Led Zep Regerar

När man som kille växer upp och älskar hårdrock finns det vissa sanningar som är omöjliga, eller i alla fall väldigt svåra, att komma undan. En av dem är att Jimmy Page är gud. Denna insikten brukar göras ungefär samtidigt som man hör introt till Whole Lotta Love första gången. Och sedan tar det inte lång tid innan man inser att även John Paul Jones och John Bonham är ungefär så bra på sina instrument som det är möjligt och att de utgjorde en bas/trum-sektion som var och förmodligen alltid kommer vara såhärtajt. Inga andra har heller lyckats få fram känslan av att hela bandet just i inspelningstillfället håller på att trilla ner för en trappa samtidigt som de är i full kontroll.

Man har ganska mycket konstiga åsikter när man växer upp. Vissa av dem vill man kanske bara några år senare glömma någonstans på en dammig vind och låtsas som om man aldrig haft (Kiss är världens bästa band), men vissa av dem består (Ingrid Bergman är väldigt vacker). En annan av dessa åsikter som jag misstänker håller på livstid är att Led Zep regerar.

Jag vet inte när jag uttryckte åsikten första gången, men den är fortfarande relevant med jämna mellanrum. Senast igår när jag lyssnande på Achilles Last Stand på en för öronen behaglig volym.

Även om det nu är så att Led Zeppelin oftast får symbolisera det högljudda får man inte heller glömma att de nästan lika ofta gjorde akustiska låtar med de vackraste melodierna och snygga stråkarrangemang och att det var mötet mellan dessa två ytterligheter och gruppens alla influenser som gjorde dem till något mer än – nästan – alla efterföljare. För Led Zeppelin var aldrig bara hög volym, tajta byxor och Robert Plants gapiga sång. De var alltid mer än stereotypen de skapade.

Sedan kan man rabbla Communication Breakdown, What Is And What Should Never Be, Dazed And Confused, Heartbreaker, Immigrant Song, Out On The Tiles, When The Levee Breakes, Going To California, The Rain Song, In My Time Of Dying, The Wanton Song och Kashmir också. Bara för att börja och sluta någonstans. Men redan innan man kommit så långt står man där förmodligen och spelar luftgitarr utan byxor på.

Poängen med dagens inlägg var förresten att på något sätt påpeka att Led Zeppelin nu har fått Polarpriset. Ingen tar förvisso detta pris på allvar, men jag tänker i alla fall vara lite avundsjuk på kungen som fick träffa gud och två av hans bandkompisar.

Det slog mig just att jag måste nämna Since I´ve Been Loving You också. Så är det gjort. Och Nobody´s Fault But Mine. Så är det också gjort. Och No Quarter. Så. Och Gallows Pole. Och In The Evening.

Och det är ändå så, slår det mig: man blir aldrig äldre än att man tycker det är lite coolt att ha förstärkaren på elvan.

Dagens låt är Houses Of The Holy av Led Zeppelin.