Louise Hoffsten innehåller många känslor

Plats: Teatern, Växjö.
Tid: Torsdagen den 19 april.
Publik: 160.
Längd: 90 minuter.
Bäst: Rösten (jäklar!) och den lekfulla charmen.
Saknade mest: Fler låtar på svenska.

Efter att Louise Hoffstens senaste skiva Looking for Mr God visade sig vara en samling bra låtar med lite stel produktion är det kul att få höra höjdpunkterna live och känna deras sanna kraft. Det har blivit en uttjatad sanning att hon är Sveriges bluesdrottning - ett lika givande epitet som att vara Grönlands reggaedrottning. Å andra sidan är hon förvisso den där bluesdrottning under Seduction Of Sweet Louise. Den görs med bara sång och gitarr och vi befinner oss på bluesklubb i Chicago någon gång i slutet av femtiotalet. Men vi får också bilåkarrock - som förmodligen tar E4:an förbi Linköping - ädelpop, soul, country och en lite undanskymd visjazzsida som kommer fram i Komposten. Den är fullt i klass med den sortens schlager skivbolaget Metronome var svenska mästare på under sextiotalet. Och Dance On Your Grave tar en sväng runt orienten.

Lika självklart blandar hon lekfullhet och kaxighet. Sången förmedlar glädje, sorg, ilska och ekivokt. Där många, ärligt talat de flesta, svenska artister som gör amerikansk rootsmusik får nöja sig med att leka maskerad tar hon sig längst in och gör något eget. Looking For Mr God, Go For Love, My Favourite Lie och Hit Me With Your Lovething imponerar bland många andra. Det vore lätt att rabbla titlar, nästan samtliga känns som kvällens höjdpunkt. Då vet man att konserten är bra. Hon har skrivit ihop en imponerande låtkatalog under de 25 åren som gått sedan debuten med Genom Eld Och Vatten 1987. Och hon har fortsatt utvecklas och ömsom testat nya stilar, ömsom grävt där hon stått. Resultatet av både rötter och nyfikenhet märks ikväll. Att hon har ett utmärkt fyramannaband som behärskar alla nyanser och stilar gör förstås inte saken sämre. Det märks också på publiken att hennes både söta och salta  uppriktighet uppskattas. Inte den enklaste av blandningar. Golvtrampet inför extranumrena och jublet under konserten är fullt rättvist.

Den svenska Louise kryper lite närmare, är lite mer sill och potatis, och den engelska Louise har lyssnat mer på blues. Men det kan vara något jag bara fått för mig. Säkert är i alla fall att den engelska Louise har tjänat på och haft nytta av sin svenska tvilling. När Nowhere In This World avslutar med midnattsblå munspel, hon har en imponerande samling med sig, har min respekt för Louise Hoffsten vuxit minst en storlek.

Läs mer om liknande:

Så spelar och blir du blues

Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Charlie Patton bjuder på tidsresa med stekt bacon

Tekniken går framåt, kanske på längtans bekostnad

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.