Ljust & Fräscht roar med lyxångest

(Bild som inte fungerar på Henrik Schyffert och Fredrik Lindström)

Plats: Vida Arena.

Tid: Söndagen 18 mars.

Publik: Strax över 2000.

Längd: Nästan två timmar.

Bäst: Balansen mellan humor och allvar. Föreställningens grundfråga är allvarlig.

Henrik Schyffert ledde radioprogrammet Hassan där han sa bajs i telefonen till Jarl Kulle. Schyfferts kollega hette Christian Luuk. När Schyffert slutade anställde Luuk i sin tur Fredrik Lindström. På den vägen är det. Schyffert har sedan varit rockstjärna, programledare, regissör, skådespelare och stått på Dramatens scen. Lindström har varit författare, poet, regissör, skådespelare, lockat miljonpublik med lingvistik och är domare i På Spåret. För några år sedan gjorde de tillsammans hyllade föreställningen The 90´s – Ett Försvarstal. Ljust & Fräscht hade premiär förra året, blev en stor framgång både med publik och kritiker och är nu på turné. Under två kvällar i Vida Arena roas över 4500 besökare.

Inredning är lika inne som bantning och mindfulness. Där det finns folk som söker enkla svar finns det trender och där det finns trender finns det komiker som sätter fingret på dem. Och få samtida komiker är skickligare på det än Schyffert och Lindström, de utnyttjar också sina respektive roller utmärkt: den häftiga storebrorsan och den humoristiske akademikern. Att få publiken att skratta åt sig själv och ändå ge dem – oss – känslan av att det egentligen är vår ytligare granne vi skrattar åt kräver skärpa. Den skärpan finns, även om inledningen känns något stressad. Men duon är skicklig på publikkontakt och de stora avstånden försvinner snabbt.

Tonen på scenen är oftare den hos två folkbildare än den hos två komiker. Lindström förklarar gillestugans roll under sjuttiotalet, hur fin- och hobbyrummen har försvunnit och hur tv-rummet håller på att bli nästa offer. Alla samlas istället i köket, även om ingen lagar mat där längre. Den pedagogiska tonen från hans föreställning Svenskar Är Också Människor går igen. Schyffert pratar om återvinningshysterin, sopsortering och att det var enklare att kasta saker förr. Och om att det numera är dödsstraff på att slänga kuvert. Under sin monolog jobbar han bitvis upp sin ilska till ren John Cleese-nivå.

Grunddilemmat ligger förstås i att folk söker lycka i ytlighet. I att det är enklare att bli inspirerad - till exempel i någon av de 65 inredningstidningarna man kan välja mellan - till att skaffa ny brunn i duschen än i att försöka få mer kvalitetstid med barnen. De har en intressant poäng i att det i ett land med överskott av prylar är den tomma ytan som är lyxig och exklusiv. Ett rum fullt med leksaker för både vuxna och barn är bara vardag.

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.