är det dags för det obligatoriska spexandet med basen. Det är uppenbart att de har väldigt kul på scenen. Det förekommer några hopp och bensprattel som nästan får Angus Young att framstå som sansad. Efter några låtar kommer de längst fram i publiken också igång. Det är eventuellt i den sena tonåren de har sin målgrupp, eller bland övervintrade rockare som fortfarande tycker att MC5 och Kiss första skivor är det bästa som hänt. De har lite rockabilly i botten också, främst genom basisten som sjunger Jennie Jennie (eller möjligtvis Jenny Jenny - och nej, det är varken Eddie Cochrans eller Lasse Berghagens låtar med liknande namn). Publiken ska gärna sjunga med.
- Ni behöver bara kunna två ord. Det första är Jenny - det andra är Jenny, påpekar de. Be My Love har snygga tvillinggitarrer à la Thin Lizzy och Can´t Stand It är en av de bästa låtarna Status Quo glömde skriva. The John Bull Gang är som ett coverband fast med egna låtar. Och det inte sagt som kritik, men pris för originalitet utgår inte. En låt handlar om det bästa i hela världen - här går det att börja fundera på vad det kan vara, men rätt svar visar sig vara elgitarrer.
Det finns många band som gör samma sak ungefär lika bra, men ingen börjar spela rock´n´roll för att återuppfinna hjulet. Och att ett relativt okänt lokalt band får chans att spela på stortorget på lördagskvällen under Karl-Oskardagarna är kul, men musiken hade passat bättre i en lagom svettig källare på Sandgärdsgatan. Å andra sidan - när de blev tillfrågade hade det förstås varit dumt att tacka nej.
Extranummer blir Chuck Berrys Johnny B Goode, och där närmar vi oss rockens nollpunkt på riktigt. Och när de hälsar publiken en fortsatt trevlig Karl-Oskarrrrrrrr plockar de en stilpoäng till. Eddie Meduza är död, länge leve han!
Plats: Stortorget.
Tid: Lördagen den åttonde augusti.
Längd: 40 minuter.
Publik: Som mest cirka 350.
Bäst: Spelglädjen och energin.
Nu är vi nog så raggarrock vi kan bli. På hemsidan står det att bandet bildades när Carl Sjöqvist och Henrik “Bille” Rudenborg drack några öl tillsammans. Daniel Carlén och Anton Karlsson anslöt senare och de var redo att ragga all over the world, eller i alla fall i södra Småland och Blekinge där de oftast spelar. Men så sent som i juli spelade de i Zagreb. De kommer förresten från den klassiska rockstaden Emmaboda.
De ska ha stilpoäng för spelglädjen. Där vinner de mycket. Och för ståbasen, men inte för att de kammar sig mellan två låtar. Redan i tredje låten är det dags för det obligatoriska spexandet med basen. Det är uppenbart att de har väldigt kul på scenen. Det förekommer några hopp och bensprattel som nästan får Angus Young att framstå som sansad. Efter några låtar kommer de längst fram i publiken också igång. Det är eventuellt i den sena tonåren de har sin målgrupp, eller bland övervintrade rockare som fortfarande tycker att MC5 och Kiss första skivor är det bästa som hänt. De har lite rockabilly i botten också, främst genom basisten som sjunger Jennie Jennie (eller möjligtvis Jenny Jenny - och nej, det är varken Eddie Cochrans eller Lasse Berghagens låtar med liknande namn). Publiken ska gärna sjunga med.
- Ni behöver bara kunna två ord. Det första är Jenny - det andra är Jenny, påpekar de. Be My Love har snygga tvillinggitarrer à la Thin Lizzy och Can´t Stand It är en av de bästa låtarna Status Quo glömde skriva. The John Bull Gang är som ett coverband fast med egna låtar. Och det inte sagt som kritik, men pris för originalitet utgår inte. En låt handlar om det bästa i hela världen - här går det att börja fundera på vad det kan vara, men rätt svar visar sig vara elgitarrer.
Det finns många band som gör samma sak ungefär lika bra, men ingen börjar spela rock´n´roll för att återuppfinna hjulet. Och att ett relativt okänt lokalt band får chans att spela på stortorget på lördagskvällen under Karl-Oskardagarna är kul, men musiken hade passat bättre i en lagom svettig källare på Sandgärdsgatan. Å andra sidan - när de blev tillfrågade hade det förstås varit dumt att tacka nej.
Extranummer blir Chuck Berrys Johnny B Goode, och där närmar vi oss rockens nollpunkt på riktigt. Och när de hälsar publiken en fortsatt trevlig Karl-Oskarrrrrrrr plockar de en stilpoäng till. Eddie Meduza är död, länge leve han!
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
17:15:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida