Reportage: Tyrolens Progg- & Visfestival

Tredje upplagan av Tyrolens Progg- & Visfest gick av stapeln under lördagen och med 17 grader och regn, i alla fall till och från, har den svenska sommaren äntligen anlänt. Programmet började redan vid 16 och höll sedan på till andra sidan midnatt. Med rejäla kläder och gummistövlar gick det alltså utmärkt att göra en helkväll av festen.

Med åtta artister, en musikföreställning och en DJ går det inte att klaga på bredden. Dessutom utlovas en överraskning på programmet vid 02, för er som håller er vakna hela sträckan. Musiken går från visa, folkmusik och jazz till psykedelisk och bluesig rock. Artisterna har också bredden från relativa nykomlingen Maja Johansson till Contact som gör sin första turné sedan 1972. Och Merit Hemmingson spelade pianojazz redan på femtiotalet.

Om musiken inte påverkas av regnet så drabbas folklivet. De flesta håller sig under tak. Inga picknickfiltar, inga solglasögon. Heder åt de tappra i husvagn som parkerat utanför Tyrolens grindar, ännu mer åt de i tält för ja, sådana finns också.

Vid 18 spelade Contact. Med originalmedlemmarna Ted Ström och Lorne De Wolfe i spetsen är detta alltså bandets första turne på nästan femtio år. Sug på den. De har förvisso gjort lite ströspelningar under årens gång, men ändå. Mest kända är de nog för albumet Hon Kom Över Mon från 1971, där de samarbetade med folkmusiktrion Skäggmanslaget och skapade en nu kultförklarad skiva. Någon i publiken halvviskar till en vän att de har blivit äldre. Sedan förra turnén 1972? Ja, förmodligen. Men blandningen av rock, jazz, folkmusik och kabare är lika egen nu som då. Och texterna verkar fortfarande lika aktuella. Antingen var Contact före sin tid eller så är nuet efter sin tid.

Nästa stopp på programmet är den onekligen något yngre Maja Johansson. Hon har släppt två ep:s, kallade EP 1 och, håll i hatten, EP 2. Musiken är långsam, porlande, fjäderlätt och blytung. Ibland samtidigt. Hon backas bara av trummor och bas. Ingen spelar en enda ton i onödan. Ljudbilden blir uppfriskande som en vindpust en kvav dag. Texterna skildrar vardagen, ett ämne så svårt som något, på ett sätt som lyckas vara originellt. Johanssons röst är ett av instrumenten. Hennes framtid väntar otåligt på att börja, om den inte redan gjort det.

Med tanke på festivalens namn och åldern på några av artisterna är det lätt att tro att den röda tråden för kvällen skulle vara att det var bättre förr, men så är det alltså inte. På Tyrolen är det allt som oftast bäst just nu, oavsett väder. Men glöm inte extrastrumpor.

Läs mer om liknande:

Merit Hemmingson spelade även på Psykjunta

Skäggmanslaget har uppträtt i Korrö

Bokrecension: 99 Proggplattor

Växjö Visfestival med Staffan Hellstrand

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Israel Nash

Israel Nash 
Publik: 150 på området. 
Bäst: Gediget låthantverk. 
Sämst: Det saknas något som sticker ut. 
Betyg: 3

En sympatisk onsdagskväll med rent av lite kyla i luften är det långväga besök bland träden på Tyrolen. Israel Nash och hans band bjuder rock med countryinslag och möts med tilltagande jubel.

Hans femte skiva kallad Lifted kom för ganska exakt ett år sedan. Under resans gång har han gått från att nästan låta mer Neil Young än Neil Young själv till att i alla fall på skiva blanda in för genren lite mindre väntade referenser, till exempel Phil Spector. Förvisso samarbetade Neil Young med Jack Nitzsche som var något av Spectors vänsterhand i studion. Äpplet fallet inte långt från flanellskjortan.

Nashs mest spelade låt på Spotify heter Rain Plans och låter som ett enlåtsdestillat av Neil Young-albumet On The Beach. Men nu räcker det med Neil Young-referenser. Poängen har gått fram. Nash spelar förresten på en vit Gretsch-gitarr (som ni-vet-vem) som nästan på egen hand höjer betyget ett snäpp. Just Rain Plans avslutar ordinarie set innan de kommer ut för extranumret Down In The Country, en ny låt om ”allt som pågår i mitt land”. En ilsken smäll som lovar gott för en kommande skiva.

Att Nash är en stor favorit i engelska tidningar som Mojo och Uncut är inte en överraskning. Han har skägg och gör långsamt svepande musik. Kanske blir låtarna snarlika efter ett tag, även om det blir mer varierat och ruffigare live. Han plockar charmpoäng på sin ödmjuka framtoning och spelar förvånad när det visar sig att ingen i publiken, faktiskt inte en enda, är från Dripping Springs i Texas, där han sedan länge bor.

Musiken är välskriven, välspelad och välsjungen och det är svårt att inte bli imponerad. Med Aaron McClellan på bas, Jordan Cook på trummor och Eric Swanson på pedal steel, som ibland istället bidrar med ytterligare en elgitarr och då vrider ner countryn och upp rocken, landar Nash tryggt i en tydlig tradition.

Det är lätt att tycka om honom, låtarna är oftast varma och inbjudande, men det är svårt att falla riktigt pladask. Och kanske av samma anledning. I så fall skulle det behövas något som särskiljer honom mer från War On Drugs, Jonathan Wilson, Band Of Horses och 58 andra band och låtskrivare som också gör musik som är välskriven, välspelad och välsjungen och med kraftiga ekon av ni-vet-vem. 

I Blädinge har solen gått ner och promenaden som leder till bilparkeringen är full av lampor i olika färger. En Gretsch har just klingat ut och imorgon går solen upp igen. Förresten. De avslutar med Neil Youngs Ohio. En händelse som ser ut som en tanke.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Christian Kjellvander 
Country för nybörjare
Neil Young 70 år (för några år sedan) 
Skäggrock för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Bror Gunnar Jansson

Bror Gunnar Jansson 
Plats: Gemla Folkets Park 
Publik: 150 personer. 
Bäst: Den musikaliska nyfikenheten. 
Sämst: Delvis ett fall av rätt man på fel plats. 
Betyg: 3

Scensommar i Gemla har gjort ett riktigt fynd i Bror Gunnar Jansson. Representerar han musikens framtid? Nej, men vi har sett bluesens historia och dess namn är Bror Gunnar Jansson från Lerum via Mississippi till den fint lummiga parken.

Det är amerikansk folkmusik som bjuds. Blues, lite countryinslag, lite gospel. Kanske det som ibland kallas americana. Led Zeppelin-bröt. Det är gotiskt träskigt med lera upp till knäna. Mord, fylla och våld. Hopp om frälsning. Vad mer går det att begära av en söndagkväll? 

Han har medverkat i På Spåret och uppmärksammats i Frankrike. Till hösten är det tänkt att hans nya skiva ska släppas, med texter baserade på svenska mordfall. Det som kallas true crime. Som en musikalisk variant av tv-serien Skånska Mord.

Med denna fakta är det uppenbart att han inte är intresserad av att göra det enkelt för sig, kanske inte ens har som högsta dröm att en dag få vara med i självaste Melodifestivalen. Hans senaste låt, konsertens andra nummer, och smakprov från kommande skivan, är den skramliga feberdrömmen Body In A Bag. Där konstaterar han ”my killer is on the loose, maybe you heard it on the news”. Det är alltså låtens berättarjag som blivit mördad. Men han inleder med en långsam, drömsk och efter hand allt mer intensiv O´ Death. Det är en modig inledning.

Ain´t No Grave bjuder på en rejäl chans till fotstamp och hängs upp på ett John Lee Hooker-riff. Jansson kan sitt tempo, men oftast går det lite långsammare, gungar snarare än svänger. Det blir en intressant kontrast mellan de svartvita bilder av den amerikanska södern som delvis dyker upp på näthinnan och den väldigt gröna folkparken vi sitter i.

Det Stora Oväsendet lever upp till sin titel, är inspirerad av häxjakten på 1600-talet och inleds med slidegitarr innan rytmen kommer igång. Inte helt olik Bo Hanssons Sagan Om Ringen-skiva, fast utan orgel. En episk instrumental melodi som långsamt utvecklas och doftar ändlös svensk skog och John Bauer-teckningar. Gitarren blir mer och mer distad under låtens gång. På slutet närmar den sig Black Sabbath-tyngd, det gäller även basen (Stefan Bellnäs) och trummorna (Christopher Cantillo), innan den återvänder till inledningens skirhet. Vackert. Och väldigt eget.

Sedan kör han blues ensam med ukulele, pedagogiskt nog kallad The Ukelele Blues. Finns det en box tänker han, minst sagt, utanför den.

Och om det tidigare under dagen såg ut att kunna komma en och annan skur bjuder kvällen på klarblå himmel och vindprassel i trädkronorna.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Baskery

Charlie Patton bjuder på tidsresa med stekt bacon

Så spelar du och lever blues

Led Zeppelin för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Louise Hoffsten

Louise Hoffsten
 

Plats: Tyrolen 

Publik: 220. 

Bäst: Lätt att imponeras av antalet bra låtar Hoffsten gjort. 

Sämst: Saknar fler låtar från hennes visfack. 

Betyg: 3

Förra årets medverkan i Så Mycket Bättre följdes av en stor konserthusturné under våren. Den följs nu av en turné i lite avskalat format bestående av två gitarrer, bas och munspel. Besök på Tyrolen? Förstås. 

Louise Hoffsten debuterade tidigt, har nu hunnit hålla på i över trettio år och försågs tidigt med det ärligt talat lite löjliga (om än förvisso korrekta) epitetet Sveriges bluesdrottning. Sedan dess har hon sjungit jazz, folkmusik och visa, som väl är det närmaste vi kommer en inhemsk bluestradition. Men ikväll är det i första hand blues-Louise som är på besök.

Under årens gång har Hoffsten mognat som sångerska, lärt sig att inte ta i så mycket, använda mindre gester. Fått pondus. Det råder ingen tvekan om att hon är bättre nu, att hon blivit mindre av sina influenser och mer av sig själv. Hon har alltid blandat låtar på svenska och engelska. Ikväll är det engelskan som dominerar. Lite synd för oss som är svaga för hennes mer folkmusikinspirerade sida.

På tal om tv-program hon varit med i gör hon My Favourite Lie som Albin Lee Maldau gjorde en svensk översättning av i just Så Mycket Bättre och ja, inte bara för att plocka en billig poäng, men Hoffstens version är bättre.

Och på tal om munspel. I skönt stampiga Visst Känns Det Bittert, som hämtar inspiration från skillingtryck, spelar hon ett basmunspel så stort att det täcker hela ansiktet. Basmunspel är automatiskt stilpoäng, men även i övrigt är låten en av kvällens höjdpunkter.

Innan dess pratar hon om problemet med att gå ner i vad hon kallar bluesträsk-mood när man går runt och mår bra, så det blir Too Happy For The Blues som är en utmärkt låt, oavsett sinnesläge. Let The Best Man Win? Ja, med jubel, skratt och nästan spontan allsång (”öva lite mer till nästa gång jag kommer hit,” hälsar hon). Only The Dead Fish Follow The Stream? Ja. Stor publikfavorit.

Det ska också påpekas att musikerna är känsliga och lyhörda för nyanserna i musiken. De hamnar aldrig i det där jämntjocka läget som blues ibland tycks locka till. De, det vill säga Joel Sahlin, Johan Glössner och Anders Jonsson, håller i när det ska hållas i och släpper loss när det ska släppas loss.

De avslutar med Kompost, inspirerad av en resa till Afrika. Komposten blir en metafor för att nytt ska komma från gammalt. Gammal mat blir jord att odla nya grödor i. 

En musiktradition från USA tog sig till Europa och frälste en ung tjej i Linköping och skänker nu glädje en myggrik kväll i Blädinge.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Louise Hoffsten - L

Konsertrecension: Louise Hoffsten, Eric Söderlind och Claes Crona Trio

Konsertrecension: Louise Hoffsten

Bokrecension: Highway 61 - Crossroads On The Blues Highway

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.