Konsertrecension: South Of Sweden Jazz Orchestra
South Of
Sweden Jazz Orchestra
Plats: Konserthuset.
Tid: Första oktober.
Längd: 145 minuter plus paus.
Publik: Cirka 150.
Bäst: Duke Ellingtons In A Sentimental Mood. The Duke är alltid The Duke.
Saknade mest: Lite hårdare redigering.
Plats: Konserthuset.
Tid: Första oktober.
Längd: 145 minuter plus paus.
Publik: Cirka 150.
Bäst: Duke Ellingtons In A Sentimental Mood. The Duke är alltid The Duke.
Saknade mest: Lite hårdare redigering.
Det är inte varje dag det ges tillfälle att se nybildade
storband spela. Men när vinylen gjort comeback kan väl lika gärna
storbandsjazzen också återuppstå från sin dvala? Inte en dag för tidigt. Som
orkesternamnet antyder kommer musikerna från södra Sverige (Blekinge, Skåne och
Småland) och de anser just Växjö Konserthuset vara sin mittpunkt. Inte mer än
rätt att det är här de börjar efter att ha träffats för första gången igår och
repat lite. Och det är sant, även om det inte hörs.
De börjar med några takter som trio innan inte mindre än fjorton blåsare ansluter. På scen denna afton finns inte mindre än sammanlagt arton musiker. Alla ska inte räknas upp, men i lokalpatriotismens namn är två från Växjö. Jocke Wickström (som också står för en liten programförklaring och är drivande kraften bakom), spelar trumpet och Mikael Anderfjärd håller till vid trombonen. I täten hittar vi konstnärlige ledaren Peter Asplund på trumpet och sång och Ida Sand på piano och sång. Asplund har spelat med bland andra Herbie Hancock, Monica Zetterlund, Lena Philipsson och Kent. Imponerande bredd. Sand, som ansluter efter ungefär en timme, vågar också tänka fritt. Hennes senaste skiva är en hyllning till den kanadensiska tjurskallen Neil Young.
Hur går då premiären? Spelglädjen är påtaglig. Helheten så väl som enskilda detaljer imponerar. Storbandsjazz är inte en sorts jazz som bygger på solon. Och tur är kanske det med så många musiker på scenen. Men de som ska spela solo, det blir några i första låten av Joe Henderson, går fram till scenkanten för att spela innan det är dags att ta emot sin applåd och återvända till blåsarhyllan.
Kvällen blir en resa från tjugotalet och framåt, allt med nyskrivna arrangemang. Det blir både eget och andras material, och rent av lite blått från Duke Ellington. Och Hello Dolly. Och Frank Sinatra, Neil Young (Hey Hey, My My imponerar), The Hollies, Billy Joel och Stevie Wonder. Det saknas inte klassiker att välja mellan, kanske håller de till och med på lite i längsta laget.
Den uttalade tanken är att South Of Sweden Jazz Orchestra ska återkomma regelbundet till Växjö Konserthus, om än kanske inte två gånger i veckan som Asplund skämtar om. Men att döma av kvällens konsert är det en både lockande och rimlig tanke.
De börjar med några takter som trio innan inte mindre än fjorton blåsare ansluter. På scen denna afton finns inte mindre än sammanlagt arton musiker. Alla ska inte räknas upp, men i lokalpatriotismens namn är två från Växjö. Jocke Wickström (som också står för en liten programförklaring och är drivande kraften bakom), spelar trumpet och Mikael Anderfjärd håller till vid trombonen. I täten hittar vi konstnärlige ledaren Peter Asplund på trumpet och sång och Ida Sand på piano och sång. Asplund har spelat med bland andra Herbie Hancock, Monica Zetterlund, Lena Philipsson och Kent. Imponerande bredd. Sand, som ansluter efter ungefär en timme, vågar också tänka fritt. Hennes senaste skiva är en hyllning till den kanadensiska tjurskallen Neil Young.
Hur går då premiären? Spelglädjen är påtaglig. Helheten så väl som enskilda detaljer imponerar. Storbandsjazz är inte en sorts jazz som bygger på solon. Och tur är kanske det med så många musiker på scenen. Men de som ska spela solo, det blir några i första låten av Joe Henderson, går fram till scenkanten för att spela innan det är dags att ta emot sin applåd och återvända till blåsarhyllan.
Kvällen blir en resa från tjugotalet och framåt, allt med nyskrivna arrangemang. Det blir både eget och andras material, och rent av lite blått från Duke Ellington. Och Hello Dolly. Och Frank Sinatra, Neil Young (Hey Hey, My My imponerar), The Hollies, Billy Joel och Stevie Wonder. Det saknas inte klassiker att välja mellan, kanske håller de till och med på lite i längsta laget.
Den uttalade tanken är att South Of Sweden Jazz Orchestra ska återkomma regelbundet till Växjö Konserthus, om än kanske inte två gånger i veckan som Asplund skämtar om. Men att döma av kvällens konsert är det en både lockande och rimlig tanke.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
17:38:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida