Reportage: Local Heroes no 10

Pophistoriens förmodligen mest kända moster sa en gång till sin systerson att en gitarr var okej som hobby, men det skulle aldrig gå att leva på att spela. John Lennon lyssnade inte på rådet och fortsatte harva. Dolly Partons uppväxt var så fattig att hon och syskonen inte hade råd att nysa i timmerkojan de växte upp i. Ändå envisades hon med att flytta till Nashville med sina låtar. Allt har en början.

I söndags var det dags för tionde upplagan av Local Heroes där lokala artister får möjlighet att spela och nå ut. Allt har som sagt en början. Allra först ut denna kväll på Kafe De Luxe var Ebba White med sin lågmälda pop. Whites musik är utmärkt att lite försiktigt smyga igång en helkväll med. Även om det låter som något som skulle göra sig bättre på en picknickfilt på en sommaräng är de som är på plats koncentrerade. Här finns en bra gitarrist med jazzinfluenser och en sångerska på väg att hitta en egen röst.

Det fortsätter i källaren med Sort It Out On Sunday och det går att imponeras av det snygga bandnamnet och att de fick veckodagen rätt. What I Should Have Done är en rysare. När de höjer tempot - det gör de inte så ofta, men ändå - blir det mycket åttiotal. Musiken är mellantempo och drömsk, möjligtvis inspirerad av Lana Del Ray. Är ni för gamla för Lana Del Ray påminner det om atmosfären i Twin Peaks. Kanske inte musik man spelar för att få igång festen. På scen finns en trio med sång, gitarr och inlånad basist och på dator finns gitarr, piano, synt och trummor.

Little Lion gör utmärkt musik för morgonen efter - även om de spelar under vad som för många snarare är kvällen innan. Utmärkt sång, men de borde utnyttja den snygga fyrstämmiga sången mer. Stilpoäng för att ha en väldigt liten tamburin på strumpan. På Soundcloud finns en väldigt bra tolkning av Nancy Sinatras Bang Bang (My Baby Shot Me Down).

Det finns en deadline som väntar men det betyder inte att kvällen är slut. Musiken fortsätter långt in på småtimmarna med Software Detective, Bergsbestigarna, Hank Wood, Studio 352 och Pooshine. Det är oklart om Pooshine är ett väldigt bra eller ett väldigt dåligt bandnamn, men med en viss läggning mot det barnsliga i humorväg är det svårt att hålla sig för skratt.

Om någon av kvällens akter kommer börja skriva låtar om att de är en valross eller bygga ett eget nöjesfält är oklart, men av allt att döma mår Växjös musikscen bra och har en framtid. Och lägger de inte världen för sina fötter är de välkomna tillbaka på en lokal scen - och glöm inte strumptamburinen.

Läs mer om liknande:

Jävla John - fantasieggande svensk roman 

Dolly Parton - bra på att spela korkad 

Stina Künstlicher är en lokal artist

I Am Panda är ett lokalt band

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.