Föreställning: Fredrik Lindström

Fredrik Lindström – Mänskligheten, föreställningen om oss själva
Plats: Konserthuset.
Publik: Så gott som fullt, ca 780.
Bäst: Lärorikt och underhållande på ett självklart sätt.
Sämst: Att de 90 minuterna går för snabbt.
Betyg: 4

Han är hårdrockstrummis, busringare, författare, poet, filosof, språkvetare,komiker, tv-profil, historiker. Förmodligen en hel del annat också.

När Fredrik Lindström kommer till Växjö med sin föreställning ”Mänskligheten – föreställningen om oss själva” låter han ordet föreställningen hänga lite i luften, dubbeltydigt. Det är inte stand up han gör, även om det skrattas. Det är snarare idéhistorikern Lindström som, i en roligare form än de flesta idéhistoriker mödar med, försöker se på oss (sig själv, dig och mig) utifrån och funderar på hur vi gör det vi gör och inte minst varför vi gör det vi gör.

Frågorna han ställer under föreställningen är sådant vi alla någon gång funderat på. Saker som vi ändå tror vi är ensamma om att fundera på eftersom ingen pratar om det. Vi vill ju inte framstå som dumma i en epok när alla (andra) är så perfekta och intelligenta. Men Lindström håller upp den där spegeln framför oss och, ja, det är lätt att – på gott och ont – både känna igen sig själv och grannen.

Han hoppar vilt runt mellan olika aspekter av ämnet. Ormars flygrädsla. Om att glassar var, eller inte, som det visar sig, bättre förr. Om att dricka sig bakåt i evolutionen. Just den funderingen har han kört innan, som en del av en stand up-rutin, men den fungerar bättre i det här sammanhanget. Om att husvisningars upplägg är ett tydligt exempel på att vi inte är så förnuftsbaserade som vi vill tro.

Fredrik Lindström blir ikväll en lärare som förstått att humor alltid är ett bra sätt att få folk att lyssna, att fånga vår uppmärksamhet. Men för att återvända till att det inte är stand up han gör. Att faktiskt förklara våra beteenden, att angripa dem med den akademiska bakgrund han har, framstår som lika viktigt som att beta av så många skratt som möjligt. Och det blir en bättre föreställning av det. För inte alla komiker vågar vara seriösa och ställa viktiga frågor. Men, som sagt, han är ändå väldigt rolig samtidigt som den röra tråden inte dribblas bort. Eller: samtidigt som den röda tråden ibland snurras i omvägar. Samtidigt som det bjuds på fler skratt än under fem genomsnittliga år på universitet.

Föreställningen är ett utmärkt samarbete mellan Lindströms olika personligheter. Det är rimligtvis ”På spåret”-domaren som ordnat så att Konserthuset är så gott som fullsatt. Det är filosofen och historikern, den Fredrik som med sin bror Henrik skrev och prisades för fackboken Svitjods undergång och Sveriges födelse, som skrivit manuset. Och det är komikern som står på scenen. 

Läs mer om liknande: 

Föreställning: Ljust & Fräscht ror med lyxångest

Fredrik Lindström undrar - vad är en människa?

Bokrecension: Svitjods undergång och Sveriges födelse

Hårdrock för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Jocke Wickström Trio

Jocke Wickström Trio
Plats: Alvesta kulturkällare
Publik: Ett sjuttiotal. Tämligen fullt.
Bäst: Musikerna är inte precis nybörjare.
Sämst: Sting, av ren princip. Men se nedan.
Betyg: 3

I Alvesta var det återigen dags för det trevliga initiativet kultursoppa. Det vill säga att det ges både soppa med bröd och en dos kultur för en högst rimlig summa.

Kulturen kom denna gång från Jocke Wickström Trio. Wickström är något av en lokal gubben i lådan som dyker upp både här, där och överallt med sin trumpet. På sitt CV har han bland annat South Of Sweden Jazz Orchestra som klär om all möjlig musik till storbandsjazz. För några år sedan gjorde han en hyllning till tangokompositören Ástor Piazzolla. Han har gjort hyllningskonserter till filmmusik också. Annars är jazz ofta en röd tråd när Wickström tar ton. Till vardags är han musiklärare både på Alvesta kulturskola (där han har den underbara titeln brasspedagog) och S:t Sigfrids folkhögskola.

Med sig denna kväll har han Per Sjödin på gitarr och Jonas Castell på kontrabas, båda även de till vardags på S:t Sigfrids folkhögskola. Och jodå, det blir en del jazz. Musikerna skapar en mysig stämning, lagom avslappnad att sörpla soppa till. Det gäller så att säga att musiken inte blir för intensiv för maten som valts. 

De smyger igång med Hoagy Carmichaels Stardust som leder in i Stings Fragile, den senare med Wickström på sång. Fördomen säger att alla musiklärare älskar Sting. Kanske för att Sting är musikvärldens elevkårsordförande, en ständig bror duktig. Fördomen säger också att alla musikkritiker ogillar Sting. Och förstås av samma anledning. Men denna kväll har trions sympatiska bossanovatolkning nästan förmågan att lura till omvärdering. Sting följs av signaturmelodin till tv-serien M*A*S*H*.

Det går inte att säga annat än att de ger och tar, hoppar runt i musikhistorien. Mellan låtarna pratar Wickström och det blir spontan frågesport. Vem gjorde den låten? Någon som vet? Publiken kan sin musik. Wickström verkar förresten vara hej och du med alla i publiken. Men så bor han i Moheda, bara ett stenkast eller två bort.

Kanske håller något solo på lite för länge, men det är lätt att förlåta bland alla maj 7-ackord. Ibland blir det lite lagom småbusigt, på musiklärarmaner. De hade kunnat ta ut några svängar lite mer här och där, men det är en anteckning i marginalen. Möjligtvis är de för teoretiskt kunniga för att skrämma de främre raderna.

Under All Of Me går det att blunda och plötsligt befinna sig i Nyhavn en av sensommarens vackraste kvällar. Charlie Chaplins Smile fortsätter med samma känsla. Och mycket mer än så går det inte att begära av en råkulen torsdag i tidiga mars i en källare i Alvesta.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: South Of Sweden Jazz Orchestra 

Konsertrecension: Piazzolla - A Love Story 

Svensk jazz för nybörjare

Charlie Chaplins liv behöver inga överdrifter

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Hov1

Hov1

Plats: Kafe De Luxe

Publik: Smockat.

Bäst: Engagemanget på scen och i publik.

Sämst: Förvisso gratis inträde, men bara en timme långt.

Betyg: 3

Inträdet är gratis och först till kvarn gäller. Kön ringlar sig lång utanför Kafe De Luxe denna sista lördag i februari skottåret 2020. 

Hiphopgruppen Hov1 är ett av Sveriges största band. På Spotify har de över en miljon spelningar per månad. Det är fler än Håkan Hellström. Fler än Kent. Fler än Philemon Arthur & The Dung. Nästan lika många som Veronica Maggio, som de förövrigt gjort duett med. De har vunnit en rad priser, bland annat Rockbjörnar för årets grupp, årets livekonsert och årets fans. Med tanke på att det är fansen som röstat är särskilt det sista viktigt. Vissa av dem har köat i 18 timmar. Då har det inte precis varit risk för solbränna under det dygnet.

Med tanke på hur stora Hov1 är det otippat att de spelar på Kafe De Luxe som rymmer 160 personer. Gruppen hade förmodligen kunnat fylla Konserthuset eller till och med Vida Arena. Turnen kallas Cirkus Montague  och beskrivs av medlemmarna som 100 procent rock´n´roll rakt igenom. Rock´n´roll i detta sammanhanget har inget med Elvis, Jerry Lee Lewis eller Chuck Berry att göra. Hov1:s fans tillhör en generation som gick i blöja när CD:n fasades ut ur de flesta svenska hem. Men att göra en gratisturné med sex stopp i mindre lokaler, där Växjö samsas med bland annat Malmö, Göteborg och Stockholm, och släppa in publiken gratis – det är onekligen också en sorts rock´n´roll. Och en rejäl fjäder i kepsen för Kafe De Luxe.

Festen drar igång med att ridån dras undan när Svartsjuk startar och allsången börjar direkt. Den fortsätter i Våra Vackra Dar och nya Mitten Av September. Allsången fortsätter rent av med varje ord i varje text. Inte konstigt att Hov1 ser lätt omtumlade ut på scenen. Även för oss som fyllt så gammalt som 25, och kanske till och med passerat 25 och ett halvt, blir det snabbt tydligt varför fansen röstat fram sig själva till Sveriges bästa fans. Lika imponerande är att bandet har nästan lika mycket energi. Det blir lite armbrottning med en stark man också, turnen kallas trots allt Cirkus Montague. Vid scenen finns clowner som sällskapar Noel, Dante, Ludwig och Axel.

Alla vill stå längst fram, så även om Kafe De Luxe tagit in så många de får ser lokalen bara lite mer än halvfull ut. Och alla händer i luften. Och hoppa. Och sjung. Och filma. Och skrik. Och sjung ännu högre. Och om möjligt ännu fler händer (och mobiler) i luften.

Även för oss som aldrig kommer lyssna på Hov1 igen är det här en upplevelse att bära med sig. Och, som sagt, Sveriges bästa fans kan sin sak.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Maxida Märack och Michel Dida

Konsertrecension: Labyrint  

Konsertrecension: Stök

Konsertrecension: Syster Sol  

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Magic Spirit Quartet

Magic Spirit Quartet
Plats: Alvesta jazz & blues
Publik: Ett sextiotal och tämligen fullt
Bäst: Svänget och att en i teorin märklig blandning funkar
Sämst: Att Kajfes inte sjunger Toto, som han hotar med
Betyg: 4

Vädret är som det är, men ett välkommet vårtecken som trots allt går att lita på är säsongspremiären för Alvesta jazz & blues. Och våren 2020 börjar med en rejäl käftsmäll.

Magic Spirit Quartet är ute på en liten turné för att fira sin debutskiva. De har tidigare spelat i Göteborg, Köpenhamn och Stockholm. Fjärde stoppet är förstås Alvesta. Alvesta jazz & blues visar därmed ännu en gång att de har förmågan att locka de stora namnen.

Magic Spirit Quartet är nämligen Goran Kajfes senaste skapelse. Och som det gamla djungelordspråket lyder: när Kajfes och trumpet står på scenen är det värt att lyssna. Det är sant den här gången också. Med sig har han trummisen Stefan Pasborg från Danmark, Majid Bekkas från Marocko på sång och guembri och Jesper Nordström på piano, orgel och synt. Det är Bekkas namn som står med störst bokstäver på skivomslaget.

Programförklaringen lyder att de spelar musik som landar i gränslandet mellan ”traditionell marockansk gnawamusik, ökenblues, psykedelisk rock och europeisk jazz”. I teorin kan det verka krångligt att få ihop. Resultatet är i alla fall en helt egen och unik upplevelse. Faktiskt olikt allt annat jag hört. Det går, recensionen till trots, inte att beskriva musiken i ord. Mer än att det upprepade gånger under konserten känns som att hjärnan poppar popcorn och låter hjärtat ta över. Är låtarna tre eller 30 minuter? När bytte de ackord senast? HAR de bytt ackord? Varför rycker det så mycket i benen? Var kommer fånleendet i från? Varför känns inte alla konserter så här mycket? Är det redan paus?

Bekkas spelar bas på sin guembri, oftast små korta fraser som upprepas. Nordström hänger ibland på med samma lilla slinga. De skulle kunna bli enformiga, men resultatet är lätt hypnotiskt. Det repetitiva rubbar tidsuppfattningen. Pasborg är en trummis med känsla för nyanser och stämning, spelar det låten behöver. Driver på. Kajfes trumpet tar ibland täten, ibland spelar han congas. Solon är precis så långa som de behöver vara. Det gäller för övrigt samtliga. Till och med trumsolot känns som en naturlig del av konserten. Inte illa.

Andra akten börjar med att solen långsamt går upp över horisonten i Sahara innan rytmen rullar igång. Sången på arabiska (kanske) och amazigh (dubbelkanske) blir ett instrument bland de andra.

Magic Spirit Quartet skapar en rytmisk, lyhörd, bitvis euforisk och värmande upplevelse en blåsig och regnig lördag i Alvesta. Tack och välkomna åter. Sjunde mars blir det Torbjörn Zetterberg & Den Stora Frågan.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Goran Kajfes Tropiques med Christer Bothén 

Konsertrecension: Oddjob

Konsertrecension: Oddjob 

Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.