Konsertrecension: Louise Hoffsten
Plats: Tyrolen
Publik: 220.
Bäst: Lätt att imponeras av antalet bra låtar Hoffsten
gjort.
Sämst: Saknar fler låtar från hennes visfack.
Betyg: 3
Förra årets medverkan i Så Mycket Bättre följdes av en
stor konserthusturné under våren. Den följs nu av en turné i lite avskalat
format bestående av två gitarrer, bas och munspel. Besök på Tyrolen? Förstås.
Louise Hoffsten debuterade tidigt, har nu hunnit hålla på i
över trettio år och försågs tidigt med det ärligt talat lite löjliga (om än
förvisso korrekta) epitetet Sveriges bluesdrottning. Sedan dess har hon sjungit
jazz, folkmusik och visa, som väl är det närmaste vi kommer en inhemsk
bluestradition. Men ikväll är det i första hand blues-Louise som är på besök.
Under årens gång har Hoffsten mognat som sångerska, lärt sig
att inte ta i så mycket, använda mindre gester. Fått pondus. Det råder ingen
tvekan om att hon är bättre nu, att hon blivit mindre av sina influenser och
mer av sig själv. Hon har alltid blandat låtar på svenska och engelska. Ikväll
är det engelskan som dominerar. Lite synd för oss som är svaga för hennes mer
folkmusikinspirerade sida.
På tal om tv-program hon varit med i gör hon My Favourite Lie som Albin Lee Maldau gjorde en svensk översättning av i just Så Mycket Bättre
och ja, inte bara för att plocka en billig poäng, men Hoffstens version är
bättre.
Och på tal om munspel. I skönt stampiga Visst Känns Det Bittert, som hämtar inspiration från skillingtryck, spelar hon ett basmunspel
så stort att det täcker hela ansiktet. Basmunspel är automatiskt stilpoäng, men
även i övrigt är låten en av kvällens höjdpunkter.
Innan dess pratar hon om problemet med att gå ner i vad hon
kallar bluesträsk-mood när man går runt och mår bra, så det blir Too Happy For The Blues som är en utmärkt låt, oavsett sinnesläge. Let The Best Man Win? Ja, med jubel, skratt och nästan spontan allsång (”öva lite mer till
nästa gång jag kommer hit,” hälsar hon). Only The Dead Fish Follow The Stream? Ja. Stor publikfavorit.
Det ska också påpekas att musikerna är känsliga och lyhörda
för nyanserna i musiken. De hamnar aldrig i det där jämntjocka läget som blues
ibland tycks locka till. De, det vill säga Joel Sahlin, Johan Glössner och
Anders Jonsson, håller i när det ska hållas i och släpper loss när det ska
släppas loss.
De avslutar med Kompost, inspirerad av en resa till
Afrika. Komposten blir en metafor för att nytt ska komma från gammalt. Gammal mat
blir jord att odla nya grödor i.
En musiktradition från USA tog sig till Europa
och frälste en ung tjej i Linköping och skänker nu glädje en myggrik kväll i Blädinge.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
13:48:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida