Konsertrecension: Emil & The Ecstatics

Emil & The Ecstatics
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den elfte april.
Längd: 140 minuter plus paus.
Publik: Som mest ett sextiotal.
Bäst: Variationen.

Kvartetten från Stockholm består egentligen av gitarr, orgel/piano, bas och trummor. Men ikväll är det vad Emil kallar en special edition. Thomas Hammarlund hoppar in på gitarr, Urban Hed på ståbas och Björn Virtanen på trummor. Det gör att det är svårt att bedöma hur samspelade de är, men det märks inte att de är inhoppare även om det inte blir mycket personkemi. Det är skickliga och följsamma musiker. Emil Arvidsson själv är den sortens gitarrist som hellre sticker in små riff och lägger till rytm än flashar med fingersnabba solo.

De börjar med två egna låtar, bland annat All Day Everyday, innan de hugger in på en långsam och gripande BB King-tolkning. De fortsätter med bland annat Magic Sam, Clarence Carter och Johnny ”Guitar” Watson. Ett bluesband, ja, men med rock´n´roll och soul också. Under en Sam & Dave-ballad bryter det ut tryckare i publiken. Publiken är inledningsvis annars lite blyg. De tjugotal som hittat hit står långt bak. Sedan börjar någon dansa och dansar sig framåt efter hand som källaren fylls. Som mest är det ett sextiotal på plats. Efter paus dansas det loss rejält längst fram.

Andra set inleds av Emil ensam med slidegitarr i en egen Hawaiilåt. Det krävs cojones att blanda eget med de stora - även om de främst gräver fram mer okända låtar. Stora namn kan ses som säkra kort, men ger man sig på Elmore James bör man kunna sin sak, annars blir det lätt ett rejält magplask. The Sky Is Crying, en av hörnstenarna i blueshistorien, hanteras ypperligt. Den innehåller ett slidesolo där Emil lägger ner gitarren på det lilla staketet vid scenen - senare kommer han hoppa upp på det och få huvudet i en lampa - och spelar ett solo som eventuellt håller på fortfarande. Det är en av kvällens höjdpunkter.

Musiken är ofta svängig med ett halvfartsgung. För övrigt ett tempo som är livsfarligt. Sitter inte allt tajt på ett löst sätt blir det lätt betongröv, men inte ikväll. Ibland tutar de loss och lägger i högsta växeln, men det sker inte ofta. Bo Diddley dyker upp i ett underbart löst hängande tempo. Det obligatoriskt spexiga ståbassolot river ner applåder.

Egna Boogie Tonight blir första extranummer, en slingrande skallerorm i Texas med underbart struttigt gitarriff som hade kunnat komma krypande ur ett ZZ Top-skägg eller två. Då har publiken för länge sedan kapitulerat och insett att det är lördag.

Läs mer om liknande:

Så spelar du blues

Skivrecension: Big Dave McLean

Muddy Waters - lite blueshistoria 

Honeyboy Slim & The Bad Habits live 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten