Konsertrecension: Bror Gunnar Jansson

Bror Gunnar Jansson 
Plats: Gemla Folkets Park 
Publik: 150 personer. 
Bäst: Den musikaliska nyfikenheten. 
Sämst: Delvis ett fall av rätt man på fel plats. 
Betyg: 3

Scensommar i Gemla har gjort ett riktigt fynd i Bror Gunnar Jansson. Representerar han musikens framtid? Nej, men vi har sett bluesens historia och dess namn är Bror Gunnar Jansson från Lerum via Mississippi till den fint lummiga parken.

Det är amerikansk folkmusik som bjuds. Blues, lite countryinslag, lite gospel. Kanske det som ibland kallas americana. Led Zeppelin-bröt. Det är gotiskt träskigt med lera upp till knäna. Mord, fylla och våld. Hopp om frälsning. Vad mer går det att begära av en söndagkväll? 

Han har medverkat i På Spåret och uppmärksammats i Frankrike. Till hösten är det tänkt att hans nya skiva ska släppas, med texter baserade på svenska mordfall. Det som kallas true crime. Som en musikalisk variant av tv-serien Skånska Mord.

Med denna fakta är det uppenbart att han inte är intresserad av att göra det enkelt för sig, kanske inte ens har som högsta dröm att en dag få vara med i självaste Melodifestivalen. Hans senaste låt, konsertens andra nummer, och smakprov från kommande skivan, är den skramliga feberdrömmen Body In A Bag. Där konstaterar han ”my killer is on the loose, maybe you heard it on the news”. Det är alltså låtens berättarjag som blivit mördad. Men han inleder med en långsam, drömsk och efter hand allt mer intensiv O´ Death. Det är en modig inledning.

Ain´t No Grave bjuder på en rejäl chans till fotstamp och hängs upp på ett John Lee Hooker-riff. Jansson kan sitt tempo, men oftast går det lite långsammare, gungar snarare än svänger. Det blir en intressant kontrast mellan de svartvita bilder av den amerikanska södern som delvis dyker upp på näthinnan och den väldigt gröna folkparken vi sitter i.

Det Stora Oväsendet lever upp till sin titel, är inspirerad av häxjakten på 1600-talet och inleds med slidegitarr innan rytmen kommer igång. Inte helt olik Bo Hanssons Sagan Om Ringen-skiva, fast utan orgel. En episk instrumental melodi som långsamt utvecklas och doftar ändlös svensk skog och John Bauer-teckningar. Gitarren blir mer och mer distad under låtens gång. På slutet närmar den sig Black Sabbath-tyngd, det gäller även basen (Stefan Bellnäs) och trummorna (Christopher Cantillo), innan den återvänder till inledningens skirhet. Vackert. Och väldigt eget.

Sedan kör han blues ensam med ukulele, pedagogiskt nog kallad The Ukelele Blues. Finns det en box tänker han, minst sagt, utanför den.

Och om det tidigare under dagen såg ut att kunna komma en och annan skur bjuder kvällen på klarblå himmel och vindprassel i trädkronorna.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Baskery

Charlie Patton bjuder på tidsresa med stekt bacon

Så spelar du och lever blues

Led Zeppelin för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.