Skivrecension: Brian Wilson

Pop
Brian Wilson
No Pier Pressure
(Capitol/Universal)
Betyg: 2

Sedan glansdagarna med The Beach Boys har Wilson upplevt mental berg-och dalbana. Nu jobbar han med musiker som älskar honom och vill väl - även om huvudpersonen ibland sitter i baksätet bland alla saxofonsolon och gäster, bland andra Al Jardine, David Marks (som inte heller turnérar med det som finns kvar av strandpojkarna längre) och Zooey Deschanel dyker upp. Några försök att låta modern slutar riktigt illa och skivan får styrfart först under de sista låtarna. Stämsången och några ackordföljder som inte skulle kunna komma från någon annan räddar delvis den åttiotalsostiga produktionen (vems idé var det?) men inte ens undertecknads kärlek till The Beach Boys räcker för att låta det här passera. Och titeln? Inte ens Robban Broberg skulle låta den passera. Peer pressure= grupptryck. Pier pressure= pirtryck. Eller är det Falkenbergs nyårsrevy som lärt sig engelska? Och om Brian kommer i skymundan i recension så beror det på att han gör det på skivan.

Lyssna hellre på: That Lucky Old Sun (2008).

Läs mer om liknande:
The Beach Boys släppte Sunflower utan jubel
The Beach Boys för nybörjare
Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas
Brian Wilson och hans band regerade häst i Göteborg
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.