Fula Fula Ord: Konsertrecension: Israel Nash

Israel Nash
Publik: 150 på området.
Bäst: Gediget låthantverk.
Sämst: Det saknas något som sticker ut.
Betyg: 3

En sympatisk onsdagskväll med rent av lite kyla i luften är det långväga besök bland träden på Tyrolen. Israel Nash och hans band bjuder rock med countryinslag och möts med tilltagande jubel.

Hans femte skiva kallad Lifted kom för ganska exakt ett år sedan. Under resans gång har han gått från att nästan låta mer Neil Young än Neil Young själv till att i alla fall på skiva blanda in för genren lite mindre väntade referenser, till exempel Phil Spector. Förvisso samarbetade Neil Young med Jack Nitzsche som var något av Spectors vänsterhand i studion. Äpplet fallet inte långt från flanellskjortan.

Nashs mest spelade låt på Spotify heter Rain Plans och låter som ett enlåtsdestillat av Neil Young-albumet On The Beach. Men nu räcker det med Neil Young-referenser. Poängen har gått fram. Nash spelar förresten på en vit Gretsch-gitarr (som ni-vet-vem) som nästan på egen hand höjer betyget ett snäpp. Just Rain Plans avslutar ordinarie set innan de kommer ut för extranumret Down In The Country, en ny låt om ”allt som pågår i mitt land”. En ilsken smäll som lovar gott för en kommande skiva.

Att Nash är en stor favorit i engelska tidningar som Mojo och Uncut är inte en överraskning. Han har skägg och gör långsamt svepande musik. Kanske blir låtarna snarlika efter ett tag, även om det blir mer varierat och ruffigare live. Han plockar charmpoäng på sin ödmjuka framtoning och spelar förvånad när det visar sig att ingen i publiken, faktiskt inte en enda, är från Dripping Springs i Texas, där han sedan länge bor.

Musiken är välskriven, välspelad och välsjungen och det är svårt att inte bli imponerad. Med Aaron McClellan på bas, Jordan Cook på trummor och Eric Swanson på pedal steel, som ibland istället bidrar med ytterligare en elgitarr och då vrider ner countryn och upp rocken, landar Nash tryggt i en tydlig tradition.

Det är lätt att tycka om honom, låtarna är oftast varma och inbjudande, men det är svårt att falla riktigt pladask. Och kanske av samma anledning. I så fall skulle det behövas något som särskiljer honom mer från War On Drugs, Jonathan Wilson, Band Of Horses och 58 andra band och låtskrivare som också gör musik som är välskriven, välspelad och välsjungen och med kraftiga ekon av ni-vet-vem.

I Blädinge har solen gått ner och promenaden som leder till bilparkeringen är full av lampor i olika färger. En Gretsch har just klingat ut och imorgon går solen upp igen. Förresten. De avslutar med Neil Youngs Ohio. En händelse som ser ut som en tanke.

Läs mer om liknande: