Konsertrecension: Maxida Märak och Michel Dida

Michel Dida och Maxida Märak
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den tionde augusti. 
Längd: Cirka trettio minuter var. 
Publik: Ett åttiotal. Och alla står längst fram. 
Bäst: Atmosfären, publikkontakten och energin.

Maxida Märak är jojkare (hon har svensk-samisk bakgrund), hiphopartist och skådespelare. Gjorde ett Sommarprat förra året. Hon har samarbetat med Mando Diao och sjöng tidigare med engelskspråkiga Downhill Bluesgrass Band. Nyligen jobbade hon med Garmarna på deras första singel på femton år. Ikväll får vi bland annat höra hennes nya singel Rebell som hon tillägnar sin lilla dotter. Låtarna handlar om systerskap, styrka och politik, bland annat om gruvbrytning. Med sin uppväxt i Jokkmokk tar hon upp andra frågor än många rappare från Stockholms förorter. I Mimis Jojk jojkar hon passionerat till sparsamma rytmer. Hon pratar, med vad som nästan låter som lite värme i rösten, om killar som kör EPA-traktor. Hon inleder med Backa Bak, som lite ironiskt får alla att ta några rejäla kliv framåt mot scenen. Karisman är uppenbar.

Efter en väldigt kort paus, faktiskt så kort att den inte ens kan kallas paus, dyker Michel Dida upp på scenen. Om Märak fick publiken att äta ur hennes hand höjs stämningen nu ytterligare. Publiken går fullkomligt bananer i pyjamas. Dida har synts och hörts med artister som Timbuktu, Adam Tensta och Silvana Imam. Han har kallats för den svenska rappens framtid. Debutsingeln Höru Mej Bae har spelats mer än 1 500 000 gånger på Spotify. Dida har bara ett läge, extra allt, och det kanske inte är en slump att han lägger en handduk över huvudet. När han sjunger att det är något trasigt i hans skalle är det lätt att tro honom, men på ett bra sätt. Hans rörelseschema måste upplevas. Som om han får konstanta elchockar. Enda gången ha tar det lite lugnare, relativt sett, är under sista låten Telefonen. Där Märak pratar mellan låtarna och berättar bakgrunden till texterna gör Dida mer av ett medley, som om han är lite för rastlös för att låta rytmerna tar paus. Eller själv hämta andan. Kanske är tur att han bara håller på i trettio minuter.

Attityd är ett ord som sammanfattar kvällen och det gäller både på och framför scenen. Attityd är inte något som brukar saknas i hiphop, en genre som sällan har problem att lyfta fram den egna förträffligheten i texterna. Det blir många ord i minuten. Bröderna Karamazov framstår närmast som en haiku när flowet är som snabbast. Om alla orden inte riktigt registreras går betydelsen fram ändå. Händerna i taket säger mer än tusen ord.

Läs mer om oliknande: 

Konsertrecension: Labyrint

Bokrecension: En Bok Om Dogge Doggelito 
Konsertrecension: Stök

Konsertrecension: Syster Sol

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.