Sgt Peppers pappa har gått bort

Frågan är om inte Albert Hofmann påverkade sextiotalets popkultur mer än Beatles, Bob och Jimi tillsammans. Mellan 1929 och 1971 jobbade han för kemiföretaget Zandos och det var där han 1938 snubblade över den kemiska reaktionen lysergsyredietylamid som i folkmun fick namnet LSD. Fem år senare spillde han av misstag några droppar på handen och förstod så småningom att det fanns en koppling mellan de dropparna och de pratande väggarna. En hel generation låtskrivare som då ännu inte lämnat blöjstadiet hade fått sin karta utstakad. Det var en färgglad karta med ganska lösa former.

Nu har Hofmann gått bort, 102 år gammal. Det kan vara så att det är bortkastad tid att träna regelbundet och äta medvetet. 102 år! Det vill jag också bli. Hofmann tog själv regelbundet drogen och argumenterade envist dess medicinskt terapeutiska verkan. Bland annat menade han att den kunde användas för att bota schizofreni. Det låter jag vara osagt, men jag gillar musiken. Var han rent av den femte medlemmen under andra halvan av sextiotalet?

Purple Haze was in my brain/ Lately things don't seem the same/ Actin' funny but I don't know why/ 'scuse me while I kiss the sky

Dagens låt är Purple Haze av Jimi Hendrix.

Elvis Costello pratar och rättar till glasögonen

I förra numret av The Word, som jag ägnat större delen av dagen åt att läsa, finns det en lång intervju med Elvis Costello. På The Words hemsida finns det en om möjligt ännu längre version av den långa intervjun. Läs och njut. Glöm inte vätskepauser.

Simon, Garfunkel & Garfunkel

En röst, en röst till och en gitarr. Så enkelt var det för Simon & Garfunkel att trollbinda. Trots att skivan Live From New York City, 1967 spelades in endast tre album in i karriären - och innan de stora framgångarna med Bookends (Mrs Robinson, America) och Bridge Over Trubled Water (The Boxer, Cecilia, Bridge Over Trubled Water) finns här klassiker som The 59th Street Bridge Song (Feelin´ Groovy), Homeward Bound, I Am A Rock, The Sound Of Silence och For Emily, Whenever I May Find Her samt borde-vara-klassiker som A Most Peculiar Man, Richard Cory, You Don´t Know Where Your Interest Lies (som de själva aldrig gav ut men som Ola & The Janglers gjorde en ganska hysterisk cover på), Blessed och favoriten The Dangling Conversation. Samtliga hämtade från duons tre första album Wednesday Morning, 3 A.M., Sounds Of Silence och min personliga favorit, den vackert arrangerade Parsley, Sage, Rosemary & Thyme.

Den tjurades fram av främst Paul Simon - som förstås var gruppens låtskrivare. Han tyckte att The Sound Of Silence lät för mycket som The Beatles och att det var meningslöst eftersom de var svårslagna i popfacket. På Parsley, Sage, Rosemary & Thyme låter S & G därför snarare som om Bach varit ung och intellektuell på sextiotalet och haft en kompis med en väldigt rolig frisyr. (Var det egentligen Garfunkel eller Dylan som uppfann judeafrot? Diskutera!)

Konserten är nitton låtar lång, har en skönt avslappnad atmosfär och förvånansvärt roligt mellansnack. Humor är annars inte det första man associerar de här herrarna med. Att de så sent som för fyra år sedan återförenades med en utsåld turné som resultat vittnar också om kraften i Paul Simons alltid lika snyggt skurna låthantverk. När nästan alla andra tävlade om vem som kunde dista gitarren mest är det här ibland så tyst att man - nästan - kan höra Garfunkels hår krulla sig. Här kan ni förresten läsa om de 1027 böcker han läste mellan juni 1968 och förra året.

Dagens låt är The Dangling Conversation av Simon & Garfunkel.

Förra veckans inlägg i sammanfattning

Din i luften eller min i luften eller vår i luften?

Att träna eller inte träna, det är frågan

Det löste sig

Bruce spränger sten

Sjukskriven

Vad hände med Alf?

Regina Spektor växer med varje lyssning

Jo då, så att

Köpenhamn precis när våren hittar dit

Köpenhamn precis när våren hittar dit

Köpenhamn var på bra humör igår. Uppskattningsvis 15 grader och nästan klarblå himmel. Mycket trevligare än vi hade det kan man inte ha utan att bli arresterad. Vi var på Carlsberg-museét där provsmakning ingick, dessutom hade de sina gamla fraktbilar sparade. Skåpbilar hade väldigt snygg design fram till ungefär 1970. Dessutom var det kul med bilar som ser ut som glassbilar fast de säljer öl. Då vet man att man är i Danmark. Och på stenåldern var man naken när man gjorde öl.

Sen åt vi pölse, tåg en guidad båttur (att det är en vacker stad visste jag, men att det fanns så mycket kanaler visste jag inte), åt mer pölse, köpte Tony Viscontis självbiografi (han har producerat skivor åt bl a T-Rex och David Bowie), en John Lennon-biografi som efter en skuggläsning verkar vara mer snask än fakta och en skiva i de luxé-loop-a-bama-version. Sen åts det mer pölse, togs en öl till, åts mer pölse och gicks sammanlagt 27 000 steg - jag kunde inte låta bli att ta med mig stegräknaren.

Om jag skulle välja mellan t ex Stockholm och Köpenhamn skulle jag utan tvekan välja Köpenhamn. I alla fall om det inte vore för mina uppenbara problem att förstå språket. Lunch heter frokost, glass heter is, stad heter by och flodhäst heter pillebär. Men jag gillar ändå stämningen. Det är inte bara en klyscha att danskarna är mer gemytliga.

På vägen hem lyckades vi med konststycket att hamna på fel tåg, men det löste sig. Annars hade vi vaknat på en bänk i närheten av Kastrup idag.

Resans absoluta höjdpunkt var annars att jag köpte en namnskylt med namnet Torben på. Tror jag ska ha den i bilen.

Dagens låt är Sunny Afternoon av The Kinks.

Jo då, så att

Gammal tjejkompis: Fattade du verkligen inte att hon var kär i dig?
Trög kille: Eeeeh...
Gammal tjejkompis: Men hon skrattade åt allt du sa!
Trög kille: Men det berodde väl på att jag är rolig?
Gammal tjejkompis: Ha!

Regina Spektor växer med varje lyssning

1980 föddes Regina Spektor i Moskva, 1989 flyttade hon därifrån och hamnade så småningom i Bronx och 2006 släpper hon sin fjärde skiva Begin To Hope. Det blir allt mer tydligt att den är en av de senaste årens bästa skivor. Varje gång jag tror jag lyssnat klart på den och försöker sortera in den i hyllan slutar det bara med att jag tar fram den igen och lägger fodralet på stereon.

Hur låter egentligen Begin To Hope? Vill man göra det väldigt enkelt för sig kan man sammanfatta den med två ord. Kate och Bush. Eftersom nästan alla unga kvinnliga artister som sitter vid piano och inte tar av sig kläderna så fort det är en fotograf i närheten jämförs med Kate Bush är det att göra det enkelt för sig. Och jag ville egentligen göra en mer originell jämförelse, men Spektor påminner ofrånkomligen om Bush i sitt sätt att närma sig musiken. Själv brukar hon nämna The Beatles, Bob Dylan, Billie Holiday, Radiohead, Tom Waits och Frédéric Chopin som influenser. God smak är ofta en bra start när man ska göra musik. En pappa som är violinist och en mamma som är musikprofessor är inte heller i vägen.

Spektor har de lekfulla arrangemangen som aldrig blir ansträngt tillgjorda. Hon har de ambitiösa låtarna som aldrig blir pretentiösa. Hon har känslan för de små detaljerna som sker bredvid melodin. Hon har dessutom, och det är nog så viktigt när arrangemangen är så varierade, självklara men aldrig förutsägbara melodier. Lägg till detta en uttrycksfull röst och bra personliga texter om det hopplösa ämnet kärlek.

Två av hennes mest kända låtar Fidelity och On The Radio blev radiofavoriter även i Sverige, men det tog ett tag innan jag förstod vilken hög klass hela skivan håller och framförallt att den håller för så många lyssningar (den insikten kräver, fullt logiskt, många lyssningar). Jag skulle kunna gå igenom hela låtlistan. Det är den sortens skiva. Men i en av låtarna finns det en The Beatles/McCartney-referens, så jag slutar med att citera den.

You don't have no doctor Robert/ You don't have no uncle Albert/ You don't even have good credit/ You can write but you can't edit

Dagens låt är Edit av Regina Spektor.

Vad hände med Alf?

Aftonbladet har äntligen börjat ta sin roll som folkbildare på allvar och gör en artikel om vad Alf (Alien Life Form) gör nu för tiden. Vad han gör? Det visar sig att Alf är studiotrummis som jobbat med bl a Megadeth och Kent och är kompis med Michael Jackson. Ibland bilar han till Österrike med Ulf Lundell. Ibland går han på krogen med Amy Winehouse, Pete Doherty och Johannes Brost. Hans schema är alltså bokat.

Alf jobbar också aktivt för att folk från planeten Melmac ska få adoptera, gifta sig i kyrkan och ostört imitera Bruce Springsteen i garaget.

Han har numera slutat äta katter och går regelbundet på AK-möten (anonyma kattätare) tillsammans med Peter Harryson (som vill vara anonym).

Just nu är Alf i Irak och uppträder för de amerikanska trupperna.

Sjukskriven

Igår jobbade jag bara 10.30 -13.30, men det var ändå ett gränsfall. När jag kom hem gick jag och la mig. Somnade och var inte vaken särskilt mycket resten av kvällen. Kände imorse att det kanske inte var någon större idé att gå till jobbet. Nu är jag ganska nyvaknad för dagen. Har alltså sovit nästan ett dygn. Försöker dricka mycket, det har man fått lära sig att man ska göra när man är sjuk. Har i alla fall inte lika ont i halsen som igår. Tror inte jag har feber, fryser eller svettas inte, men känner mig yr ibland. Hela rummet snurrade i natt när jag vakande. Konstig känsla. Ja ja. Hoppas Danmarksresan på lördag inte är i fara. Hade det inte varit för den hade jag säkert gått till jobbet idag.

Nu ska jag gå och lägga mig igen och läsa lite Mojo.

Dagens låt är My Cherie Amour av Stevie Wonder.

Bruce spränger sten

Det är sällan jag vill så mycket som jag vill det här.

Det löste sig

Aikido-Lisa ringde och frågade om hon kunde få Aikido-skjuts till träningen och det kunde hon så jag antar att jag ska träna. Ingen promenad alltså. Vaknar jag förkyld imorgon har jag i alla fall någon att skylla på. Det känns bra.

Att träna eller inte träna, det är frågan

Funderar just nu på om jag ska träna idag. Börjar känna lite irritation i halsen. Är det värt att riskera en förkylning när man ska till Köpenhamn i helgen? Å andra sidan är det väldigt fint väder ute. Nästa fråga är då om jag kan hålla mig borta från en promenad om jag inte åker och tränar? Nästa fråga är om en promenad skulle vara bättre än ett träningspass rent motverka-förkylnings-mässigt. Eller kanske en runda på motionscykeln? Men då missar jag det fina vädret. Vad gör man? Hur skulle Tintin göra? Någon som vill fika? När kommer Fantomen tillbaka?

Dagens låt är Nowhere To Run av Martha & The Vandellas.

Din i luften eller min i luften eller vår i luften?

Fika, promenad, glass och 15 grader. Diskussion om Köpenhamnsresa och en öl i Nyhavn. Folk i gräset, folk i shorts och kvitter i luften. Det är inte så varmt som man tror, inte så varmt som folk beter sig. Men det måste ändå njutas när man inser att det kanske, även i år, kommer gå att leva utan långkalsonger. Det gick att sitta på bryggan och äta en halv Subway och sommarjackan tittade ut ur garderoben. Även om det blåste lite kallt när man faktiskt kände efter så finns den där med alla sina löften. Snart kan man hålla tummarna för det första myggbettet, för den första uteserveringen, för den första läsningen hemma på gräsmattan. Vår, vår, vår.

Dagens låt är Walk Away Renee av The Four Tops.

Biografiernas år

Det är ingen medveten plan, men i år har jag läst många böcker med biografiskt eller självbiografiskt innehåll. Nick Hornby - The Complete Polysyllabic Spree, Deborah Curtis – Touching From A Distance, Stig Claesson – Liv Och Kärlek, Charles L. Granata - I Just Wasn´t Made For These Times, Brian Wilson And The Making Of Pet Sounds, John Lennon & Yoko Ono - Give Peace A Chance, Philip Norman - Shout!, Fredrik Virtanen - Olyckligt Kär I Ingen Speciell, Måns Ivarsson - Vill Du Ha Din Frihet Får Du Ta Den, Volym II: 1983-1992 och Volym III: 1992-2007, Stefan Lagström - Hermansson, Svensk Shihan Och Japansk Krigargud, Alex James - Bit Of A Blur, The Autobiography och Sven Lindström - Att Vara Per Gessle.

Alla ovanstående böcker kan rekommenderas om ni känner för lite läsning ute i solen.

Just nu ligger den första delen av Måns Ivarsson Ulf Lundell-biografi och Charlie Chaplins självbiografi och väntar. Tidigare i veckan köpte jag Pluras Resa Genom Ensamheten och Nick Masons Inside Out - A Personal History Of Pink Floyd (Mason var trummis i bandet).

Det är intressant att få ta del av livsöden, men jag undrar lite varför jag riktat in på mig på det just nu. Går det inte att sluta när man väl börjat? Kommer jag aldrig mer läsa skönlitteratur? När kommer Fantomen tillbaka?

***

Efter att i tre dagar varit inlåst 18 h framför en whiteboard under årets första vårhelg har jag ett fint intyg där det står att jag inte bara är väldigt snygg, utan även att jag gått Introduktionskurs för Aikidoinstruktörer. Det har varit väldigt givande. Nu ska jag städa.

***

Dagens låt är Ain´t Too Proud To Beg av The Temptations.

Radiodokumentär om Wilmer X i färg

När man kommer hem på kvällen efter en heldags gruppledarteori - intressantare än det låter - och en rejäl middag med trevligt sällskap (och Victor) sitter en radiodokumentär om popabillyrhythm´n´bluesbandet Wilmer X som en väldigt smäckig smäck. Så jag lyssnar på den istället för att skriva mer.

Hur kan man säga att de "bara" spelar rock´n´roll? Jag menar, rock´n´roll är allt - Nisse Hellberg

Dagens låt är Shame, Shame, Shame av Jimmy Reed.

Danny Federici har avlidit

Den kanske mest tillbakadragna medlemmen i en av rockhistoriens mest envisa partymaskiner har slutligen förlorat kampen mot hudcancern. Danny Federici blev 58 år gammal och spelade med Bruce Springsteen i 40 av dem - och det var Springsteen som gick med i Federicis band, inte tvärtom. På scenen var Federici ofta stillsam bakom sin orgel och spelade med ett leende i ansiktet. Han var lugnet i mitten av The E Street Band-stormen. Nu ska jag lyssna på 4th Of July, Asbury Park (Sandy) och njuta av hans romantiska dragspel.

Hört på kommunmöte i Växjö

- Var ska vi börja med uppgrävningen av gatorna i Växjö?
- Vi tar alla samtidigt!
- Men hur ska folk komma fram då?
- HAHAHAHAHAHA!

Dagens låt är Det Gör Ont av M.A. Numminen.

Gradvall tur och retur

Varje fredag skriver Jan Gradvall krönikor och skivrecensioner i Dagens Industri. I fredags visade det sig att Gradvall ibland använder sig av samma knep som undertecknad. När man står inför något svårlöst frågar man sig: hur hade Tintin gjort? Det jobbiga är att svaret ibland inbegriper ett kidnappningsdrama med Bordurer, men det får man leva med.

Här finns en färgglad sida om Tintin.

Dagens låt är Runnin´ Down A Dream av Tom Petty.

Sha-la-la, na-na-na, tra-la-la, hej-hej-hej (Gesslebiografi i färg)

1989 släppte Gyllene Tider sin första samlingsskiva Instant Hits. Jag fick den på kassett av en jobbarkompis till mamma. Detta var samtidigt som albumet Look Sharp! med hjälp av låtarna The Look, Listen To Your Heart, Dangerous och Dressed For Success gjorde Per-Håkan Gessle från Halmstad till inte bara treackordsfavorit i Sverige. Plötsligt spelades hans sextiotalskompositioner-genom-åttiotalsproduktion på radion i hela världen. Men Roxette var inte riktigt min grej. Gyllene Tider däremot föll jag för direkt, snabbare än man hinner ropa hej före ett gitarrsolo.

I Sven Lindströms snygga, initierade och underhållande tegelsten Att Vara Per Gessle berättas hur det är att vara Per Gessle, från första pannluggen till senaste turnén. Boken berättas genom citat av bandkollegor, producenter, skivbolagsfolk, vänner, syskon, föräldrar och de två självskrivna damerna Marie Fredriksson och Åsa Gessle (som kommer med många av de mest intressanta kommentarerna).

Boken har anklagats för att inte gå på djupet och det är delvis befogad kritik. I rockbiografier brukar detta betyda frånvaro av knark och sex. Men Gessle verkar ha sju intressen: musik, konst, bilar, musik, film, musik och musik. Det är tydligt en bok om artisten Per, människan skymtar bara ibland. Hans motsättningar kommer fram i kampen mellan den ödmjuke egoisten och den konflikträdda överköraren

Hans envishet och målmedvetenhet är också ett genomgående tema. Hans hårdhet i affärer ett annat. Hans kärlek till allt som har med musik att göra det tydligaste.

Oavsett vad man tycker om Roxettes spanska balladskiva, frisyrerna, skjortan och glasögonen på Unplugged-spelningen, Gyllene Tiders engelska försök Heartland Café och förvirrade soloskivan Scener är det svårt att inte imponeras över att han i skarven mellan åttio- och nittiotalet tillsammans med några väl valda partners blev en av de mest spelade kompositörerna på radiovågorna, att hans första band gått från fjuniga flickfavoriter till ett band som fem procent av den svenska befolkningen köper biljett för att se och höra på återförening och att han dessutom numera - till sist - även lyckats i eget namn. I boken verkar han genuint förvånad över Mazarins framgång (360 000 sålda exemplar).

Kanske är det hans styrka. Han utgår alltid från att han har rätt men han utgår inte från att andra förstår det utan bevis. Jag tror att alla som intervjuas i boken någon gång använder frasen han drev mig till vansinne när han tvunget skulle. Hans energi och vilja tycks vara lika stor som hans frisyr på omslaget till Joyride.

Han har i alla fall rätt när han påstår att Jeepster är T-Rex bästa låt, han har The Beatles In My Life som etta på listan över omistliga låtar från sextiotalet och han har varit med på det bästa soundtracket som någonsin gjorts till en bok av Mats Olsson.

I bokens inledning står det att boken handlar om en svensk låtskrivare som fick chansen - och tog den. Per-Håkan Gessle har ägnat hela sitt vuxna liv åt att jaga den perfekta treackordslåten och det finns över 70 miljoner sålda bevis på att han tagit chansen och med jämna mellanrum kommit väldigt nära.

Dagens låt är Keep The Radio On (This Is The Perfect Song) av The Lonely Boys.

Fast utan r

Idag hade jag en kund med namnet A*s*l*e. Om jag fortfarande varit den gamla barnsliga Ola hade jag skrivit ett långt inlägg där jag på ett rimligt och sansat sätt förklarade det ohyggligt underhållande med namnt A*s*l*e. Men eftersom jag sedan några månader tillbaka är vuxen och inte längre nyttjar mig av dylikt barnsliga resonemang om folk som heter A*s*l*e uteblir det långa inlägget med utgångspunkt i namnet A*s*l*e som nämns ovan.

Dagens låt är Elyne Road av Toumani Diabete.

Hur gick det till? Q är läsvärd!

Den engelska musiktidningen Q är egentligen inte särskilt bra - de gillar Bon Jovi alldeles för mycket och är oftast sist med det näst senaste - men den finns på biblioteket så man kan i alla fall reta sig på den gratis.

Jag vet inte vad som hänt, men i senaste numret finns en intervju med countryfavoriten Alison Krauss och gamla Led Zeppelin-lejonet Robert Plant, en dito med Rolling Stone-trummisen/hästuppfödaren/kostymsamlaren Charlie Watts och en genomgång av sångfågeln Emmylou Harris bästa skivor med kommentarer av henne själv. Tidningen har överträffat sig själv och även om det inte säger så mycket är jag positivt överraskad räv över isen. Mer sånt.

Dagens låt är L´Autre Bout Du Monde av Emily Loizeau.

Rent objektivt är jag briljant

Aftonbladet brukar ibland ha bilder med en text i stil med gissa rumpan där en kändis varit ute med byxorna lite väl långt nere och lite av g-strängen har skymtat. Tidningen kör då, som en del av sin kulturbevakning, en helfestlig tävling där man kan klicka på olika namn för att gissa om det är Britney Spears, Jessica Simpson, Paris Hilton eller någon annan intressant sångerskas g-sträng. När de har såna klickgrejer brukar jag, handen på hjärtat, inte kunna lista ut vilken kändis det är som varit lite crazczy just denna dagen och valt att inte dra upp byxorna. Men idag har bladet en bildfråga som jag faktiskt kunde svara på. Ye-ah! Jag är omåttligt och omätligt stolt över mig själv. Ska fira med att dammsuga.

Kan du gissa kändisen?

Dagens låt är Fidelity av Regina Spektor.

Dialog att fundera över

Sonja (Diane Keaton): Sex without love is an empty experience.
Boris Grushenko (Woody Allen): But as far as empty experiences go it´s one of the best.

Från Love & Death.

Nederbörd, musik och ett vaniljhjärta

Det var planerat ett besök på skivmässan idag och klockan ringde vid nio. Det har varit sol hela veckan och jag hade tänkt cykla ner till stan (ca fem kilometer). Alltså snöade det när jag vaknade. Jag bestämde mig ändå för att cykla och tog fram vinterjackan som jag trodde hade gjort sitt för säsongen. Väl på plats i garaget visade det sig att det var punktering på framdäcket. Jag gick och satte mig i bilen istället. Imma på rutorna. Naturligtvis fungerade inte fläkten (det står i Opels Garanti: vi lovar vänligt men bestämt att du som som kund hos oss aldrig behöver oroa dig för att någonting i bilen fungerar eller att vår trevliga personal någonsin kommer visa intresse för att hjälpa dig åtgärda något av felen oavsett vad de lovat i telefon dagen innan).

Nåja. Väl framme bland de andra vinyldreglande savanterna blev det Bruce Springsteen, Townes van Zandt, Elvis Costello och Everything But The Girl. Lägg till detta en fika med Dr Leif och Lasse. Det har funnits värre sätt att inleda helger.

Det har tom slutat snöa och börjat regna istället.

Dagens låt är Wrong av Everything But The Girl.

Ett plötsligt kaffesug

Jag slutade dricka kaffe för ca sju år sedan. Men nu, helt plötsligt, blev jag sugen. Konstigt. Annars känner jag nästan aldrig någon saknad av den svarta folkhemsdrog som i Sverige är lika självklar som mygg på sommaren. De få koppar jag druckit sedan jag slutade med att dricka regelbundet har inte ens smakat särskilt gott. Ännu konstigare då att jag nu sitter här och tror att en kopp kaffe skulle vara gott. Jag vet inte hur den mänskliga hjärnan fungerar men ibland misstänker jag att min inte gör det.

Dagens låt är Coffee & TV av Blur.

Revolver i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu

På klassresa i Köpenhamn 1990 köpte jag The Beatles skiva Revolver på vinyl i en affär på Ströget. Om jag inte minns fel låg den inne på en gård. Jag har letat efter den varje gång jag varit där sedan dess, men inte hittat den. Kanske har den flyttats eller lagts ner. Deras gamla Hamburg-kompis Klaus Woormanns kollage på omslaget såg konstigt ut i sin svartvithet, särskilt i jämförelse med de tidigare skivornas grupporträtt. Innan dess hade jag inte ens sett omslaget, det betydde att jag inte hade skivan och jag köpte den. Jag kände mig väldigt häftig på hemresan när jag satt med den i påsen i bussen. Jag tyckte Tomorrow Never Knows var det konstigaste jag hört och de vassa Psycho-stråkarna i Eleanor Rigby var otäcka. Jag undrade varför alla instrumenten i Taxman var låg längst ut till vänster förutom tamburinen och koskällan som låg längst ut till höger.

I början av 1996 klarade jag mitt teoriprov och firade genom att gå till Skivan & Boken - detta var tre år innan jag började jobba där - och köpa Revolver på CD. Den kostade 169 kr. Omslaget gjorde inte samma intryck i CD-format och baksidan utgjordes enbart av låttitlarna. Robert Freemans snygga gruppbild - den stora till vänster på bilden - var uppklippt och placerad i häftet (som rent tekniskt inte är ett texthäfte eftersom det inte finns några texter i det). Det hade gått några år sedan jag lyssnat på skivan. Jag tror Rubber Soul var min favoritskiva vid den här tiden, men är inte säker. Innan dess var det Sgt Pepper. Autist javisst.

I november 2007 åker jag till Liverpool med en allt mer plågad kompis. Där finns det, inte helt oväntat, mycket Beatlesrelaterat. Det finns muggar, det finns Beatlesmuggar och det finns Beatlesmuggar med Revolver-omslaget på. Bara för några minuter sedan drack jag ångande hett te från den. Senast jag lyssnade på skivan var igår.

När jag köpte en MP:3-spelare för några månader sedan var de tre nämnda skivorna de första jag flyttade över till bärbart format, med The White Album på en tapper fjärdeplats.

Trots att jag hört tusentals skivor i mitt liv finns det ingen som hållit för lika många lyssningar som den där konstiga svartvita jag hittade i Köpenhamn på en i övrigt borttappad klassresa.

Dagens album är Revolver av The Beatles.

Fiskmåsar, hur tänker ni?

När jag hör fiskmåsar förflyttas jag till Karlshamn och min barndom. Mina föräldrar hade (har fortfarande) båt i Karlshamn och när man gick i fiskehamnen flög måsarna runt och skrek. De senaste åren har de kommit till Växjö. Jag kan inte låta bli att fråga mig varför. Tröttnade de på havet, den rena horisonten, närheten till skärgården och ville ha skog, mygg, några små duttar till sjöar och mer mygg istället?

Hur resonerar måsarna? Jag förstår inte. Inte för att det är något som måsarna bryr sig om. Eller har de helt enkelt flygit fel oh vägrar erkänna sitt misstag?

- Åke, jag sa ju att vi skulle titta på kartan. Det här är väl inte kusten? Det är ju skog överallt.

- Det är väl inte skog överallt, Solbritt. Titta där nere! Hav.

- Det är inte havet, det är Växjösjön. Man kan gå runt på 35 minuter. Kallar du det hav?

- Nu vore det gott med en kopp kaffe.

Det kan förstås vara ett missförstånd från min sida. Det kanske är myggmåsar? Har de samma läte som fiskmåsar? Någon som vet?

Dagens låt är And Your Bird Can Sing av The Beatles.

Pömsig

Var uppe vid åtta imorse för andra dagen i rad trots att jag fortfarande går på australiensisk dygnsrytm. Kom hem vid ca halv sex och lade mig i sängen för att vila lite. Vaknade nu. Träningen onekligen missad, men det bjuder jag på.

Ordet dygnsrytm skrevs först dyngsrytm, men det är något helt annat. Jag vet inte riktigt vad, men något är det. Kanske de tiderna man går på toa.

Dagens låt är Since I Left You av The Avalanches.

Tankar om godhet

Är du en sån som inte håller upp dörren för den som går efter dig? Är du en sån som kan sätta i dig en hel chokladkaka utan att bjuda personen som sitter bredvid?

Det ska erkännas att det är små detaljer vi pratar om, men det är oftast de små detaljerna som visar vilka vi verkligen är.

Chefen på företaget där jag hade ungdomspraktik förklarade varje gång jag gjorde fel att du kan inte vara kvar här om du ska hålla på så här. En gång använde jag toaletten utanför hans kontor. När jag kom ut stod han där och väntade på att få förklara att det var hans egna toalett. Personaltoaletten fanns på andra sidan matsalen. Respekt för att han tydligen tagit med sig egen toalett (vad väger egentligen en toalettstol?) men jag tyckte kanske att han var lite barnslig.

En barndomsvän vägrade konsekvent låna ut film/böcker/skivor. Om man frågade kan jag låna den här? Svarade han nä, jag hade tänkt lyssna på den ikväll. Man kunde gå igenom hela hans skivsamling (ungefär sju skivor under den tiden vi umgicks) och svaret blev detsamma. Blindvalde man därefter fem böcker och fem filmer blev svaret fortsatt detsamma. Han hade däremot inget emot att låna av andra.

Idén till det här inlägget fick jag från det här inlägget. Det handlar indirekt om ödmjukhet och omtanke. Det handlar om att inte alltid sätta sig själv först.

Jag säger inte att jag är en perfekt människa som aldrig sårar folk eller dömer först och frågar sen, men jag har - förhoppningsvis - inte satt det i system.

En annan anledning till det här inlägget fick jag från att idag via omvägar höra vad en annan före detta chef hade att säga om mig. Hans ord värmde mer än ett par ryska långkalsonger. Om någon hade frågat mig om honom hade jag sagt mer eller mindre samma sak, men det kan förstås bero på att han bjöd på choklad.

Dagens låt är Land Of Hope And Dreams av Bruce Springsteen.

Dubbel glädje är musikjournalistglädje!

Här kan ni, du och hon där borta läsa en lång intervju med Eldkvarn-Plura gjord av ingen annan än Jan Gradvall.

Här kan ni, du, hon där borta och Skägg-N läsa en glädjande nyhet som har med Lennart Persson att göra.

Beatles, ju

Daniel Johnstons fixering vid Liverpoolgruppen må påverkas av hans psykiska hälsa. Men han låter inte mindre autistisk än många av Liverpoolgruppens övriga fans. Få rockband har varit så avantgardistiska som The Beatles och inget har gett upphov till så mycket likstel vördnad och konservatism.

Host. Dagens klipp är taget från Fredrik Strages stora You Tube-projekt i DN.

Dagens låt är All I´ve Got To Do av The Beatles.

EN YXA!

Jag har redan tidigare skrivit om Henrik Schyffert, men det är dags igen för The Nineties - Ett Försvarstal var väldigt bra. Det var nästan två timmar monolog, det började med väldigt mycket skratt och blev på slutet mer personligt för att sluta allvarligt. Manuset är skrivet tillsammans med Fredrik Lindström och Killing-kollegan Martin Luuk.

Schyffert pratade om problemet med att alltid vara ironisk och att man till slut kommer till en punkt när man inte själv vet om man menar allvar eller inte. Han berättade att han började gå i terapi och när han fick frågan vad är viktigt för dig? visste han inte vad han skulle svara. Schyffert förklarade också att den ironiska generationen var ett resultat av det DDR-Sverige vi hade på sjuttio- och åttiotalet där man menade varje ord man sa och Mikael Rickfors bredbent sjöng att han skulle köpa vingar för pengarna och flyga ut över ängarna och faktiskt menade just exakt att han skulle köpa vingar för pengarna och flyga ut över ängarna.

Om man är uppväxt med politiskt ställningstagande i alla frågor och axelvaddar till skinnslipsen blir upproret att inte ta ställning till någonting och klä sig som en uteliggare (kortärmat över långärmat).

Övergången till det mer personliga och seriösa slutet på föreställningen gjordes på ett bra sätt och trots att jag följt Schyfferts karriär länge har jag aldrig kommit honom så nära. Det var modigt av honom att släppa in en utsåld teater bakom ironin.

Rubriken?

Dagens låt är Hey Princess av Popsicle.

Karlsson & Claesson i Älmhult

Patrik och jag umgicks förmodligen nästan varje dag i minst två år när vi pluggade i Växjö. Sedan flyttade han till Karlskrona, vidare till Warsawa och nu bor han i Prag. Vi hinner mao inte träffas lika ofta nu som då. I veckan var han i Älmhult på utbildning - han jobbar på IKEA - och vi passade på att träffas. Kvällen blev en sammanfattning av vad vi brukade göra. En promenad, mat, biljard och en fika. Det var kul att ses igen.

Det konstiga är att det inte kändes som om vi hade varit isär. Trots att vi inte setts sedan december 2006 (samma helg som morfar gick bort, jag kanske inte var i toppform) fortsatte vi på den senast avslutade meningen. Det är väl så om man någon gång kommit varandra riktigt nära - man hittar snabbt varandra igen. Och kan man ha kul en onsdagskväll i Älmhult kan man ha kul var som helst. Hoppas bara det inte tar ett och ett halvt år tills vi ses igen.

Dagens låt är Every Inch Of Her Face av Blind Boy Claesson.

Blur vs Iron Maiden

Bruce Dickinson was at the bar. I hate Iron Maiden. They´re devil-worshipping ponces. I said, "the devil can suck my cock and you can kiss his arse, you fucking poodle." He got me in a headlock and sucked the end of my nose really hard. I was laughing quite a lot, not really resisting. We left it at that.

- Blur-bassisten Alex James minns ett möte med Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinson i sin självbiografi Bit Of A Blur.

Hellsingland Underground spelar skön sydstatsboogie

Första låten på skivan börjar med ljudet av ett ånglok. Sedan brakar trummorna igång. Dessutom är det alltid stilpoäng för Hammond-orgel. Redan andra låten inleds med ett yvigt Dylan-munspel. Många av låtarna har en skön stå-på-tårna-känsla och spelglädjen är smittande.
Shadow Of The Old You är en favorit. Den låter som en småländsk landsväg en solig vårdag. Det gäller förresten stora delar av skivan. Har inte lyssnat på skivan vid bilkörning än, men det borde jag.

Låtarna har nämligen ett genomgående högt tempo. Child Of Another Time och Blue Mountain Blues är välbehövliga andningspauser efter nästan frijazziga Ljusnan Riverside Jam. Jag gillar det skogstokia pianospelet. Uppskattar förresten titeln Ljusnan Riverside Jam. Många andra svenska band som ska spela country hade nog kallat den Mississippi Riverside Jam och där någonstans hade trovärdigheten rodnat lite.

Låtskrivandet håller genomgående hög klass, skivan är lätt att lyssna på rakt igenom, och man kan se inspelningen framför sig - det låter som om bandet stått i en ring i studion när de spelade in, med ögonkontakt och leende ansikten.

Tyvärr tycker jag de utnyttjar den vackra stämsången för lite. Och mer slide, tack!

Även om musiken har tydliga rötter i amerikansk rootsmusik finns något omisskänligt svenskt här också. Jag kan inte sätta fingret på det, men det finns där. Plus också för den breda ljudbilden där alla instrument får plats. Och de är bitvis många. Ibland låter det som om 10 personer spelar samtidigt med flera gitarrer, bas, orgel, piano och trummor. Man förväntar sig nästan att Clarence Clemons ska tuta loss med saxen. Inte minst med tanke på den "alldeles-för-många-ord-i-varje-mening-men-det-funkar-ändå"-känslan i Hard Falls som får mig att börja leta efter The Wild, The Innocent & The E-Street Shuffle i hyllan. Här finns dessutom ett rejält The Band-skägg.

Jag är nyfiken på hur det här kommer att utvecklas och låta om ytterligare några skivor. Igår fick Lost In The Woods mig att dansa när jag diskade. Det klarar bara låtar jag verkligen gillar.

Vågar man hoppas på en spelning i Växjö-trakten?

Dagens låt är Lost In The Woods av Hellsingland Underground.

Råa djur

Höll nyss på att köra på två rådjur. I Småland finns gott om små slingriga skogsvägar, men det här utspelade sig i en stadsdel som förvisso ligger i utkanten av Växjö, men ändå. Man blir lätt förvånad när två djur som inte är hundar eller katter kommer utrusande på vägen i ett villakvarter.

Egentligen borde jag skriva ett inlägg till den lokala tidningen om varför alla rådjur, älgar, vildsvin, katter, hundar, folk som inte blinkar i rondell och göteborgare borde utrotas om de inte kan hålla sig inhägnade men jag läser The Word istället.

Dagens låt är Last Night av The Strokes.

The Wire tackar för sig

På fredag - jag sa på fredag - börjar sista - jag sa sista - säsongen av The Wire - jag sa The Wire - på SVT. Alltså. På fredag börjar den sista säsongen av The Wire på SVT. Det var det jag sa. Det är något att se fram mot, även om jag inte gillar den där detaljen med den sista säsongen.

Varför gillar jag The Wire så mycket? För att karaktärena för länge sedan slutat vara karaktärer och blivit människor, för att dialogen och intrigerna är lite smartare än vad den egentligen skulle behöva vara, för att karaktärerna känns mer nyanserade och mångfacetterade än många av de människor jag känner på riktigt. För att serien säger något om samhället (det är långt ifrån de mysiga trivselmord som sker varje vecka på den mysiga engelska landsbygden för att sedan lösas av en mysig gammal tant). The Wire har kort sagt skämt bort mig.

The Wire känns på riktigt. Det finns poliser som inte är smarta, som jag misstänker att det gör i verkligheten och det finns kriminella som är smarta, som jag också misstänker att det gör i verkligheten.

Skaparen Simon Burns inställning är fuck the average viewer och detta har omöjliggjort några större tittarframgångar, för de möjliggörs bara om man riktar sig mot just den genomsnittliga tittaren, men samma inställning har å andra sidan gjort serien till en banbrytande skapelse och en oundviklig favorit bland oss som gärna vill känna oss lite smartare än den genomsnittliga Morden I Midsommer-publiken. Och vem vill inte det?

Om inte detta vore nog gör Homicide-favoriten Clark Johnson comeback framför kameran. Han trivs numera annars bättre bakom. Det ska bli mysigt att se honom igen.

På fredag, alltså. Sisten som bänkar sig är vegetarian.

Varmt i öknen

Det var 54 grader i skuggan, men det fanns ingen skugga.

- Peter O´Toole minns inspelningen av Lawrence Of Arabia.

Dagens låt är Kärlek Är Ett Brev Skickat Tusen Gånger av Håkan Hellström.