Fula Fula Ord: Syster Sol fixar dans till baktakt

Plats: Kafe De Luxe.
När: Fredagen den 2.
Publik: Från halvfullt till helfullt.
Längd: En timme.
Bäst: Helgen vecka 48 kunde inte fått en mer bastung inledning.
Sämst: Sången har ibland svårt att hävda sig.
Saknade mest: Hon hade gärna fått spela Bland dem.

Om man inte riktigt kan bestämma sig för om man är upplagd för reggae, electro, hiphop eller jazz är Syster Sol en bra blandning. Isabel Sandblom, som hon egentligen heter, är aktuell med sin andra skiva Kichinga där hon till skillnad från på debuten Dömd Att Bli Bedömd också sjunger på engelska. Skivorna bidrar med ungefär lika många låtar under kvällen. Ding Ding Värld och Special Place drar ner störst jubel. Hon blandar politik med allmänna funderingar kring samhället, inte helt oväntat ofta från en ung människas perspektiv. Kvinnliga soloartister är annars ovanliga inom reggae och de som skriver egna texter ännu mer sällsynta. Detta trots att musiken funnits i Sverige sedan mitten av sjuttiotalet när Peps Persson - vem annars? - satte en väldigt hög standard för musiken med texter på svenska.

Det är lätt att dras med av Syster Sols utstrålning och publikkontakt som är av den sorten att publiken blir en viktig del i helheten. Hon står inte still i onödan och det tätnar snabbt framför scenen när konserten börjar. Om hennes skivor är lite ojämna märks det inte live där alla snart blir ett gäng som gungar och rör sig i takt. Trots att systern inte debuterade som soloartist förrän 2009 hade hon redan innan dess samlat på sig erfarenhet från bandet Livelihood och det märks. Hennes energiska närvaro, hon dansar lika mycket som publiken, skapar kontrast till det tunga budskapet i texterna. Men hon är intelligent nog att leverera det med glimten i ögat och därmed göra det lättillgängligt. Rent musikaliskt finns det förmodligen få länder i världen som är mindre reggae än Sverige, särskilt så här års. Men det är egentligen i en varm källare den bäst kommer till sin rätt. Bandet består av gitarr, synt, trummor och mest av allt bas. Hennes för genren otypiska röst gör också uttrycket personligt. I de - väldigt få - lugnare stunderna påminner hon om Billie Holiday.

Syster Sol gör musik som det är svårt att stå still till, i synnerhet live, och detta i kombination med den ständiga påeldningen av publiken gör att hon är lätt att tycka om. När hon avslutar med en reggaeversion av Destiny´s Childs Survivor, som blir sista låt efter Kärleksrevolt, känns det som en fullt logisk avslutning.