Diggiloo - för mycket trams

DIGGILOO
Plats: Stortorget.
Tid: Lördagen den 28 juni.
Längd: Tre timmar och 20 minuter.
Publik: 2752.
Bäst: Uppehåll hela kvällen.
Sämst: För mycket trams.
Saknade mest: Fler artister som sjunger låtar om vad de heter.

Var vi ens på samma konsert, brukar folk fråga sig ibland när de inte är överens med någon som skrivit en recension. Det behöver inte folk fråga sig längre. Ny forskning utförd på ett institut i Schweiz visar att två människor kan uppleva samma händelse på helt olika sätt och - dessutom - att det är fullt normalt att tycka olika.

Men var vi på samma konsert? Nanne Grönvall har energi och en bra röst, en härlig utstrålning men låtarna är mycket schlagerburgare. Lena Philipsson lyckas balansera mellan humor och artisteri och hennes energi är behövlig. Jessica Andersson är proffsig när hon inte förväntas göra buskis. Eric Gadd kallas fortfarande Sveriges soulkung och har en elegans och lågmäldhet som inte helt passar in bland pastellpaljetterna och ger bitvis ett frånvarande intryck. Komikern (står det i programmet) Per Andersson är däremot allt för närvarande. Skämtet om Eric Zias ålder - som med all heder ger järnet även när sammanhanget inte förtjänar det - och att han ammas bakom scenen och måste gå och lägga sig blir tröttsamt. Skämten om hur otroligt liten Nanne är borde också kortas ner.

Efter de stora framgångarna för Jills Veranda är det inte helt oväntat att det ska sjungas lite country i Diggiloo, men det märks mest på att ensemblen plötsligt har hattar på sig. Sedan blir det indiskt tema. Delar av publiken klappar med till Dr Bombay. One Night In Bangkok framförs också i samma avdelning eftersom Bangkok ligger i Indien. Eller något.

Publiken är både lättflörtad och väldigt kräsen. När någon av artisterna sjunger en låt som inte spelats på radio de senaste timmarna märker man hur temperaturen går ner. Publiken är, särskilt under andra halvan, bitvis förvånansvärt avslagen.

Den musikaliska höjdpunkten nås under del ett (pausen är överdrivna 40 minuter lång) när Philipsson och Gadd sitter på varsin pall och gör lågmälda duetter av Månsken I Augusti och Bara Himlen Ser På. De bjuder plötsligt på något som inte i första hand  är en musikalisk variant av Stefan & Krister. Med tanke på vilka schlagerartister som trots allt finns på scenen borde det gått att lägga den musikaliska ambitionsnivån avsevärt högre. När det avslutande hitmedleyt, som toppas med låten som gett turnén sitt namn, passerat har den inledande sockerchocken börjat övergå i molande huvudvärk.

Läs mer om oliknande:

Country för nybörjare

Svensk jazz för nybörjare

Skäggrock för nybörjare

Årets bästa skivor 2013

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.