Two or tre flies in one smäll

Mitt första möte med Henrik Schyffert gick så här.

- Kulle.

-Är det Jarl Kulle?

- Ja.

- Bajs.

Kulle lägger på och Schyffert skrattar hysteriskt.

Programmet hette Hassan och jag var fast. Jag var så barnslig på den tiden. Sedan dess har jag följt Schyffert via bl a Killing-gängets allt mer intressanta utveckling (har numera hans signatur på omslaget till Fyra Nyanser Av Brunt). I tisdags var nämligen Schyffert tillsammans med Johan Glans på besök i Växjö. De bjöd på en stunds skratt på teatern, logiskt nog belägen precis vid Teatertorget. Det var roligt. Det var jäkligt roligt. Roligast var det när Schyffert pratade småländska. Om ni inte har tänkt på det är småländska en ful dialekt. Poängen med det här är att man inte hör sin egen dialekt och det är förmodligen en av de få fördelarna med att vara född i Växjö. Hans påhopp på Ledin var öppen dörr men inte mindre roligt för det. Man söker uppslag och filtrerar för att komma fram till kärnan, Ledin har inte det problemet. Han åker taxi i två timmar och sedan har han skrivit två ny skivor.

Glans var lite snällare än Schyffert, men drog ner lika stora skratt. Schyffert sa en gång där passerade jag gränsen efter ett lite dämpat skratt där det förbjudna ordet som börjar med fitt och slutar på a förekom. Schyffert kontrade på bred småländska att det heter snippa. Där och då var det väldigt kul. Glans berättade om att han varit skolpolis. När det kom bilar höll man ut armarna så att barnen visste att de inte skulle gå, när det var fritt sänkte man dem. Denna uppgift var inte riktigt vad Glans hade hoppats på. Övergångsstället han blev tilldelad hade dessutom redan ett rödljus. Han hade hoppats det skulle vara lite mer Dirty Harry. Röd gubbe, motherfucker.

Det blir inte lika kul här och nu så jag slutar här och nu och fortsätter på ett helt annat spår.

Musikbyrån visade igår ett reportage om Bill Withers. Det här inlägget borde jag skrivit tidigare under veckan, men jag skriver det nu istället för med SVT:s alla underkanaler går det ändå i repris 15-20 gånger. Bill Withers har tyvärr hamnat lite i skymundan. Främst pga av att han inte varit särskilt förtjust i att framhäva sig själv. Han tröttnade på musikbranschen 1985 och gick i pension - i intervjun förklarar han varför. I programmet spelas också några av hans klassiker (Ain´t No Sunshine, Lean On Me, Grandma´s Hands, Harlem och Lovely Day bl a) och i intervjun framstår han som en man nöjd med att vara en doldis bakom sina betydligt mer kända låtar. Musikindustrin skulle må bra av fler människor som tycker att musiken är viktigare än kändisskapet.

Missade ni dessa trettio minuter musikhistoria igår tycker jag definitivt ni ska se någon av repriserna.

Dagens låt är Save The Last Dance For Me av The Drifters.