Bra film kan vara enkel

När Sean Penn skulle regissera sin första film 1991 skrev han även manuset. Detta baserade han på Bruce Springsteens låt Highway Patrolman från albumet Nebraska. Resultatet blev lågmälda och gripande The Indian Runner som SVT2 har den goda smaken att sända 22:30 i morgon tisdag. Om ni kan er Springsteen - eller er Penn - vet ni att låten berättar om ett brödrapar, Frankie och Joe, som befinner sig på varsin sida lagen.

Bra manus och regi, suggestiva bilder och två bra huvudrollsinnehavare i David Morse och Viggo Mortenson. Så enkelt kan det ibland vara att göra en bra film.

Som tack för senast fick förresten Penn låten Missing av Springsteen till sin andra film The Crossing Guard. Filmen blev kanske inte lika bra, men Springsteen gillade låten så mycket att han snodde textidén till You´re Missing på albumet The Rising. Men det kanske inte är första gången han använder samma textidé två gånger.

Dagens låt är Rescue Me av Fontella Bass.

Miles Davis 80 år

Jag tror att det finns vissa namn i musikhistorien som är oundvikliga. Det är förstås upp till tycke och smak vad man har för åsikter om deras musik, men för eller senare måste man - om man verkligen är intresserad av musik - ta ställning till dem.

En av de artister som är omöjliga att komma runt är Miles Davis. Förr eller senare sitter man där med Kind Of Blue och undrar hur något kan vara så fjäderlätt och enkelt. Sen sitter man där med Bitches Brew och undrar hur något kan vara så tungt och tutigt. Mitt favoritalbum In A Silent Way kan kanske sägas vara ett möte mellan dessa bägge stilar.

För att gilla Miles Davis är inte bara att gilla en musikstil. Att gilla Davis är att försöka ta sig igenom ett långt sökande efter nästa-nästa-nästa stil. Under mer eller mindre hela sitt musicerande liv var han alltid på väg framåt. Alltid på väg att återuppfinna sig själv. Denna kreativa frustration gjorde att många kunde ta till sig i alla fall något av allt han gjorde, även om få förstår allt (själv föredrar jag det han gjorde från 55-70, löst räknat).

Många jazzmusiker har varit stilbildande, men jag tror inte att någon har varit det under så lång tid i så många stilar. Få orkar brinna under så lång tid. Få orkar bråka så mycket under så lång tid. De flesta blir förr eller senare mysfarbröder som gör "vad publiken vill ha". Och där brukar den konstnärliga visionen ta slut och de ändlösa gretest hits-turneérna ta vid. Men Miles brydde sig aldrig vad publiken ville ha. Han brydde sig bara om vad musiken ville. Inget annat var intressant.

Att han dessutom var coolare än en skallerorm i skuggan en solig sommardag är en annan sak.

Miles Davis har varit död i snart femton år, men ingen har kunnat ta vid och fortsätta hans mission. På ett sätt är det synd, på ett annat ganska vackert.

Dagens låt är It´s About That Time av Miles Davis.

Bob 65

Bob fyller 65 år i dag. Man borde säga grattis. Frågan är vad man borde ge honom i present. En nybörjarkurs i munspel, kanske?

Vill ni veta mer om mannen borde ni läsa den här. Han skriver prosa lika bra som dikt, approximately. Det är en av de senaste årens bästa läsupplevelser, även om man inte är intresserad av hans musik - den handlar nämligen om människan. Det är inte en kolla-vad-mycket-brudar-och-knark-jag-hållit-på-med-bok. Den handlar mycket om hans förhållande till skapandet. Och vilket jäkla minne han verkar ha.

Dagens låt är Cold Irons Bound av Bob Dylan.

Led Zep Regerar

När man som kille växer upp och älskar hårdrock finns det vissa sanningar som är omöjliga, eller i alla fall väldigt svåra, att komma undan. En av dem är att Jimmy Page är gud. Denna insikten brukar göras ungefär samtidigt som man hör introt till Whole Lotta Love första gången. Och sedan tar det inte lång tid innan man inser att även John Paul Jones och John Bonham är ungefär så bra på sina instrument som det är möjligt och att de utgjorde en bas/trum-sektion som var och förmodligen alltid kommer vara såhärtajt. Inga andra har heller lyckats få fram känslan av att hela bandet just i inspelningstillfället håller på att trilla ner för en trappa samtidigt som de är i full kontroll.

Man har ganska mycket konstiga åsikter när man växer upp. Vissa av dem vill man kanske bara några år senare glömma någonstans på en dammig vind och låtsas som om man aldrig haft (Kiss är världens bästa band), men vissa av dem består (Ingrid Bergman är väldigt vacker). En annan av dessa åsikter som jag misstänker håller på livstid är att Led Zep regerar.

Jag vet inte när jag uttryckte åsikten första gången, men den är fortfarande relevant med jämna mellanrum. Senast igår när jag lyssnande på Achilles Last Stand på en för öronen behaglig volym.

Även om det nu är så att Led Zeppelin oftast får symbolisera det högljudda får man inte heller glömma att de nästan lika ofta gjorde akustiska låtar med de vackraste melodierna och snygga stråkarrangemang och att det var mötet mellan dessa två ytterligheter och gruppens alla influenser som gjorde dem till något mer än – nästan – alla efterföljare. För Led Zeppelin var aldrig bara hög volym, tajta byxor och Robert Plants gapiga sång. De var alltid mer än stereotypen de skapade.

Sedan kan man rabbla Communication Breakdown, What Is And What Should Never Be, Dazed And Confused, Heartbreaker, Immigrant Song, Out On The Tiles, When The Levee Breakes, Going To California, The Rain Song, In My Time Of Dying, The Wanton Song och Kashmir också. Bara för att börja och sluta någonstans. Men redan innan man kommit så långt står man där förmodligen och spelar luftgitarr utan byxor på.

Poängen med dagens inlägg var förresten att på något sätt påpeka att Led Zeppelin nu har fått Polarpriset. Ingen tar förvisso detta pris på allvar, men jag tänker i alla fall vara lite avundsjuk på kungen som fick träffa gud och två av hans bandkompisar.

Det slog mig just att jag måste nämna Since I´ve Been Loving You också. Så är det gjort. Och Nobody´s Fault But Mine. Så är det också gjort. Och No Quarter. Så. Och Gallows Pole. Och In The Evening.

Och det är ändå så, slår det mig: man blir aldrig äldre än att man tycker det är lite coolt att ha förstärkaren på elvan.

Dagens låt är Houses Of The Holy av Led Zeppelin.

En veckas yrsel

Förra måndagskvällen satt jag och pratade i telefon. "Du låter sjuk", sa hon. "Nej, det är jag inte", svarade jag. Trodde bara jag hade något litet med halsen. Men senare på kvällen pratade jag med Rolf, febern slog till som ett schvizch och jag fattade ingenting. Ibland förstår man att man håller på att bli sjuk, ibland fattar man inget förrän det är för sent.

Idag har jag varit utomhus för första gången sedan dess. Inte för att jag är 100 procent frisk, men för att skolsaker måste skötas. Jag är kanske 95 procent frisk. Det får duga. Har skrivit lite på uppsatsen under min sjukdom, men vet inte vad jag skrivit. Mailade dessutom iväg den idag till resten av gruppen. Ska bli intressant att se vad det var jag skrev. Hoppas det var något relevant.

Dagens låt är Kashmir av Led Zeppelin.

Sju, cider och rock´n´roll

Den här helgen var precis som den förra. Förutom att fredagen var lördag, lördagen var fredag, Stallarna var Amfium, inomhus var utomhus, svett var köld, tv-spel och Metallica var inte särskilt mycket tv-spel och Metallica samt att Rottne var Öster. Men annars var det samma sak.

Tur i alla fall att uppsatsen, som fyller min lediga tid, är densamma. Den börjar kanske rent av närma sig något man vågar lämna in. Det är ett konkret mål med en stor del av mina studier. Idag har jag exaktemundo en vecka till på mig.

Som stolt vinnare av Leifs Evert Taube-tävling har jag dessutom njutit av The Electric Prunes första skiva – de är kanske minst okända för låten I Had Too Much To Dream Last Night. Vissa låttitlar är bättre än andra. Skönt skramlig rock med psykedeliska inslag och klara referenser till Tages. Rekommenderas. Vem kan förresten motstå en skiva som klockar in på under 30 minuter?

För att fortsätta på det musikaliska spåret i en mening till, missa inte Josh Rouse i kvällens P3 Live vid 21:03. Nu är mening slut.

Om ni däremot missade programmet om Salvador Dalis relation till vetenskapen i fredags borde ni inte gjort det. Om ni dessutom missade reprisen igår borde ni inte ha gjort det heller.

Dagens låt är Candy Man Blues av Mississippi John Hurt.

Grisfest

Ikväll är det grisfest på Campus i Växjö. Det innebär att 10 000 studenter dricker sig salongsberusade och gör stilistiska paralleller mellan Camus och Zola. Det är mao något att se fram mot. Dessutom är det fint väder och en borttappad vän - Putte the motherfreakin´ Hippo - har återkommit. Just nu är det allt jag begär.

Dagens låt är Take Me Out av Franz Ferdinand.

Mer gnällande och sånt

Idag har jag pantat så mycket flaskor att hela min helg är finansierad. Om jag inte druckit läsk hade jag alltså inte haft råd att gå ut i helgen. Den teorin är inte så pantad som den låter.*

Dessutom, för dem av er som andlöst undrar hur det går med uppsatsen, har jag nu - tror jag - kommit så långt att jag börjat korrekturläsa. Det känns ganska bra. I alla fall tills handledaren hör av sig och frågar vad jag menar med att Fi sprider herpes till apor. Det var väl ändå inte vad uppsatsen skulle handla om, Ola? Nej, men det var ändå en ganska kul teori.*

Fråga kolon: man kanske kan undra varför ZTV har bytt namn till TV6 -struntar jag förvisso i - och dessutom - vi närmar oss - har bestämt sig för att sända Letterman så sent att inte ens studenter och folk i Australien orkar titta - här är pudelns kärna (OBS! gäller inte kärnfria pudlar). Vad menas med "1:40 David Letterman"? Va falls! Repriserna är dessutom flyttade från 18:00 - bra att äta middag till - till 9:15 - bra att sova till. Men nu har jag varit uppe före nio två dagar i rad. Host.

Host!

En liten eloge kanske, för den tappre studenten.*

Dagens låt är Respect Yourself av The Staple Singers.


* Höhö-höhö-höhö-höhö-höhö-höhö-höhö-höhö-höhö.

Kul, kul, kul

Några notiser:

Idag fyller pophistoriens näst bästa skiva* 40 år. Grattis! Själv har jag haft The Beach Boys mästerverk Pet Sounds i min skivhylla i 11 år och jag blir fortfarande lika berörd och imponerad varje gång jag hör den. Kompositionen, stämsången, arrangemangen och produktion är fortfarande bland det bästa som gjorts. Hur kan man skapa musik som är så vacker? Inte ens gud vet.

Det är förresten den enda skiva jag har i två exemplar på CD (Rain Man-poäng). Det ena exemplaret har två bonusspår som inte finns på den andra och den andra har hela skivan i stereo som inte finns på den ena. Och ännu bättre: utökat texthäfte med information om vem som trimmade Brian Wilsons polisonger mitt under instrumentalpartiet i Here Today och annan viktig fakta jag inte vill leva utan.

Dessutom har Esbjörn namnsdag idag. Grattis! Esbjörn Svensson är, kanske inte av en slump, pianist och kompositör i Esbjörn Svensson Trio, ett av Sveriges bästa band.

På fredag börjar en ny säsong av The Simpsons på TV3. Serien är inte vad den en gång var - dvs 21 minuter oavbruten skrattkramp - men även om man tyvärr tittar mest av gammal vana kvarstår Homer Simpson som en står filosof och omoralisk förebild nästan i klass med George Costanza.

Dagens låt är Wuthering Heights av Kate Bush (semaforversionen).


*Pophistoriens allra bästa skiva är naturligtvis den av Ringo och de där andra tre som börjar på R och slutar på evolver.

Ännu mer självömkan av konstnären som ung man

Efter en lång dag med näsa och ögonen i böcker och dator är det dags för belöningen: kvällsföreläsning! Mellan 18:30 och 20:30 är det Litteratur & Genus på schemat. Ye-ah! Men det är inte så hemskt som det låter (för det gör det onekligen).

Dessutom känner jag mig förvånansvärt pigg och glad efter denna långa dag. Är det möjlitgvis så att jag känner mig tillfreds över att ha pluggat en hel dag och fått saker gjorda?

I såna fall är dagens oundvikliga låt I´m With Stupid av Pet Shop Boys.

En helg i den rimliga och sansade balansens tecken

Helgen blev, mot vissa odds, en riktigt trevlig samling dagar i kronologisk ordning (?). En utekväll med den ultimata berusningen (jag undviker ordet "fylla" ifall min ömma moder läser det här, hej på dig!) som följdes av en något lugnare kväll i Rottne. Det är nämligen så att det är lugnare i Rottne.

Det var Stallarna i fredags. Det är ett av de två ställen som finns på Campus i Växjö (det andra heter Sivans). Fördelen med att vara student är att man kan ha en utekväll för runt 100 kronor. Jag lyckades uppnå det perfekta stadiet där man är rimligt berusad och känner sig glad och inte oroar sig för något, men ändå inte har druckit för mycket. Jag är en sådan där tråkig, föraktad typ som kan dricka lagom och blir därför alltid påhoppad av de coola "va fan dricke du inte föööö?"-killarna. Men.

Allt flöt på, drycken var god, några vänner var närvarande, intressanta diskussioner ägde rum och berusningen gjorde att jag kunde dansa till musik även om den inte var bra. Trevligt. Vaknade vid halv elva och kände inte av någon bakfylla. Perfekt.

Lördagen var en klassisk blues/country/Metallica/SMS/NHL-95-afton i Rottne med Tommy (Nicklas saknades, men inte i många veckor till).

SMS-pausen mitt i Mama Said känns som en framtida klassiker - inför sista versen: "PAUS!". Men den raden är nog ganska intern.

Egentligen handlade det mest om musiken. Min tappra mission att rädda Tommy från Nickelback-träsket fortsätter. Han har ju fått mig att återupptäcka Metallica, så ett litet tack är jag förstås skyldig. Angående NHL-95 hade jag inte fattat förrän i lördags att det fanns ett TV-spel att roa sig med. En gång i tiden var hela min värld uppbyggd kring Beatles, Iron Maiden, Tintin, Bond-filmer (de med Sean Connery) och TV-spel.

Men nu? Jag kanske, hemska tanke, börjar bli vuxen. Hur ska man annars tolka att jag dricker lagom, spelar gitarr i fyra-fem timmar utan få ont i fingrarna men sedan får träningsverk i tummen av ca två timmars TV-spel? Vad betyder detta? Är nästa steg att börja prenumerera på Illustrerad Vetenskap? Det har jag förvisso gjort i snart femton år, men om jag inte hade det skulle det nog vara dags att börja...

Dessutom har jag lagt x-antal timmar både av lördagen och söndagen på min uppsats. Trots sol och mer än 2o grader. Det är vuxenpoäng. Eller möjligtvis ångestpoäng. Jag vet inte.

Missa förresten inte det Fullständigt Briljanta amerikanska bandet Wilco ikväll på P3 klockan 21:03. En väldigt bra konsert, trots att de inte spelar sin allra bästa låt Jesus, Etc som vissa dagar är en av de 10-15 bästa låtarna jag hört.

Nu är det dags att låtsats återvända till studierna.

Dagens låt är Help Me Make It Through The Night av Kris Kristofferson.

PS. En sak slog mig i veckan: Anledningen till att älgar inte kan flyga är att de skulle kunna dö i luften, krascha på kungen och på så sätt förstöra kronan. DS.

Brittisk klassiker på SVT

Ray Davies var sångare och låtskrivare i sextiotalets näst bästa engelska band The Kinks. Vilka som var bäst?

Men i alla fall. Han var kanske inte bäst, men han var mest brittisk av alla. Även om han gjorde vilda utfall i amerikansk r´n´b-tradition med tidiga låtar som You Really Got Me och All Day And All Of The Night blev han snabbt en mer reflekterande och iakttagande personlighet. Detta ledde till betraktelser av engelskt vardagsliv och studier i Swinging Londons normer.

Med låtar som Sunny Afternoon, Dead End Street, Well Respected Man, Dedicated Follower Of Fashion, Waterloo Sunset och den bittra självbilden I´m Not Like Everybody Else - sjungen av lillebror Dave - blev han en av de låtskrivare som man kan kalla stilbildande utan att överdriva. Jag skulle kunna sitta och rabbla låttitlar tills jag somnar (Celluloid Heroes, See My Friends, 20th Century Man, Do You Remember Walter?, Set Me Free, Days, End Of The Season) men vad jag vill komma till är att alla vänner av brittisk sextiotalspop bör besöka SVT2 på måndag 22:30 när det bjuds på 50 minuter Raymond Douglas Davies. Missa. Inte.

Dagens låt är By Your Side av Sade.

Ye-ah!

Jag bryr mig om mina läsare så mycket att jag uppdaterar mitt i en förfest. Måste bara nämna det bästa bandet Göteborg har gett oss.

Dagens låt är därför Fantasy Island av Tages.

Sol, sol, sol – här kommer den!

20 grader i skuggan, klarblå himmel och en skön bris. Vilken underbar dag att sitta inne och skriva hemtenta. Aaah. Två av max åtta sidor skrivna, annat att läsa till tisdag, annat att skriva till onsdag och en uppsats som ska skrivas klar – just den känns förvisso under kontroll för tillfället.

Jag inser, i all min självömkan, att situationen är likadan för alla som arbetar. Ni kan inte heller sitta ute i solen och diskutera meningen med livet, även om ni skulle vilja. Ibland är det som det är. Eller, när jag tänker efter: det är alltid som det är. Men ibland är det en bra sak och ibland är det en dålig sak att det alltid är som det är.

Hallå! Kom tillbaka, tack. Är inte klar.

Man skulle i alla fall kunna unna sig en cykeltur till biblioteket så att man kan vara ute en stund i värmen. På plats skulle man sedan kunna hitta en bok av Tomas Tranströmer och en av Eva Runefelt till tentan. Sen skulle man kunna cykla hem, sen skulle man kunna sitta ute och läsa. Det skulle man kunna vara värd. Sen skulle man kunna laga något gott och sitta ute och äta, sen skulle man kunna läsa lite till, ringa någon med lugnande röst och prata om meningen med livet, titta på David Letterman (han gillar inte länkar på sitt förnamn) där Emmylou Harris är med - ZTV 0:00, repris imorgon vid 18:00 för dem av er som måste upp - sen skulle man kunna somna efter en ganska lång dag.

Ungefär så tror jag min dag kommer se ut. Jag hoppas till och med. För det lät trevligt, eller hur?

Dagens låt är I Just Want To Make Love To You av Muddy Waters*.

*skriven av Willie Dixon, men framförd av Muddy Waters. Check.

Till min vän Tommy...

...vill jag bara hälsa att jag förmodligen blir lite sen till fikan. Inte minst för att jag sitter och skriver det här just nu. Hoppas du kan förlåta mig.

Dagens låt är Try A Little Tenderness av Otis Redding

Hostkaka

Dagens låt är Det Är Ju Trevligt Att Socialdemokraterna Fortfarande Står På Arbetarnas Sida av The Ironics