Ragnarök imponerar i det lilla

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 26 oktober.
Längd: 95 minuter plus paus.
Publik: Från ett trettiotal till ett sextiotal.
Bäst: Samspelet mellan musikerna.

Peter Bryngelsson börjar ensam med slidegitarr. Sedan smyger medlemmarna upp på scenen en efter en och efter sådär sju minuter kommer trummorna in. Då är samtliga fem inne i musiken och konserten kan börja. De inleder med Dagarnas Skum. Den börjar som en viskning och slutar som ett rop. Bitvis påminner de om Crazy Horse på sitt värsta - det vill säga bästa - grishumör. Men Ragnarök är betydligt mer samspelade trots att de påstår sig bara ha spelat 20 gånger de senaste tio åren. 

Gruppen som bildades i Kalmar 1972 debuterade på skiva 1976 och blev ett av alla de band som klumpades ihop under paraplyet kallat progg. Den instrumentala musiken är bitvis utmärkt när man vill landa mjukt efter en lång dag. Namnet är alltså inte helt att lita på, lånat som det är från den nordiska mytologins namn för jordens undergång. Både akustisk gitarr och flöjt finns med i ljudbilden. Å andra sidan fläskar de bitvis på med tre elgitarrer. Det finns en dos jazz och en ton av folkmusik även om det varken finns nyckelharpa eller fiol på scenen. Musiken skapar en värmande stämning som, om man tillåter det, långsamt tar över ens sinnen och får kroppen att slappna av. Kvällens tema i publiken är medelålders man med flanellskjorta. Vissa får rejäl feeling under några av de brötigare partierna.

Då som nu utgörs bandets kärna av bröderna Strindberg och Bryngelsson. Närmare 30 andra medlemmar har passerat. Men Bryngelsson är den mest profilerade. Han ligger bakom Urban Turban, har skrivit böcker, gjort filmer och filmmusik och var så sent som igår aktuell med en radiodokumentär om Fleetwood Mac-gitarristen Peter Green. Greens gitarrspel ekar under kvällen, så gör även nyligen bortgångna JJ Cale. 

Musikerna spelar med varandra och spelar för musikens skull. Det handlar inte om ego eller vem som ska få längst solon. När de presenterar Kinesiska Floden får vi som bonus veta hur det ska uttalas på kalmaritiska, enligt Bryngelsson den enda dialekten med diftonger på konsonanterna. Vi får några nya låtar också. Höjdpunkten är den långsamt drömska Bye Bye Laika av gitarristen, keyboardisten och flöjtisten Peder Nabo.

Sju skivor på 35 år tyder inte på att Ragnarök stressar fram ny musik, men varför ska man stressa hela tiden? Vissa låtar vägrar ta slut. Det är något positivt. Vissa låtar vägrar komma igång. Det är också något positivt.

Läs mer om liknande:

Om boken 99 Proggplattor

Träd, Gräs & Stenar bjuder på drömskt oväsen 

JJ Cale gick bort nyligen

Crazy Horse? Vad är det?

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.