Skivrecension: Martin L Gore

Electronica
Martin L Gore
MG
(Mute/Playground)
Betyg: 3

Martin Gore är till vardags låtskrivare, gitarrist, pianist och ibland sångare i Depeche Mode. Solokarriären är något han sysslat med vid sidan om. Den egentliga debuten Counterfeit2  från 2003 (så kallad för att han i slutet av åttiotalet gjorde en liten EP kallad just Counterfeit e.p.) bestod av tolkningar av andras låtar. Han hade, kändes det som, gått in i studion med några vänner under en av de allt längre pauserna mellan Depeche Modes skivor och turnéer och spelat in lite på skoj. 

Även om det resulterar i att det inte är på liv eller död bidrar det också med en avslappnad stämning. För tre år sedan gjorde han en skiva med gamla kollegan Vince Clarke. Clarke var Depeche Modes första låtskrivare och bidrog bland annat med Just Can´t Get Enough innan han hoppade av och bildade Yazoo som han också hoppade av och bildade Erasure. Duon hade länge pratat om att göra något. Resultatet blev det instrumentala electronicaprojektet VCMG. Det här kan sägas vara en fortsättning (fast solo) befolkat av de analoga syntar Gore under mottot summan av lasterna är konstant började samla på när han slutade dricka för tio år sedan.

De stora arenarefrängerna lyser med sin frånvaro på MG - de sparar Gore förmodligen till nästa eventuella Depeche Mode-skiva. Här hittar vi lågmäld instrumental electronica som går att jämföra med hur framtidsnostalgiska Kraftwerk lät under andra halvan av sjuttiotalet. Exciter är den Depeche-skiva som ligger närmast. Gores känsla för atmosfär och melodier känns igen. Ibland väntar jag på att Dave Gahan ska börja sjunga, men lika ofta känns det som filmmusik. Kanske svartvit science fiction i regi av Anton Corbijn - självklart inspelad i Berlin.

Lyssna på: Swanning, Elk och Europa Hymn. 

Läs mer om liknande:
Skivrecension: Depeche Mode - Delta Machine 
Depeche Mode för nybörjare
Kraftwerks skivor har släppts remastrade 
Anton Corbijn har tagit några ruskigt snygga bilder på Depeche Mode 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Ståuppföreställning: Alla Mina Kamrater

Alla Mina Kamrater
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 25e april.
Längd: 100 minuter plus paus.
Publik: 120 personer och smockat.
Bäst: Atmosfären. 

De börjar med att alla fyra går upp och presenterar varandra. Fritte Fritzon: ser ut som en kåt träslöjdslärare. David Sundin: en ledig diktator. Efter att ha trampat på varandra en stund lottar de vilken ordning de ska köra i.

Nisse Hallberg börjar. Han pratar om att Södermalm håller på att tas över av laktosintoleranta skåningar och har konkurrerat ut alla pundare, undrar varför det tog så lång tid att uppfinna rullväskan och att hans mamma ser ut som en liten Rod Stewart. Sundin fortsätter och resonerar kring varför det är så svårt att komma ihåg namnet på skådisar men inte på maträtter och kroppsdelar. ”Nu kommer jag med min lilla...vad heter den... kissen” innan han går vidare till grillchips och ägg (det finns köksägg, men inte badrumsägg).

En gång i veckan sätter de sig ner och gör en podcast som laddas ner av nästan en halv miljon människor. Ämnena de tar upp är varierade, men skruvade anekdoter har en särskild plats. Ståuppturnén de är ute på har ett tjugotal stopp.

Den kanske namnkunnigaste i gänget är Martin Soneby (enligt de andra får han vara med för att han äger mickarna) som inleder efter paus. Han börjar med att fråga sig hur han blev den tjocka i gänget och hur man får ett exta arsle över det andra arslet när man fyller 35. Ett av kvällens största skratt är när han på sin 94-åriga farmors dödsbädd sätter på henne hörlurar och försöker få henne att upptäcka storheten med Slayer.

- INNEBANDYMÄSTARE 2015, skriker Fritzon och river ner kvällens största jubel innan han upptäcker någon i publiken som inte tyckte det var kul. Han förklarar också att han är den enda i världen som ser ut som båda i Nordman, men inte vet vad han ska ha för nytta av det. Han har även kartlagt runkkedjan på sitt lokala gym: han och Alexander Skarsgård tittar på Annie-Lie Rydé, hon tittar på Andreas Johnson och han lyssnar på sig själv i hörlurar.

Stämningen är hög - alla är så inställda på att ha kul att det inte gör något att materialet bitvis haltar lite - och att de fyra är synkade och driver både med sig själva, varandra och publiken gör att det känns som att alla tillhör samma kompisgäng. 

Skratt bidrar till att blodtrycket sjunker och antalet stresshormoner minskar. Samtidigt får bröstkorgen motion och de inre organen masseras. Och vem kan tacka nej till organmassage? Sundin sitter i baren om någon vill ta honom mellan benen.

Läs mer om liknande:
Kalle Lind och Simon Gärdenfors står upp  
En Skam För Sverige: humor på allvar
Intressant upplägg håller inte hela vägen
Ljust & Fräscht roar med lyxångest
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Alborosie meets King Jammy

Dub
Alborosie meets King Jammy
Dub Of Thrones
(Greensleves/Border)
Betyg: 3

Liten historielektion: i slutet av sextiotalet började reggaeproducenter - bland annat Lee Perry - göra instrumentalverisoner av reggaelåtar. Olika effekter lades på, bas och trummor lyftes fram ännu mer och framför allt: eko, eko och eko. Kort sagt en lek med studioeffekter. Alborosie (Alberto D'Ascola)‭ ‬ kommer från Sicilien och föddes 1977. King Jammy (Lloyd James) föddes 30 år tidigare på Jamaica. Skivan är gjord på analog utrustning och för alla vänner av old school-dub är det här tolv instrumentallåtar (och en med sång som inte passar in) som värmer öronen. Finns även på vinyl.

För nybörjare: The Upsetters - Super Ape (1976).

Läs mer om liknande:
Säljerot - Sveriges kramigaste festival   
Syster Sol fixar dans i baktakt 
Governor Andy är uppe halva natten 
Bob Marley erövrade världen med skivbolaget Island 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Anna Järvinen

Pop
Anna Järvinen
Buren
(Diesel/Playground)
Betyg: 4

Första delen av Buren, med fem låtar, släpptes i februari och nu kommer hela skivan med fem låtar till. Hade det inte varit roligare med bara fem nya låtar utan dubletterna? Hon testar bitvis lite syntiga discotakter blandat med drömsk visa och Dungen-rytmisk pop (bland annat medlemmar därifrån spelar och producerar). Hennes högst personliga röst - och ännu mer personliga sätt att frasera; sträcka ut och klippa av orden - passar bäst med mer organiskt jordnära komp. Ännu ett steg framåt för en orädd artist. Texterna är fortsatta kongeniala betraktelser av en helt vanlig/ovanlig vardag.

Lyssna på: Skolgården, Lägga Pussel och Jag Ville Alltid Vara.

Läs mer om liknande:
Skivrecension: Laura Marling
Dungengitarristen Reine Fiske är med i The Amazing 
Dungengitarristen Reine Fiske är med i Träd, Gräs & Stenar  
Bokrecension: 99 Proggplattor 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Squarepusher

Electronica
Squarepusher
Damogen Furies
(Warp/Border)
Betyg: 3

Att bedöma hur dansmusik låter i hörlurar framför en dator är som att bedöma ett stridsflygplan (som rent ljudmässigt är en relevant jämförelse) på förmågan att bädda sängen. Squarepusher - som till vardags heter Tom Jenkins och verkar inom en rad genres - gör musik där extra allt vore ett steg bakåt. Även om man inte dansar går det att fastna i detaljer, höra hur välarrangerad musiken är mitt i allt oväsen och fastna för intressanta ljud. Och på vissa sätt är det inte mer svårlyssnat än John Coltrane. Jenkins sysslar även med jazz, liknelsen är inte lika långsökt som det kan verka.

Lyssna på: Baltang Ort, Kontenjaz och Exjag Nives.

Läs mer om liknande:
Svensk jazz för nybörjare 
Krautrock för nybörjare
Skivrecension: Nosound
Hårdrock för nybörjare 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Nosound

Progressiv rock
Nosound
Teide2290
(Kscope/Border)
Betyg: 3

För er som undrar varför musik behöver gå snabbt och ha trallvänliga refränger och varför ett solo inte kan hålla på lite till och sedan lite till - här är svaret. Nosound bildades för tio år sedan av Giancarlo Erra och har sedan dess blivit en kvintett. Generellt blir italienarna bättre och mer knätofs ju längre låtarna är. Fullt logiskt är åtta minuter långa Fading Silently och Kites två av den här liveskivans (som även kommer med en DVD) höjdpunkter. Gillar ni progg - dessutom från Italien - kan ni förmodligen höja betyget ett steg eller två- eller vice versa. Här och nu upphör allmän väg.

Lyssna också på: Opeth - Pale Communion (2012).

Läs mer om något annat:
Skivrecension: Villagers 
Skivrecension: Lord Huron
Skivrecension: Laura Marling  
Skivrecension: Sam´s Float
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Skivrecension: Josh Rouse

Pop
Josh Rouse
The Embers Of Time
(Yeproc/Border)
Betyg: 3

Josh Rouse är inte en artist som överraskar med tvära kast. Han har länge gjort snygg och välgjord singer-songwriter-pop som skulle kunna vara inspelad på den amerikanska västkusten 1972, 1986 eller 2015. Självklart föredrog kritikerna honom innan han hittade kärleken och flyttade till Spanien. Sedan dess har hans skivor mest handlat om att skildra livet som småbarnspappa. Kanske är det så att en låt om ensamhet träffar hårdare om den dyker upp vid rätt tillfälle, men om man nu tvunget ska gå runt och må bra är Josh Rouse sällskap så gott som något.

Lyssna på: Some Days I´m Golden All night, You Walked Trough The Door och Pheasant Feather.

Läs mer om liknande: 
Skivrecension: Villagers 
Skivrecension: Lord Huron
Skivrecension: Laura Marling  
Skivrecension: Sam´s Float
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Skivrecension: Villagers

 
Folkpop
Villagers
Darling Arithmetic
(Domino/Playground)
Betyg: 4

Conor O´Briens tredje skiva som Villagers är hans första som är gjord i svartvit. O´Brien har gjort rubbet hemma och sjungit, spelat, spelat in, producerat och mixat allt själv. Och skrivit allt. Och - förstås - odlat skägg. Det är mer eller mindre en temaskiva om kärlek, förhållande och sexualitet. Ämnen som kräver bra texter för att inte bara bli plattityder. Rent musikaliskt är det hans mest lågmälda, en skiva som mer än de två tidigare lägger pannan i veck. Men melodierna visar sig snart vara lika direkta som tidigare. Känslan för till synes enkla formuleringar och snygga ordvändningar som skildrar stora skeenden känns också igen. Every Thing I Am Is Yours innehåller raden: Left my demons at the door/so why are you opening it for? Hot Scary Summer: We got good at pretending, then pretending got us good. Sista låten So Naive skvallrar om att O´Brien upptäckt Nick Drake, både i gitarrspel och sångfrasering.

Villagers har kanske passerat lite under radarn i Sverige, men i hemlandet Irland har de två första skivorna av enmansbandet (eller möjligtvis är han soloartist som gett sig själv ett bandnamn) toppat listan och i England nominerades båda för prestigefyllda Mercury Prize.

Något som saknas på Darling Arithmetics är den sortens direkta poplåtar som tar emot lyssnaren med öppen famn, säg som en Becoming A Jackal eller en Nothing Arrived från de två första skivorna. Det är förstås ett medvetet val. En sån låt hade brutit mot skivans genomgående atmosfär. Och den här gången ville O´Brien göra något annat mer genomarbetet, men samtidigt luftigt. Personligt, nästan privat. Darling Arithmetic är ett kreativt och imponerande steg framåt.

Lyssna också på: Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were An Eagle (2009).

Läs mer om liknande:
Skivrecension: Lord Huron 
Skivrecension: Laura Marling  
PJ Harvey har fått en Mercury eller två 
Skäggrock för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Emil & The Ecstatics

Emil & The Ecstatics
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den elfte april.
Längd: 140 minuter plus paus.
Publik: Som mest ett sextiotal.
Bäst: Variationen.

Kvartetten från Stockholm består egentligen av gitarr, orgel/piano, bas och trummor. Men ikväll är det vad Emil kallar en special edition. Thomas Hammarlund hoppar in på gitarr, Urban Hed på ståbas och Björn Virtanen på trummor. Det gör att det är svårt att bedöma hur samspelade de är, men det märks inte att de är inhoppare även om det inte blir mycket personkemi. Det är skickliga och följsamma musiker. Emil Arvidsson själv är den sortens gitarrist som hellre sticker in små riff och lägger till rytm än flashar med fingersnabba solo.

De börjar med två egna låtar, bland annat All Day Everyday, innan de hugger in på en långsam och gripande BB King-tolkning. De fortsätter med bland annat Magic Sam, Clarence Carter och Johnny ”Guitar” Watson. Ett bluesband, ja, men med rock´n´roll och soul också. Under en Sam & Dave-ballad bryter det ut tryckare i publiken. Publiken är inledningsvis annars lite blyg. De tjugotal som hittat hit står långt bak. Sedan börjar någon dansa och dansar sig framåt efter hand som källaren fylls. Som mest är det ett sextiotal på plats. Efter paus dansas det loss rejält längst fram.

Andra set inleds av Emil ensam med slidegitarr i en egen Hawaiilåt. Det krävs cojones att blanda eget med de stora - även om de främst gräver fram mer okända låtar. Stora namn kan ses som säkra kort, men ger man sig på Elmore James bör man kunna sin sak, annars blir det lätt ett rejält magplask. The Sky Is Crying, en av hörnstenarna i blueshistorien, hanteras ypperligt. Den innehåller ett slidesolo där Emil lägger ner gitarren på det lilla staketet vid scenen - senare kommer han hoppa upp på det och få huvudet i en lampa - och spelar ett solo som eventuellt håller på fortfarande. Det är en av kvällens höjdpunkter.

Musiken är ofta svängig med ett halvfartsgung. För övrigt ett tempo som är livsfarligt. Sitter inte allt tajt på ett löst sätt blir det lätt betongröv, men inte ikväll. Ibland tutar de loss och lägger i högsta växeln, men det sker inte ofta. Bo Diddley dyker upp i ett underbart löst hängande tempo. Det obligatoriskt spexiga ståbassolot river ner applåder.

Egna Boogie Tonight blir första extranummer, en slingrande skallerorm i Texas med underbart struttigt gitarriff som hade kunnat komma krypande ur ett ZZ Top-skägg eller två. Då har publiken för länge sedan kapitulerat och insett att det är lördag.

Läs mer om liknande:

Så spelar du blues

Skivrecension: Big Dave McLean

Muddy Waters - lite blueshistoria 

Honeyboy Slim & The Bad Habits live 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten

Konsertrecension: Sven-Ingvars

Sven-Ingvars
Plats: Konserthuset.
Tid: Fredagen den tionde april.
Längd: 105 minuter.
Publik: Strax över 500.
Bäst: Antalet klassiker imponerar.
Saknade mest: Någon Att Hålla I Hand. Låten alltså.

Hur många konserter har Sven-Ingvars gjort sedan de bildades 1956? Frågan är relevant för det är uppenbart att Sven-Erik Magnusson fortfarande tycker det är kul att sjunga låtarna - några av dem kan utan ansträngning räknas in som gamla bekanta. Hur lyckas han hålla det fräscht så att det inte bara går på rutin? Ibland är spontaniteten väldigt inövad, men ändå. Många band som hållit på betydligt kortare än Sven-Ingvars (mer eller mindre alla andra band) gör ett betydligt tröttare intryck.

Bandets historia gör förstås att det å ena sidan borde gå att variera låtlistan nästan i det oändliga. Å andra sidan får inte alla hits plats. De har haft 54 låtar på Svensktoppen. Femtiofyra. Hur många klassiker vågar de lämna utanför? Låtarna var kortare på femtio- och sextiotalet, dessutom sätts många ihop i ett medley kallat Antikrundan. Några av hitsen från det vi kan kalla dansbandsåren från åttio- och nittiotalen blir betydligt bättre än de var i sina originalversioner från två årtionden med så här i efterhand inte helt lyckade produktionsideal. En akustisk version av Två Mörka Ögon sticker ut, även om texten inte tål närmare granskning.

Det blir också tydligt att några av låtarna från de tidiga åren är mer charmiga än bra - med det gäller inte bara Sven-Ingvars gamla låtar. Och nostalgi tycks kunna förlåta det mesta. Vi bjuds på gammalt från nationalpoeter som Gustaf Fröding (tolkningar som väl blev en första återkomst på sjuttiotalet), Dan Andersson och Thore Skogman. Värmländskan är förresten betydligt bredare i de gamla låtarna - i fallet Fröding kanske inte helt otippat. Senare bidrag skvallrar om vilken status Sven-Ingvars fått under senare delen av sin karriär (som i det här fallet betyder ungefär nittiotalet och framåt). Bland andra Nisse Hellberg, Peter LeMarc och Plura Jonsson har bidragit. Innan Plura och hans kagge erövrade tv han hann skriva Månskensnatt I Åmotsfors som ikväll låter som en av de bästa svenska countrylåtarna. Däremot är det tveksamt om rocken uppfanns i Filipstad som Magnusson hävdar inför avslutningen Torparrock.

Magnussons pojkaktiga charm smittar av sig. Faktiskt så pass att nyktra svenskar helt spontant både klappar takten och sjunger allsång. Han betygsätter den som lite försiktig, men vacker. Är man inte i alla fall lite varm om hjärtat efter konserten är det nog dags att uppsöka läkare.

Läs mer om liknande:

Sven-Ingvars bjöd på ungefär samma konsert förra gången de var i Växjö - och jag skrev tydligen ungefär samma recension

Konsertrecension: Nisse Hellberg sitter som en vante

Plura var låtskrivare i bandet Eldkvarn en gång i tiden

Monica Zetterlund var från Värmland

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Lord Huron

Folkpop
Lord Huron
Strange Trails
(Pias/Border)
Betyg: 3

Föll ni relativt pladask för The War On Drugs skiva Lost In The Dreams förra året är detta något att kolla upp. Det här Los Angeles-bandet har förvisso lite mer handklapp i refrängerna, lite mer skrammel i gitarrerna och mer popkänsla, men atmosfären påminner om drogkriget. När det är som bäst är det nästan T. Rex-bamalama. Det går att anklaga kvartetten med Ben Schneider i täten för att ha lite väl tydliga influenser (i samma låt dyker en George Harrison-slide och ett Bruce Springsteen-munspel upp) men det är bra så länge det pågår och det uppstår ibland till och med spontandans.

Lyssna på: Until The Night Turns, Dead Man´s Hand och The Night We Met.

Läs mer om liknande:
The War On Drugs var självskrivna på listan över 2014-år bästa skivor
Om George Harrison
Bruce Springsteen för nybörjare
Sextiotalspop för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Brian Wilson

Pop
Brian Wilson
No Pier Pressure
(Capitol/Universal)
Betyg: 2

Sedan glansdagarna med The Beach Boys har Wilson upplevt mental berg-och dalbana. Nu jobbar han med musiker som älskar honom och vill väl - även om huvudpersonen ibland sitter i baksätet bland alla saxofonsolon och gäster, bland andra Al Jardine, David Marks (som inte heller turnérar med det som finns kvar av strandpojkarna längre) och Zooey Deschanel dyker upp. Några försök att låta modern slutar riktigt illa och skivan får styrfart först under de sista låtarna. Stämsången och några ackordföljder som inte skulle kunna komma från någon annan räddar delvis den åttiotalsostiga produktionen (vems idé var det?) men inte ens undertecknads kärlek till The Beach Boys räcker för att låta det här passera. Och titeln? Inte ens Robban Broberg skulle låta den passera. Peer pressure= grupptryck. Pier pressure= pirtryck. Eller är det Falkenbergs nyårsrevy som lärt sig engelska? Och om Brian kommer i skymundan i recension så beror det på att han gör det på skivan.

Lyssna hellre på: That Lucky Old Sun (2008).

Läs mer om liknande:
The Beach Boys släppte Sunflower utan jubel
The Beach Boys för nybörjare
Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas
Brian Wilson och hans band regerade häst i Göteborg
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Reportage: Local Heroes no 10

Pophistoriens förmodligen mest kända moster sa en gång till sin systerson att en gitarr var okej som hobby, men det skulle aldrig gå att leva på att spela. John Lennon lyssnade inte på rådet och fortsatte harva. Dolly Partons uppväxt var så fattig att hon och syskonen inte hade råd att nysa i timmerkojan de växte upp i. Ändå envisades hon med att flytta till Nashville med sina låtar. Allt har en början.

I söndags var det dags för tionde upplagan av Local Heroes där lokala artister får möjlighet att spela och nå ut. Allt har som sagt en början. Allra först ut denna kväll på Kafe De Luxe var Ebba White med sin lågmälda pop. Whites musik är utmärkt att lite försiktigt smyga igång en helkväll med. Även om det låter som något som skulle göra sig bättre på en picknickfilt på en sommaräng är de som är på plats koncentrerade. Här finns en bra gitarrist med jazzinfluenser och en sångerska på väg att hitta en egen röst.

Det fortsätter i källaren med Sort It Out On Sunday och det går att imponeras av det snygga bandnamnet och att de fick veckodagen rätt. What I Should Have Done är en rysare. När de höjer tempot - det gör de inte så ofta, men ändå - blir det mycket åttiotal. Musiken är mellantempo och drömsk, möjligtvis inspirerad av Lana Del Ray. Är ni för gamla för Lana Del Ray påminner det om atmosfären i Twin Peaks. Kanske inte musik man spelar för att få igång festen. På scen finns en trio med sång, gitarr och inlånad basist och på dator finns gitarr, piano, synt och trummor.

Little Lion gör utmärkt musik för morgonen efter - även om de spelar under vad som för många snarare är kvällen innan. Utmärkt sång, men de borde utnyttja den snygga fyrstämmiga sången mer. Stilpoäng för att ha en väldigt liten tamburin på strumpan. På Soundcloud finns en väldigt bra tolkning av Nancy Sinatras Bang Bang (My Baby Shot Me Down).

Det finns en deadline som väntar men det betyder inte att kvällen är slut. Musiken fortsätter långt in på småtimmarna med Software Detective, Bergsbestigarna, Hank Wood, Studio 352 och Pooshine. Det är oklart om Pooshine är ett väldigt bra eller ett väldigt dåligt bandnamn, men med en viss läggning mot det barnsliga i humorväg är det svårt att hålla sig för skratt.

Om någon av kvällens akter kommer börja skriva låtar om att de är en valross eller bygga ett eget nöjesfält är oklart, men av allt att döma mår Växjös musikscen bra och har en framtid. Och lägger de inte världen för sina fötter är de välkomna tillbaka på en lokal scen - och glöm inte strumptamburinen.

Läs mer om liknande:

Jävla John - fantasieggande svensk roman 

Dolly Parton - bra på att spela korkad 

Stina Künstlicher är en lokal artist

I Am Panda är ett lokalt band

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Stök

Stök
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den andra april.
Längd: 15 minuter.
Publik: Ett tiotal längst fram.
Bäst: Glädjen.
Saknade mest: Några låtar till.

- Nu kör vi sista låten. Okej. Det måste vara ett skämt. Trion är trots allt från Göteborg. Men nej, det visar sig att de faktiskt är sista låten, med passande titeln Sabbatsliv, och sedan är det slut efter inte mycket mer än 15 minuter på scenen. Då har de förvisso hunnit med mer hoppande och studsande än många hinner med under en hel turné, men lite snopet känns det ändå.

För inte så jättelängesedan var långfredagen årets längst dag - och inte i antal förväntade soltimmar utan i själva upplägget. Man fick inte umgås med vänner, på tv sändes i bästa fall dokumentärer om Jesus lidande som framåt kvällen fick tittarna att nästan förstå hur det kändes att offra sig för mänskligheten. Sverige sägs vara ett av världens mest sekulariserade länder - men behåll för all del gärna långhelgen som sådan - och då passar det kanske med en energiexplosion runt midnatt. Och mycket kan sägas om dem, men namnet de valde är en bättre beskrivning än vad, säg, Tyst Och Försynt hade varit.

Stök är den sorts liveupplevelse där man egentligen inte behöver gilla musiken för att tycka det är underhållande och stå och veva med händerna i luften och ropa yo. De har spelat som förband till Timbuktu och om hans musik är bredare kan det vad gäller drag och publikkontakt inte varit annat än en lyckad kombination. Publikens placering är annars lite märklig denna kväll. Det är ett fyrtiotal i källaren. Längst fram vid scenen står 10-15 stycken och tycker att det är världens konsert på gång. De andra står och pratar som om det inte finns en popcorn-maskin utklädd till raptrio några meter bort.

Stök är bra på att skapa irriterande refränger som sätter sig vare sig man vill det eller inte. Det är inget problem att sjunga med även om det är första gången man hör dem - ärligt talat går det mer eller mindre att sjunga med redan innan man hör dem första gången. Om det varit fler i publiken och inte hade stått ett helt hus på taket till källaren hade taket möjligtvis lyfts av pumpa-näven-i-luften låten Ett Varv Till. De flesta av kvällens låtar är outgivna och lite långsammare Lever Du Din Dröm Eller Drömmer Du Ditt Liv borde kunna få ett stort genomslag även bland folk som inte druckit för mycket kaffe.

Konserten är en rolig upplevelse så länge den pågår, bandet har en genuin spelglädje och publiken längst fram går banan. Med fler låtar kan det bli något.

Läs mer om något helt annat:

Hårdrock för nybörjare

Krautrock för nybörjare

Svensk jazz för nybörjare

Punk för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Ron Sexsmith

Pop
Ron Sexsmith
Carousel One
(Cooking Vinyl/Playground)
Betyg: 4 

Things are looking up, sjunger kerublike kanadensaren Ronald Eldon Sexsmith i öppningslåten Sure As The Sky. Och sådär 20 år efter debuten och nästan idel lovord från kritiker och kollegor verkar det som att han börjat tjäna ihop även till ett kommersiellt genombrott med poplåtar i nedstigande led från Paul McCartney (som tillsammans med Elton John är ett stort fan) och Ray Davies. Efter att länge ha kämpat i motvind - dokumentären Love Shines från 2010 handlar mer eller mindre om hur Sexsmith inte får ett sedan länge förväntat genombrott då heller - har han sålt ut anrika Royal Albert Hall i London.

Sexsmiths låtskrivande har å ena sidan alltid varit tydligt utmejslat och låtit som Sexsmith, å andra sidan har han formats av de producenter han jobbat med. Och det på både gott och ont - ibland har han gått vilse. Den här gången sätter han fötterna rätt och gör bland typiska låtar (Loving You och Before The Light Is Gone) mer rockigt stampiga nummer som Getaway Car och låter rent av glad. Det låter som en skiva som varit rolig att spela in. För att fortsätta på McCartneyspåret: här finns stunder som inte hade skämts för sig på någon Wingsskiva i mitten av sjuttiotalet.

Här finns en hel del orgel och ibland en lätt doft av country med fin pedal steel. Till och med några gitarrsolon även om inget av dem är längre än sju sekunder. Ljudbilden är breddad. Soulballaden Nothing Feels The Same Anymore borde Al Green göra en version av innan han går hem för dagen. I ett mer rättvist parallelluniversum är det redan en klassiker.

Det är kort sagt melodisnickrande av högsta skolan. Unna er att upptäcka Sexsmith i vår, det är både ni och han värda.

Lyssna också på: Whereabouts (1999), Retriever (2004) och Forever Endeavour (2013).

Läs mer om liknande:
Borttappad klassiker av Ron Sexsmith fyller tio år (för sex år sedan)
Ron Sexsmith upphör inte att inte förvåna
Paul McCartney för nybörjare
Elton John kanske kan sänka hastigheten
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.