Recension: Tom Petty & The Heartbreakers - Hypnotic Eye

Tom Petty & The Heartbreakers - Hypnotic Eye
Warner
Betyg: 2/5

Det är inte roligt att erkänna, men Mojo, Pettys förra skiva med hjärtekrossarna, var riktigt tråkig. Det innebär att Hypnotic Eye utan att vara så bra som man egentligen vill ändå lyckas vara ett närmast enormt steg i rätt riktning. För även om man gillar Led Zeppelin lika mycket som te och choklad betyder inte det att man vill att Tom Petty ska spela bluesrock. Och det var det han försökte göra på Mojo.

På Hypnotic Eye har han istället nämnt sina första skivor som inspirationskälla. Men, och det är väl lika bra att få det sagt, inget här håller samma klass som American Girl eller I Need To Know. Men, och det behöver väl också sägas, ingen förväntar sig egentligen att det ska gå att få till fler låtar av den kalibern en gång till. Ingen förväntar sig att Bruce Springsteen ska få ur sig en Born To Run till.

Inledande American Dream Plan B påminner om tidiga AC/DC med sitt stabila trumspel och lika minimala som exakta gitarrspel. Petty och Mike Campbell - som förresten är en av mina favoritgitarrister eftersom han bara spelar det som behövs och låter bli att spela allt som inte behövs - ärsåhärtajta och skulle förmodligen kunna vara det i sömnen.

Lågmälda Full Grown Boy kan vara en av de bästa låtarna Petty fått ur sig de senaste 20 åren. Sins Of My Youth sticker också ut med sitt annorlunda arrangemang. Det är den sortens skiva där de minst typiska låtarna är de bästa. Tyvärr finns det för lite av den sortens självklara melodier som sjunger sig själva första gången man hör dem. Och som Petty brukade vara mästare på.

Men om formkurvan uppåt håller i sig till nästa skiva kan vi börja snacka igen. Under tiden kan alla som missat underskattade Highway Companion från 2006 lyssna på den istället.

Läs mer om liknande:

Egengjord samling med Tom Petty & The Heartbreakers

Tom Petty och jakten på den perfekta poplåten

Led Zeppelin för nybörjare

Bruce Springsteen för nybörjare

Monty Python live (mostly) i Åseda Folkets hus

När biljetterna till komedigruppen Monty Pythons återförening i London på 02 Arena släpptes tog de slut snabbare än man hinner ropa albatross. För oss som inte bor i England blev det möjligt att se föreställningen via direktsänd bio världen över. Inte i Växjö, men strax utanför. Monty Python live i Åseda Folkets hus låter i sig som en sketch.

Under mottot one down, five to go (en fixad, fem kvar) presenterade John Cleese, Terry Jones, Terry Gilliam, Eric Idle och Michael Palin med hjälp av bland andra Carol Cleveland klassiker om exploderande pingviner, nudge nudge, skogshuggartransvestiter, den spanska inkvisationen (som alla ärligt talat förväntade sig) och Anne Elks teori om dinosaurier. Graham Chapman, som avled i cancer 1989, är fortfarande död och medverkade inte.

Några av de sketcher som är svårare att återskapa, till exempel fotbollsmatchen mellan Grekland och Tysklands filosofer, visas i originalversioner på storskärm. Grekerna avgör i slutminuten när Archimedes får idén att dribbla bollen som dittills legat orörd i mittcirkeln medans alla har varit upptagna med att gå runt på planen och grubbla. Idle brukar med både allvar och skämtsamhet i rösten påpeka att han fortfarande är nöjd med nicken han fick till när sketchen spelades in.

De nygjorda dansnummer baserade på gruppens låtar som framförs utan Pythonmedlemmar hade kunnat hoppas över, även om de är snyggt koreograferade. Silly walks the musical? Att Cleese skulle genomföra numret var däremot otänkbart. Två höftoperationer sätter sina spår i vigheten. De flesta av oss skulle inte klara krumbuktandet ändå. Plus att han - tycks det - aldrig riktigt gillat sketchen.

Kvällens höjdpunkt nås när Palin och Cleese via papegojsketchen till synes improviserar sig fram genom den mindre kända the cheese shop. Deras vänskap lyser igenom och det är uppenbart att de har kul tillsammans. Cleese frågar Palin om nästa replik.

- Det kommer en poäng snart om vi bara hittar den, förklarar Palin. Slutnumret blir inte helt oväntat allsången Always Look On The Bright Side Of Life. När de sätter ner foten för förmodligen sista gången resulterar det i hjärtevärmande leenden snarare än gapskratt. Livet hade varit stelare och tråkigare utan Monty Python. Tack för allt.

Läs mer om liknande: 

Monty Python´s Fying Circus fyller 40 år 

Monty Python aktuella med dokumentär

Missa inte Terry Jones och Michael Palins Ripping Yarns

Fawlty Towers har väl alla redan sett?

Publicerades ursprungligen i en kortare version i Smålandsposten.

Sveriges kramigaste festival?

Kritiker av reggae brukar säga att all reggae låter likadan. Det är sant på samma sätt som det är sant att all hårdrock, disco och opera låter likadant. Det vill säga inte alls. På festivalen Säljerot i Säljeryd spelade i helgen sammanlagt 20 band från olika håll. På lördagskvällen spelade bland annat skånska Ursprunget som spelar tung reggae som publiken dansar till. Det är fest både på scen och framför. Alla ler och dansar - oavsett om de står, sitter eller ligger och oavsett om de befinner sig på scen eller i publiken. Låt Det Läka blir höjdpunkten på konserten. Längst fram i bandet står Hanna Edmundsson som sjunger och Marcus Jarnhäll som toastar. Musiken har en modern och bitvis nästan rockig framtoning och energin är påtaglig.

Hugo Den Fete & Milega Band spelar traditionell rootsreggae och musiken är skönt tillbakalutad. Till och med sången är tillbakalutad. Hugo låter som en barnprogramledare som mjukt förklarar för ett gäng femåringar varför det är dumt att slåss. Snälla Mot Varandra handlar just om att vi måste vara snälla mot varandra.  Hugos texter handlar om att leva ett renare liv närmare rötterna. En Sån Dag handlar om att ta sig närmare naturen och vill man göra det har man kommit rätt i Säljeryd. Däremot är inte Hugo fullt så fet - och verkar väldigt blyg - som man skulle kunna tro. Bandet däremot består av sammanlagt åtta personer, varav två blåsare. Publiken gungar med i rytmerna. Och basen är så fet att det skorrar hela vägen till Älmeboda.

På tal om att vara snälla mot varandra. Atmosfären på området är väldigt vänlig och det kan möjligtvis vara Sveriges kramigaste festival. Och på campingen kan man bli väckt av en kossa eller två om man vill. Om man inte vill blir man troligen väckt av dem ändå.

På lördagseftermiddagen är det bara fem grader varmare i Kingston än i Växjö. Å andra sidan säger prognosen regn över Jamaica, så det kanske jämnar ut sig. Tack förresten för den relevanta informationen, kära internet. Men när solen går ner i Säljeryd blir det märkbart kallt for oss som valt shorts. Då kan man värma sig vid den öppna elden eller dansa sig varm. De flesta väljer att dansa. Det är roligare.

De två mest uppmärksammade reggaeartisterna i Sverige just nu är förmodligen Syster Sol och Kapten Röd, men bakom dem finns många på gräsrotsnivå som spelar utanför den kommersiella radions intresse. Den lilla yxan jobbar fortfarande på att fälla det stora trädet. Och vad mer kan man begära av en sommarkväll än musikglädje, dans och myggor?

Läs mer om liknande: 

Syster Sol fixar dans i baktakt

Governor Andy är uppe halva natten

Bob Marley erövrade världen med skivbolaget Island

Eric Clapton fick en jättehit med I Shot The Sheriff

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Ett folklustspel även för folk som inte gillar folklustspel

HJÄLTEN FRÅN TOFTASJÖN
Plats: Villa Vik.
Tid: Fredagen den 18 juli.
Längd: Två timmar och tio minuter plus fikapaus.
Publik: Cirka 200.
Bäst: Uteteater under klarblå himmel gör inte ont.

I början av 1900-talet skrev duon Ernst Bach (1876-1929) och Franz Arnold (1878-1960) en rad lustspel och komedier. Spanska Flugan är kanske mest känd. Alla skämt tar den kortaste vägen till skratt och 98 procent bygger på dubbeltydigheter kring sex. En hund som heter Petter-Niklas? Man kan räkna med att det kommer leda till missförstånd. Husan har Sandsbros saftigaste skinkor i köket. Det kan också leda till missförstånd. I Sverige togs den här humorformen längst av Nils Poppe (1908-2000) och sedan hans bortgång av kronprinsessan Eva Rydberg.

1978 översatte Poppe Der Kühne Schwimmer av duon Bach/Arnold till Hjälten Från Öresund och flyttade handlingen till - gissa! - Öresund. Linneateatern har nu gjort om den till Hjälten Från Toftasjön och flyttat handligen till - gissa! - Toftasjön. Och man kan inte vara närmare Toftasjön än Villa Vik utan att bli blöt om fötterna.

Handlingen i korthet: Fröodlaren Otto Persson (spelas av Patrik Dahlberg med Tage Danielsson-peruk) räddar betydligt yngre Gittan (Emilia Sallhag) från att drunkna och hon blir så glad att hon vill gifta sig med honom av tacksamhet. Men det visar sig att fröodlaren inte kan simma. Så hur gick räddningen egentligen till? Extra stilpoäng delas ut till Carina Engman som gör husan Märta. Hon pratar så bred småländska att varje replik riskerar parkeringsböter. Till de betydligt mer oväntade inslagen hör balettdans. Och att ha frack, peruk, lösmustasch och hög hatt på sig i nästan 30 graders värme? Gäller försäkringen?

Epoken är obestämt 1900-tal. Det pratas om att Snoddas Flottarkärlek är sommarens bäst låt och den kom 1952. Men det är inte så noga. Och att analysera med ett genusperspektiv vore som att sätta ett svartvitt foto i färganalys. Men i en av de nyskrivna texterna sjunger de: Ödmjukhet och fjäsk ska börja hemma, så att han lär sig att frun ska bestämma. Musiknumren är baserade på låtar som tolkats av så skilda artister som Monica Zetterlund (Den Sista Jäntan) och Louis Prima och Ingemar Nordströms (Just A Gigolo).

I en komediform där överspel brukar vara granne med gud har regissören Stefan Leske valt en oväntat och tacksamt nertonad spelstil för den skickliga ensemblen. Det gör att föreställningen blir fullt njutbar även för oss som i vanliga fall ställer sig något tvivlande till buskis. Inte illa.

Läs mer om något helt annat:

Hårdrock för nybörjare

Svensk jazz för nybörjare

Krautrock för nybörjare

Sextiotalspop för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Gladjazz får fötterna att stampa takten

THE EMINENT EAST COAST DIXIE STOMPERS
Plats: Utvandrarnas hus.
Tid: Onsdagen den 9 juli.
Publik: Närmare 200.
Längd: 90 minuter.
Bäst: Äkta musikglädje är alltid bäst.

Under andra halvan av 1800-talet, parallellt med att industrialisering kom till Sverige, utvandrade ungefär 1 000 000 svenskar till Nordamerika. Det motsvarade en femtedel av landets dåvarande befolkning. Många av emigranterna bosatte sig i mellanvästern, främst Chicago. Hur många som hittade till New Orleans är oklart men 1912 kunde man åka från Göteborg och hamna i staden där jazzen höll på att födas. Så kanske är det någon slags cirkel som sluts nu när The Eminent East Coast Dixie Stompers hittar till Utvandrarnas hus. Och nej, New Orleans ligger inte på östkusten. Det gör däremot Kalmar och det är därifrån stamparna kommer med sin gladjazz.

De börjar med Alexander´s Ragtime Band från 1911 och slutar med When The Saints Go Marching In som är ännu äldre och med oklart ursprung. När det gäller låtarnas ålder är det som att vara på konsert med The Rolling Stones. Bredden på repertoaren denna kväll är imponerande. De spelar Nils Poppe, Duke Ellington, Hello Mary Lou och Hasse å Tage. Vi besöker England, USA, Frankrike, Tyskland och Sverige. Eftersom det är valår får publiken välja mellan WC Handys klassiker St Louis Blues och Björn Skifs I Mörkret Med Dig. Trots att publiken utlovas ett stepsolo av trummisen i den sistnämnda blir det St Louis Blues som vinner handuppräckningen.

De sju herrarna bjuder på den sortens jazz som kallas tradjazz, traditionell jazz och dixielandjazz. Kärt barn - och pensionär - har många namn. Det är den första vågen jazz, spridd över stora delar av världen av Louis Armstrong. Han spelade förresten i Växjö 1955. Armstrong är förstås något av en röd tråd denna kväll. En låt, sammansatt av bandet, kallas Satchmo och består av riff han spelade i olika låtar. Mahogany Hall Stomp, döpt efter ett hus i New Orleans där man kunde ägna sig åt horisontell synd, följs av Basin Street Blues - som var gatan huset låg på. Och om ni undrar vad som är speciellt med I found a new baby består den av 104 takter i moll innan den avslutas med en takt i dur. 

Musiken är gjord för att dansas till. Eftersom de som numera lyssnar på den här sortens musik oftast uppnått pensionsålder, och bitvis med viss marginal, är det ändå sittplatser som gäller. Det hindrar inte att det rycker i benen och att mungiporna åker upp. Som de säjer mellan två låtar: Tack så mycket för den välförtjänta applåden.

Läs mer om liknande:

The Rolling Stones jubilerar

Tanke och skratt med Hasse och Tage och Monica

Monday Night Big Band spelar bara en gång i veckan

Stockholm Swing All Stars spelar också Duke Ellington

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Blueslovers, where art thou?

Även folk som inte är nära bekanta med blues brukar känna till myten om Robert Johnson som sålde sin själ till djävulen i korsningen vid midnatt i utbyte mot sin musikaliska begåvning. Ursprungligen var det dock den mindre kände Tommy Johnson (inte släkt) som sade sig ha gjort affären. Men eftersom Tommy levde tills han blev 60 år och Robert dog bara 27 år gammal under fortfarande oklara omständigheter bytte myten person. Avtal med djävulen gör sig bättre för folk som dör unga.

År 2000 gjorde bröderna Coen filmen O Brother, Where Art Thou? Där dök Tommy upp som liftare efter att han varit vid korsningen. Han spelas av Chris Thomas King som var en av gästerna på Tyrolens bluesfest utanför Alvesta i helgen. King spelar först ett set ensam med gitarr och betar av gospel, Cottonfields och Little Wing. Han är en skicklig gitarrist men publikkontakten lämnar en del övrigt att önska. Han avslutar också endagarsfesten med ett band bestående av bas och trummor. Skickligt och rutinerat, men det lilla extra saknas även om versionen av BB Kings The Thrill Is Gone är fin. Däremot tillför bas och trumsolo sällan något till konserter.

Tidigare på dagen har Peter Bryngelsson pratat och spelat om och av Peter Green, den engelska bluesgitarristen från Fleetwood Mac som försvann i droger. Det är ett sorgligt livsöde Bryngelsson målar upp. Albatross och samtliga delar av Oh Well utgör de musikaliska höjdpunkterna.

Shoutin´ Red, döpt till Felicia Nielsen, spelar akustisk gitarr så att fötterna börjar stampa takten av sig själva. Hon har gjort succé i Mississippi och hennes countryblues blandas med folkmusik från både USA och England, bland annat spelar hon två låtar av Martin Carthy. Inleder gör en tolkning av When The Levee Breaks som påminner mer om Memphis Minnies original än Led Zeppelins ångvältsversion.

På plats är också Ladies Got The Blues med karismatiska Lisa Lystam och Ida Bang i spetsen. Bluesen anklagas ofta för sexism och den här sammanslutningen (med bara kvinnor på scen) påminner om att den första bluesvågen var kvinnlig. Namn som Ma Rainey, Koko Taylor och Big Mama Thornton (som gjorde originalet till Hound Dog) tolkas förtjänstfullt. De var minst lika hårda mot männen som vice versa. Ladiesarna visar att den svenska bluesen har en högljudd och svängig framtid. De stoppar även in några egna låtar och även om de inte håller riktigt samma klass är det stjärna i kanten för modet. De får kvällens första jubel och krävs på extranummer.

Läs mer om liknande: 

Rapport från förra årets bluesfest

Led Zeppelin för nybörjare

Louise Hoffsten tolkades också av ladiesarna 

Så spelar du blues! Hela listan!

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Kalle Lind och Simon Gärdenfors står upp

Plats: Kafe De Luxe
Tid: Fredagen den 4 juli.
Publik: Ett femtiotal.
Längd: Ungefär 30 minuter var.
Bäst: Ju mer långsökta resonemang desto roligare. Och långsökta resonemang finns det gott om.

Under rubriken Klubb Kul bjöds det återigen på ståupphumor i helgen. De två inbjudna den här gången var Kalle Lind och Simon Gärdenfors. Att båda är skåningar är eventuellt en ren slump. Lind känns igen från en rad program på P3, kanske främst från Hej Domstol. Han skriver böcker och driver bloggen En man med skägg. Simon Gärdenfors är förutom komiker också rappare och serietecknare (bland annat Död Kompis). Han var programledare på ZTV och gör numera en podcast (ZTV var nittiotalets podcast fast med bild).

Både Lind och Gärdenfors har en humor som ofta bygger på iakttagelser av väldigt små detaljer. Hit hör bland annat Gärdenfors analys av de logiska luckorna i texten till Jag Vill Bo I En Svamp. Plötsligt, påpekar han, bor personen som sjunger redan i svamp (kantarell) utan någon förklaring till hur han flyttade in. Och i nästa rad bor han plötsligt i en helt annan sorts svamp (champinjon). Kopplingen mellan Bellman och Jesus förklaras också. Personerna har funnits men man ska inte tro på alla historier om dem. En annan historia man inte ska tro är när Gärdenfors berättar hur han av misstag säljer Möllevångstorget till en dansk i utbyte mot en flaska Tuborg och hamnar i den danska läroplanen. Det är någon sorts variant på indianhövdingen som gick till historien för att ha sålt Manhattan för en struntsumma.

- Det är trevligt att vara i Växjö. Typ. Jag lider inte av att vara i Växjö, inleder Kalle Lind som har ett något mer yvigt kroppsspråk än den stillastående Gärdenfors. Han inleder med att berätta om hur det var att växa upp som lillgammal - han fick sitt första liggsår innan han fick sitt första ligg. Sedan påpekar han att det inte är sant och var ett skämt. Vi får en rejäl utläggning om Björn och Bennys relation som inte leder någonstans men är underhållande och det är förstås det viktiga. Vad har de för relation egentligen? Behöver inte Björn sin Benny mer än Benny behöver Björn?

För vänner av lätt skruvad humor - bitvis är det så skruvat att J-O Waldner kunde ligga bakom - som inte skriker könsord bara för sakens skull bjuder Lind och Gärdenfors på underfundig och bitvis lagom obegripliga resonemang. Lind avslutar med en evig sanning. Vegetarianer och judar är lika sjuka. För hur kan man välja bort bacon - denna grisängel som kommer ner från himlen?

Läs mer om liknande:

Det där bandet Björn och Benny var med i 

Nisse Hellberg är också skåning

Monty Python återförenas just nu i London

En Skam För Sverige - humor på allvar

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Diggiloo - för mycket trams

DIGGILOO
Plats: Stortorget.
Tid: Lördagen den 28 juni.
Längd: Tre timmar och 20 minuter.
Publik: 2752.
Bäst: Uppehåll hela kvällen.
Sämst: För mycket trams.
Saknade mest: Fler artister som sjunger låtar om vad de heter.

Var vi ens på samma konsert, brukar folk fråga sig ibland när de inte är överens med någon som skrivit en recension. Det behöver inte folk fråga sig längre. Ny forskning utförd på ett institut i Schweiz visar att två människor kan uppleva samma händelse på helt olika sätt och - dessutom - att det är fullt normalt att tycka olika.

Men var vi på samma konsert? Nanne Grönvall har energi och en bra röst, en härlig utstrålning men låtarna är mycket schlagerburgare. Lena Philipsson lyckas balansera mellan humor och artisteri och hennes energi är behövlig. Jessica Andersson är proffsig när hon inte förväntas göra buskis. Eric Gadd kallas fortfarande Sveriges soulkung och har en elegans och lågmäldhet som inte helt passar in bland pastellpaljetterna och ger bitvis ett frånvarande intryck. Komikern (står det i programmet) Per Andersson är däremot allt för närvarande. Skämtet om Eric Zias ålder - som med all heder ger järnet även när sammanhanget inte förtjänar det - och att han ammas bakom scenen och måste gå och lägga sig blir tröttsamt. Skämten om hur otroligt liten Nanne är borde också kortas ner.

Efter de stora framgångarna för Jills Veranda är det inte helt oväntat att det ska sjungas lite country i Diggiloo, men det märks mest på att ensemblen plötsligt har hattar på sig. Sedan blir det indiskt tema. Delar av publiken klappar med till Dr Bombay. One Night In Bangkok framförs också i samma avdelning eftersom Bangkok ligger i Indien. Eller något.

Publiken är både lättflörtad och väldigt kräsen. När någon av artisterna sjunger en låt som inte spelats på radio de senaste timmarna märker man hur temperaturen går ner. Publiken är, särskilt under andra halvan, bitvis förvånansvärt avslagen.

Den musikaliska höjdpunkten nås under del ett (pausen är överdrivna 40 minuter lång) när Philipsson och Gadd sitter på varsin pall och gör lågmälda duetter av Månsken I Augusti och Bara Himlen Ser På. De bjuder plötsligt på något som inte i första hand  är en musikalisk variant av Stefan & Krister. Med tanke på vilka schlagerartister som trots allt finns på scenen borde det gått att lägga den musikaliska ambitionsnivån avsevärt högre. När det avslutande hitmedleyt, som toppas med låten som gett turnén sitt namn, passerat har den inledande sockerchocken börjat övergå i molande huvudvärk.

Läs mer om oliknande:

Country för nybörjare

Svensk jazz för nybörjare

Skäggrock för nybörjare

Årets bästa skivor 2013

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Säljerydfestivalen kan börja

Till och med om man utgår från småländska normer ligger Säljeryd ganska mycket mitt i ingenstans. Riksväg 27 slingrar sig förbi, bussar det står Rävemåla på passerar. På festivalens Facebooksida uppmuntras till samåkning. Inte ens myggorna tycks hitta hit. Alltså ska man förstås arrangera festival här. Med 92 (om alla hittar hit) bokade akter som spelar från den 27 juni till den 5 juli gäller det att vara väl förberedd om man ska orka hela distansen. Banden och artisterna pendlar mellan relativt okända till något mindre relativt okända. Några slumpmässiga nedslag i programmet: Milega Band, Kunza, Ikirya, Lyxbabian, Hanna Chawki, Alex & Therese och, tja, Skäggiga Damen. Något eventuellt släktskap mellan Lyxbabian och Hundrade Apan har inte kunnat bevisas men nej, det blir inget aptema i år heller.

Tidigt på fredagskvällen, festivalens allra första skälvande timmar, spelar Loda. De blandar jazz med visa och skriver sina egna låtar, varav en heter Säffle. Musiken är stillsamt svängig för att ibland oväntat tuta loss i frijazzartade partier innan den lika oväntat återgår till versen igen. Sången och musiken möts bitvis i en relativt liberal attityd till vilken tonart som är aktuell och ibland sticker det iväg med Yoko Ono-liknande dueller mellan röst och saxofon. Publiken är förvisso ganska tunnsådd så här i början. Musiken står inte riktigt i centrum, i alla fall inte än. Man får känslan av att området fortfarande håller på att fixas.

Liksom Korröfestivalen känns hela publiken som en stor familj, en väldigt stor familj. Och möjligtvis som en familj som inte skulle kunna passera utan att tullen borde intressera sig för vad som finns i väskorna. Hippienivån är ungefär så hög den kan bli. Man får känslan av att campingen på något sätt har lyckats föda en festival. Under fredagen är campingen ganska utspridd, men det sätts hela tiden upp tält. Eller försöks i alla fall. Ett gäng killar hjälps åt att sätta upp ett tält som det inte lär bli svårt att hålla värmen i om alla de som bråkar med pinnarna ska sova i det. Storlekarna pendlar annars mellan enpersonsvarianter och imponerande kreationer som skulle kunna rymma stora delar av Ingelstads befolkning om de skulle råka ha vägarna förbi.

För att återvända till festivalens Facebooksida. Där kan man läsa att massor av mirakel håller på att hända på gården. Med tanke på himlens färg kan ett av dem vara att det inte regnar en enda liten droppe under de timmarna undertecknad är på plats. Festen kan börja.

Mer om liknande:

Lite Yoko Ono i hängmattan?

Tillbakakaka var uppvärmning i Säljeryd

Korröfestivalen rekommenderas också

Frijazz är kul med Se & Hör

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.