50 år sedan The Beatles första Sverigebesök

Redan 1963 var det bättre förr. När The Beatles gjorde sitt första Sverigebesök sista veckan i oktober var åsikterna delade, men kapitlet de inledde pågår än. Sverige var första landet de åkte till efter genombrottet i England. Bemötandet i svenska tidningar var nedlåtande. Showen påstods bestå av några steg fram och tillbaka, deras hår ansågs vara långt och musiken avfärdades som amatörmässig hambo. Färska singeln She Loves You beskrevs som ett jäkla oväsen.

Dagen efter planet tog mark på Arlanda - John Lennon var först ut och påpekade förvånat att det inte fanns någon snö på marken - gjorde de en liveinspelning inför ungefär 100 fans i radiostudion vid Karlaplan i Stockholm. Konserten sändes två veckor senare med den pedagogiska och  korrekta rubriken Popgrupp Från Liverpool På Besök I Stockholm. Inspelningen anses nu vara en av de bästa liveinspelningarna bandet gjorde. Fem av sju låtar kom med på Anthology-projektet i mitten av nittiotalet. De hade fortfarande kvar den svettiga läderattityden från källare i Liverpool och Hamburg. Snart skulle den försvinna bland skriken som dränkte musiken.

Turnén började i Karlstad och konserten var inte utsåld. De billigaste biljetterna kostade tolv kronor och det ansågs dyrt. Men på Ringo Starrs önskemål började det i alla fall snöa på resan dit. Största publiken fanns i Borås med 2500 betalande. Göteborg fick tre spelningar på en eftermiddag.

På resans sista dag var de tillbaka i Stockholm. Tv-programmet Drop In väntade. Två planerade låtar blev fyra. Tidigare under dagen hade John Lennon och Paul McCartney utrustade med varsin akustisk gitarr spelat nya låten I Want To Hold Your Hand för radioprofilen Klas Burling. Med den i täten skulle de erövra USA efter nyår. Dagen efter flög gruppen hem och det var mottagandet i London som fick engelsk media att mynta begreppet Beatlemania.

Den tredje november sändes Drop In på bästa sändningstid på Sveriges enda tv-kanal. De ungdomar som inte tittade var lätträknade. De som inte kammade håret framåt direkt efter programmets slut likaså. Det blev inte bara en musikalisk revolution. Kompisgänget The Beatles blev snabbt mer än vanliga popidoler. De förändrade ungdomens sätt att tänka. Med en till synes helt självklar blandning av respektlöshet, charm och humor lade bandet grunden för en social förändring och gjorde livet lite mer spännande. Man behövde inte niga och bocka för vuxna längre.

Och sex omöjligt intensiva år senare var allt över. Men då hade evigheten redan börjat.

Här kan du titta på Drop In! 

Läs mer om liknande:

Hey Bulldog - en lite borttappad The Beatleslåt

The White Album är en väldigt vit skiva

Paul McCartney har släppt en ny skiva som heter New

Yoko Ono skriker sig rakt ut i evigheten

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Bokrecension: Man On The Run: Paul McCartney In The 1970s

TOM DOYLE - MAN ON THE RUN: PAUL McCARTNEY IN THE 1970s
Förlag: POLYGON

If you come out of The Beatles and you go into another group, you´re not just anyone. You´re the guy out of The Beatles. It was just natural for me to try and run the band in the way I saw fit. I´m not trying to the avoid the fact that I was the boss.  - Paul McCartney

Hösten 1969, när inspelningarna av skivan Abbey Road är klar och bandet i praktiken har upplösts, går Paul McCartney - för att använda modernt språk - in i väggen. Tillsammans med hustrun Linda och hennes dotter Heather flyr han till sin farm i den skotska obygden. Han har problem att komma ur sängen, vissa dagar orkar han med nöd och näppe lyfta huvudet från kudden. Andra dagar dricker han whisky till frukost. McCartney är 27 år och den bubbla han levt i sedan han var femton år har spruckit. Försöken att ena sina vänner och få dem att fortsätta jobba ihop har misslyckats. Vad ska han göra? Hur går man vidare efter The Beatles?

Långsamt lyckas han ställa sig upp igen. Hustrun Linda finns där. Han börjar göra musik själv, bildar ett nytt band och börjar från noll - även om noll är ett relativt begrepp. När nya bandet Wings gör sin första turné i väldigt litet format åker de runt i en skåpbil mellan universitet i England som får frågan om det är okej om Paul McCartney kommer in och spelar lite. Paul vill visa att han inte är Beatle-Paul längre och spelar sina nya låtar och gamla rock´n´roll favoriter. Bandet blir snabbt bättre, spelar en timme och har inledningsvis så få låtar att de spelar några två gånger för att fylla ut tiden. Wings blir ett band där medlemmar kommer och går. Någon känsla av syskonskap lyckas Paul inte uppnå den gången, men karriären går under årtiondet starkt uppåt, trots en och annan arrestering.

Tom Doyle har intervjuat Paul och före detta bandmedlemmar. Boken handlar om en period av Pauls liv som inte är sönderskriven och han lockas gå bortom sina i många fall sedan länge färdigformulerade svar. Musikerna vittnar om en man som gärna vill vara en i gäng men inte alltid lyckas. Han är trots allt Paul McCartney, före detta Beatle. Legend.

Boken slutar 1980 som den börjat tio år tidigare. Ett framgångsrikt band splittras och en experimentellt lekfull soloskiva följer. Allt väl så långt om det inte vore för en kall decembernatt med en isande nyhet om en försonad vän i New York.

Läs mer om liknande:

Recension: Paul McCartneys nya skiva New

Paul McCartney för nybörjare

Paul McCartney 70 år

Vatikanen förlåter John Lennon

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Ragnarök imponerar i det lilla

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 26 oktober.
Längd: 95 minuter plus paus.
Publik: Från ett trettiotal till ett sextiotal.
Bäst: Samspelet mellan musikerna.

Peter Bryngelsson börjar ensam med slidegitarr. Sedan smyger medlemmarna upp på scenen en efter en och efter sådär sju minuter kommer trummorna in. Då är samtliga fem inne i musiken och konserten kan börja. De inleder med Dagarnas Skum. Den börjar som en viskning och slutar som ett rop. Bitvis påminner de om Crazy Horse på sitt värsta - det vill säga bästa - grishumör. Men Ragnarök är betydligt mer samspelade trots att de påstår sig bara ha spelat 20 gånger de senaste tio åren. 

Gruppen som bildades i Kalmar 1972 debuterade på skiva 1976 och blev ett av alla de band som klumpades ihop under paraplyet kallat progg. Den instrumentala musiken är bitvis utmärkt när man vill landa mjukt efter en lång dag. Namnet är alltså inte helt att lita på, lånat som det är från den nordiska mytologins namn för jordens undergång. Både akustisk gitarr och flöjt finns med i ljudbilden. Å andra sidan fläskar de bitvis på med tre elgitarrer. Det finns en dos jazz och en ton av folkmusik även om det varken finns nyckelharpa eller fiol på scenen. Musiken skapar en värmande stämning som, om man tillåter det, långsamt tar över ens sinnen och får kroppen att slappna av. Kvällens tema i publiken är medelålders man med flanellskjorta. Vissa får rejäl feeling under några av de brötigare partierna.

Då som nu utgörs bandets kärna av bröderna Strindberg och Bryngelsson. Närmare 30 andra medlemmar har passerat. Men Bryngelsson är den mest profilerade. Han ligger bakom Urban Turban, har skrivit böcker, gjort filmer och filmmusik och var så sent som igår aktuell med en radiodokumentär om Fleetwood Mac-gitarristen Peter Green. Greens gitarrspel ekar under kvällen, så gör även nyligen bortgångna JJ Cale. 

Musikerna spelar med varandra och spelar för musikens skull. Det handlar inte om ego eller vem som ska få längst solon. När de presenterar Kinesiska Floden får vi som bonus veta hur det ska uttalas på kalmaritiska, enligt Bryngelsson den enda dialekten med diftonger på konsonanterna. Vi får några nya låtar också. Höjdpunkten är den långsamt drömska Bye Bye Laika av gitarristen, keyboardisten och flöjtisten Peder Nabo.

Sju skivor på 35 år tyder inte på att Ragnarök stressar fram ny musik, men varför ska man stressa hela tiden? Vissa låtar vägrar ta slut. Det är något positivt. Vissa låtar vägrar komma igång. Det är också något positivt.

Läs mer om liknande:

Om boken 99 Proggplattor

Träd, Gräs & Stenar bjuder på drömskt oväsen 

JJ Cale gick bort nyligen

Crazy Horse? Vad är det?

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Recension: Paul McCartney - New

Paul McCartney - New
(MPL/Universal)
Betyg: 4/5

När Paul McCartney inledde sin solokarriär 1970 var lekfullheten en av de stora tillgångarna. Kritikerna kallade det trams, men vad vet kritiker? Under åttiotalet tappade han allt mer kompassen och blev mer eller mindre sinnebilden av någon som en gång hade det men sedan tappat det. I mitten av nittiotalet, med start på skivan Flaming Pie, hände något. Ambitionsnivån höjdes. McCartneys egen teori är att han då hade jobbat klart med The Beatles Anthology-projekt och blivit påmind om all tid det inte tog att göra musik. Att det skulle vara kul att göra musik. Att det inte var ett jobb.
Trots att McCartney inte tycks kunna vända sig om utan att en ny låt ramlar ut är detta hans första popskiva i eget namn sedan 2007 års Memory Almost Full. Sedan dess har han förvisso gjort en skiva under namnet The Fireman (som länge varit ett alias han vägrade avslöja sig ligga bakom även om alla verkar ha vetat, nyskriven klassisk musik och Kisses On The Bottom som mestadels bestod av klassiska jazzörhängen från 1930 och 40-talen. Men något jobb är det alltså inte.

Den insikten och inställningen har varit påtaglig sedan dess. Och nu, 71 år gammal, är McCartney yngre än på väldigt länge. New gjordes i samband med ett antal - i sammanhanget - unga producenter, bland annat Giles Martin. Och nej, det är inte en slump att efternamnet låter bekant.

Om McCartney länge undvek att låta som The Beatles - han ville etablera sig som soloartist - har han nu insett att The Beatles var ett ganska bra band och varför skulle inte han kunna låta som The Beatles när mer eller mindre alla andra nutida popband har minst en fot i jordgubbspajen?

Texterna är däremot ofta tillbakablickande. Kanske inte helt oväntat för en människa som sedan länge är morfar. Däremot kanske det inte är så många lyssnare som kan relatera till hur det är att ha varit med i The Beatles. Akustiska Early Days handlar om hur femtiotalet övergick i sextiotal och om hur han ibland tvingades skratta för att inte bli galen. They can´t take it from me if they try, I lived through those early days.  Hur det var kommer vi aldrig förstå. Kanske lika bra det.

Mötet mellan tillbakablickar och musikalisk lekfullhet fungerar utmärkt. Och det är inte den enklaste av balansgångar. Varde geni, och geni varde det.

Mer om Paul McCartney:
Paul McCartney för nybörjare
Förra året fyllde Paul 70 år
Hon sa vad?
The Beatles någorlunda alternativa Topp 10

En Skam För Sverige - humor på allvar

Plats: Konserthuset.
Tid: Onsdagen den 16 oktober.
Längd: Exakt två timmar plus paus.
Publik: Fullsatt.
Bäst: Att humor kan vara på allvar.
Saknade mest: Mer!

Magnus Betnér behöver ingen närmare presentation. Han är ett bevis på att man inte måste välja mellan humor med budskap och snusk. Han är ofta politisk och lyckas använda sin förmåga att reta upp sig till något kreativt. Sverigedemokraterna och media är två saker han gärna driver med, även om det möjligtvis är öppet mål i båda fallen. Träningshysteri, svensk film och att vi behöver fler skolskjutningar är andra ämnen. Han pratar om att dottern upptäckt YouTube och därför ställer frågor som: pappa, varför sa du fittpiercing? Betnér konstaterar också att folk alltid har varit dumma i huvudet, men förut hade vi inte Facebook och slapp veta om det. 

Soran Ismail kommer rent humoristiskt från samma håll. Man kan misstänka att de började med ståuppkomik av samma anledning. Ismail är förvisso något mer tillbakalutad och lågmäld i sin framtoning - samma sak kan förvisso sägas om John McEnroe - och framstår närmast som massage i jämförelse, men med lika vassa analyser. 

När han sommarpratade förra året gav han prov på förmågan att resonera kring stora frågor och göra det från ovanliga vinklar. Han pratar om SVTs Debatt som sammanfattas som några få vettiga personer och vem som helst från Göteborg, rasism, religion och rädslans funktion.

Vad vi får är två komiker som till innehåll påminner om varandra men som i sin framtoning är varandras motsats. De visar att det inte bara går att skämta om allt - det svåra är möjligtvis att hitta rätt vinkel - det är till och med viktigt att göra det. Allra mest absurt blir det när Ismail berättar om hur han blir förföljd av tre blivande riksdagsmän med järnrör som själva filmar övergreppet - och partiets stöd inte påverkas. Och vilket hopplöst jobb att vara deras pressekreterare och hitta på förklaringar och ursäkter. 

Kvällen är humor när den är som bäst, vågar vara obekväm, säger något om sin tid och är tänkvärd. Komik är en bra form av säga viktiga saker. Kanske är det dock rent dramaturgiskt en miss att föreställningens första halva (Betnérs) håller högre tempo än den andra (Ismail).
Hasse Alfredson sa en gång att det är enklare att få folk att lyssna om man drar ner byxorna på dem först. Det är vad Betnér och Ismail gör. Turnéns namn är förresten ett tillrop Betnér ibland får efter sig. Och glöm inte: det ska heta negerboll så man vet att det är en boll av neger.

Mer om liknande: 
Magnus Betnér behövs
Magns Betnér plockar gratispoäng
Ljust & Fräscht roar med lyxångest
Intressant fakta om komiker

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Foto av Mats Bäcker.

Recension: Laleh - Colors

LALEH - Colors
Metronome/Warner
Betyg: 2/5

Laleh blev snabbt en favorit på kultursidorna när hon skivdebuterade 2005 (hon hade redan haft en roll i succén Jalla! Jalla!) Hon sågs som en stark kvinna, hon producerade i egen studio, hon gick sin egen väg. Musiken kom nästan i skymundan för hennes person. Samtidigt var det uppenbart att Laleh själv tyckte att musiken var det enda som betydde något. Att hon ville hålla sin person borta från all uppmärksamhet. Hon har firat stora triumfer med sin tystlåtna framtoning - hon har gjort den mumlade intervjun till en konstart - och uppfattas ofta som ärlig och oförställd i sin roll som naturbarn från djupa skogar.

Ett problem med musiken är att den, trots all uppenbar talang, ironiskt nog saknar egen profil. Influenserna är tydliga, men det är inte ett problem i sig. Hon hoppar enkelt mellan rollerna, men försvinner ibland själv. Kanske i ännu ett försök att inte synas för mycket. Håkan Hellström lånar också hej vilt från sina förebilder, men lyckas också alltid håkanifiera det till något eget. Laleh känns möjligtvis igen på sitt utrop hä.

Hon är som bäst när hon är mer lågmäld i till exempel Return To The Soil, något hon är för sällan. Oftast trycks det in för många idéer och infall i varje låt. Som arrangör skulle Laleh vinna på att sålla lite bland instrumenten och fokusera. Hålla kreativiteten i stramare tyglar, även om det kan låta motsägelsefullt. Här finns dock några låtar av We Are The World-karaktär som kommer spelas på radion och säkra ännu en storsäljare.

 Mer om liknande:

Recension: Kate Bush - 50 Words For Snow

Recension: Regina Spektor - Live In London

Stina Künstlicher ger mersmak live

Melina Borglowe är ett framtidshopp

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Maia Hirasawa imponerar live

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 12 oktober.
Längd: 80 minuter.
Publik: 120 personer och fullt.
Bäst: Att man blir glad. Det är väl en vacker present för publiken att ta med sig hem?

Under nittiotalet blev Sverige trendigt i Japan och band som åkte dit och var stora i Japan växte på träd. The Cardigans och Meja lyckades bäst. De var stora på riktigt. Så sent som för två år sedan hade svensk-japanska Maia en stor hit i Japan med låten Boom, den avslutar kvällens konsert och består till stor del av sång, handklapp och trummor och hennes senaste skiva - den tredje i ordningen - What I Saw handlar om hennes upplevelser och känslor efter jordbävningen i Japan 2011. Då drabbades Tokyo av en kraftig jordbävning som krävde mer än 10 000 liv. Låten med samma namn presenteras som dagsboksanteckningar från dagen efter jordbävningen och handlar om en vän som drabbades hårt. Sedan sjunger hon vackra Dröm Bort Mig Igen ensam med piano (hon pendlar mellan piano och gitarr). Det är kvällens enda låt på svenska. Taiyo betyder sol, framförs på japanska och handlar om att våga ge sig hän. Det vågar Hirasawa. Hon har bra inlevelse och det märks att hon är laddad från start till mål. Hon har en häftig utstrålning som man rycks av med, det som kallas glimten i ögat, en närmast lite avig karisma som gör att hon är svår att ta blicken från.

Det blir många låtar från nya skivan och de tillhör ofta höjdpunkterna. Det blir till och med några outgivna nummer. Det är ett modigt grepp. Hon frågar om det är bra med oss i publiken och lägger sedan till - ni där bak som snackar, är det bra med er också? Efter ett tag blir pratarna hyschade av de som vill lyssna. Publiken är annars ganska tystlåten även om de applåderar allt mer mellan låtarna. Å andra sidan kanske inte Hirasawas musik lockar till sig en lika högljudd publik som till exempel Iron Maiden.

Maias genombrott kom redan med debutsingeln And I Found This Boy som kom 2007 och förstås framförs under kvällen. Hon har inte gjort någon egentlig turné i Sverige på fyra år och tillsammans med sitt fyra personer starka band kommer hon direkt från Japan. Musikerna showar inte precis, kanske för att det rent fysiskt inte finns utrymme, men låtarna sitter där de ska.

Däremot finns det musikalisk sprallighet, i till exempel nya favoriten We Got It som skapar allsång trots att den bara är utgiven i Japan och discoartade Lights Are Out. Det blandas med smärtan i Still Think Of It, om att bli mamma och må dåligt. Kontrasten mellan spralligheten och smärtan utnyttjas effektivt och skapar en bra dynamik. Hon använder mycket hey, oh oh och na na na, ibland rena Gesslemängder, och det gör att låtarna blir kommunikativa och lätta att ta till sig.

Tjejer med personliga texter och pianon har närmast vuxit på träd de senaste tio åren och även om Hirasawa inte är den mest profilerade så är hon en av de bästa låtskrivarna. Och live är hon betydligt tyngre än på skiva, bitvis rockas det rejält. Domo arigatou gozaimashita.

Mer om liknande:

Anna Ternheim imponerar också live 

Men inte Miss Li

Iron Maiden för nybörjare

Per Gessle för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Karin Rudefelt & Doctor Blues

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 4 oktober.
Längd:  Strax över två timmar plus paus.
Publik: Som mest ett hundratal.
Bäst: Den rytmiska variationen imponerar.
Sämst: Konserten blir några låtar för lång.

Doctor Blues med Karin Rudefelt i spetsen gör blues som har influenser från så många håll att det egentligen är något av en förenkling att kalla dem bluesband. Bluesen är snarare en utgångspunkt än en gräns som inte får passeras. Att de dessutom koncentrerar sig på eget material ger dem en egen profil. De spelar inte de gamla vanliga Chess-klassikerna som så många andra. Det gör att de tillåts ta ut svängarna - och det är något de utnyttjar. Albumtitlar som No Pain No Gain och Walk The Walk antyder att texterna kanske inte är en lika egen blandning som musiken. Bluesen lider ibland av en något begränsade begreppsvärld så det går ändå att förlåta. The Blues Is Down The Line är bilåkarrock som hyllar Robert Johnson och innehåller så många bluesreferenser att den närmast blir ett tonsatt korsord. Svänger gör det också, men annars gungar det oftast mer än det svänger.

Karin Rudefelt är texternas bästa vän och man glömmer snabbt att de ibland är lite grunda. Inte för att hon tar i och använder sig av det vokala åbäkandet och krumbuktandet som är allt för vanligt i blues. En Janis Joplin kan förvisso vara imponerande, men det kan bli tröttsamt i längden. Rudefelt väljer ett oftast lågmält och i längden mer belönande sätt att närma sig. Inlevelsen finns där ändå och efter ett tag blir man medveten om hur många nyanser som ryms. Samma sak med sologitarrister som vill spela lite för långa solon i varje låt. Här är Lennart Olofsson föredömligt lågmäld och grimaserar inte som om han håller på att gå av. Lover Under Cover innehåller ett av kvällens vassaste solon och en gripande sånginsats av Rudefelt. Olofssons röst är förvisso mer begränsad, men de kompletterar varandra på ett bra sätt.

Även de två där bak - basisten och trummisen - imponerar. Peter Borgströms bas är ofta melodisk och ligger högt i mixen. Time For Revenge drivs framåt av en basgång som påminner om Booker T & The MGs. Trummisen Tobias Magnusson har ett mer varierat jobb än de flesta bluestrummisar, som annars ofta får nöja sig med fyra fjärdedelar. Breakin´ The Chain har en oregelbunden rytm som förmodligen kräver sin koncentration och påminner om Radiohead. Under konsertens andra halva gästas doktorn av Brian Kramer som bland annat spelar fin slidegitarr i Cold Wind Blowing.

Läs mer om liknande: 
Muddy Waters är en av de mest kända artisterna på Chess
Booker T & The MGs? Lite soul i höstmörkret?
Radiohead för nybörjare
Så spelar du blues
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Imani Winds från New York är inte blåsta

Plats: Konserthuset.
Tid: Söndagen den 29 september.
Längd: 85 minuter plus paus.
Publik: Ett åttiotal.
Bäst: Att musikerna gör relativt smal musik lättillgänglig utan att kompromissa.

Musikerna börjar med att möblera om bland notställ och stolar på scenen innan de sätter sig ner och inleder med Red Clay Mississippi Delta komponerad av ursprungsmedlemmen Valerie Coleman. Det blir allfingerknäppning, som allsång fast med fingerknäppning istället för sång. Musiken under kvällen är ett möte mellan jazz, blues, klezmer och klassisk europeisk musik. Imani Winds befinner sig i en korsning med vägar åt många håll.

De är en grammisnominerad blåskvintett från Brooklyn i New York som spelar nykomponerad musik med rötter i Afrika, Syd och Nordamerika och som på sin senaste skiva Terra Incognita, som betyder okänt land, spelar ny musik av jazzlegenden Wayne Shorter  - det vill säga när de inte spelar eget. Det låter nästan som en idé till en Monty Python-sketch.

Och självklart ger de en konsert i Växjö. Var skulle de annars ta vägen? Kanske till Söderportkyrkan i Tingsryd där de spelade i lördags. Imani betyder tro eller tillit på swahili, så kyrkan är en logisk plats. Det är för övrigt ett för orkestern pågående projekt att spela nykomponerad specialskriven musik av kända kompositörer. Vi får också gammalt som vi hört, men inte spelat så här.

Sato Moughalian på flöjt, Toyin Spellman-Diaz på oboe, Mariam Adam på klarinett, Jeff Scott på valthorn och Monica Ellis på fagott bjuder på värme sväng, humor och kärlek. De är tekniskt skickliga men glömmer inte att inlevelse också är viktigt. De levandegör allt de spelar.

Där ingår bland annat delar av Igor Stravinskys Våroffer, som gjorde skandal vid premiären 1913. Musiken ansågs vara för experimentell till formen och uppfattades som avantgardistisk och därmed provocerande. Folk skrattade, grät och skrek rakt ut. Den här gången behöver dock inte polis tillkallas. Publiken i konserthuset sitter snällt kvar i sina platser. Bitvis låter stycket som om musikerna inte kan enas om varken takt eller tonart. Med alla tempobyten och oväntade vändningar är musiken med största sannolikhet inte lättspelad, men förmodligen en spännande utmaning i alla sina utflykter. Den får kvällens längsta applåd.

De spelar också brasilianaren Astor Piazollas nyskapande salsa. Han skapade salsa man skulle sitta ner och lyssna på istället för att dansa till och när hans basist ville ha mer att göra på scen fick han stycket Contrabajissimo att bita i. Där står basen i centrum. I Scotts arrangemang är det ikväll fagotten som står i centrum.

Med Imani Winds finns inga förinspelade versioner i huvudet, inga referenser att luta sig mot. Och det gör att man verkligen lyssnar på musiken, rycks med av den och plötsligt befinner sig någonstans - känslomässigt eller intellektuellt -  där man inte varit innan. Med andra ord precis det som musik och konst gör med oss när den är som bäst. 

Läs mer om liknande:

Monty Python kan få Vladimir Putin att skratta

OK Star Orchestra har en liknande gränslös inställning

Klassisk musik för nybörjare

Mississippi? The Como Mamas!

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Stockholm Swing All Stars

 Plats: Palladium.
Tid: Onsdagen den 2 oktober.
Längd: 100 minuter plus paus.
Publik: Ett sjuttiotal.
Bäst: Attityden. Att musiken lever och inte behandlas som ett museumföremål.

Åtta personer är litet för storbandsjazz, för det är väl ändå det Stockholm Swing All Stars spelar? Det innebär att musikerna får mer utrymme per instrument och de utnyttjar det på ett bra sätt. Fredrik Lindborg, tenorsax och klarinett och aktuell som Arne Domnérus i filmen om Monica Zetterlund, och Klas Lindquist, altsax och klarinett, har gjort arrangemangen som visar en frisk respektlöshet mot originalen utan att för den sakens skull skrämma bort de som vill minnas sin ungdom. Det är en skicklig balansgång. Å ena sidan färre instrument, å andra sidan luftigare. Allt görs med en känsla av att det inte bara handlar om gamla återupprepningar. Vad de däremot har gemensamt med originalen, som ofta kommer från perioden 1930-50, är att det rycker i benen både hos publik och musiker. Och när man glatt stampar med i inte bara ett utan två kontrabassolon vet man att man är i trygga händer. Det är för övrigt Lindquists uppgift att hojta yeah efter alla solon.

Musikens ålder speglar sig i publikens snittålder. Storbandsjazzen har inte lyckats nå ut till en yngre publik och det är synd. Antalet ickepensionärer i publiken kan räknas på ena handens trumpetsolo. Snittåldern på scen är betydligt yngre. För sammanhanget rent av väldigt ungt. Musikerna spelar också i andra mer moderna konstellationer, kanske är det en av anledningarna till att de kan spela de här i vissa fall smått sönderspelade klassikerna och göra det med fräsch attityd och få det att låta nytt. Musikerna klär sig dock klassiskt snyggt i svarta smokingar med matchande flugor och vita skjortor - och rentav några välkammade sidbenor.

Att de gjort en skiva som hyllar Duke Ellington tyder på bra smak och bra smak är alltid en bra start oavsett sammanhang. Hans Ring Dem Bells spelas redan som andralåt och svänger riktigt hårt. Caravan av samme man svänger ännu mer. Och hur kan man motstå ett band som spelar två låtar av Ellington redan under första halvtimmen? Det kan man inte. De gör också balladen Dream Of You, en av tre låtar med sång av Karl Olandersson. Det är heller inte ofta man får nyskrivet material i swinggenren, men det får vi ikväll i form av Opening Day. Vad sägs förresten om de i swingvärlden något oväntade bebopnamnen Thelonius Monk och Dizzy Gillespie i storbandsversioner? Om det sägs hurra.  

Mer om liknande:

Monday Night Big Band levandegör också storbandjazz

Svensk jazz för nybörjare

Mer om Monica Zetterlund

Mer om bebop och Charlie Parker

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.