Imani Winds från New York är inte blåsta

Plats: Konserthuset.
Tid: Söndagen den 29 september.
Längd: 85 minuter plus paus.
Publik: Ett åttiotal.
Bäst: Att musikerna gör relativt smal musik lättillgänglig utan att kompromissa.

Musikerna börjar med att möblera om bland notställ och stolar på scenen innan de sätter sig ner och inleder med Red Clay Mississippi Delta komponerad av ursprungsmedlemmen Valerie Coleman. Det blir allfingerknäppning, som allsång fast med fingerknäppning istället för sång. Musiken under kvällen är ett möte mellan jazz, blues, klezmer och klassisk europeisk musik. Imani Winds befinner sig i en korsning med vägar åt många håll.

De är en grammisnominerad blåskvintett från Brooklyn i New York som spelar nykomponerad musik med rötter i Afrika, Syd och Nordamerika och som på sin senaste skiva Terra Incognita, som betyder okänt land, spelar ny musik av jazzlegenden Wayne Shorter  - det vill säga när de inte spelar eget. Det låter nästan som en idé till en Monty Python-sketch.

Och självklart ger de en konsert i Växjö. Var skulle de annars ta vägen? Kanske till Söderportkyrkan i Tingsryd där de spelade i lördags. Imani betyder tro eller tillit på swahili, så kyrkan är en logisk plats. Det är för övrigt ett för orkestern pågående projekt att spela nykomponerad specialskriven musik av kända kompositörer. Vi får också gammalt som vi hört, men inte spelat så här.

Sato Moughalian på flöjt, Toyin Spellman-Diaz på oboe, Mariam Adam på klarinett, Jeff Scott på valthorn och Monica Ellis på fagott bjuder på värme sväng, humor och kärlek. De är tekniskt skickliga men glömmer inte att inlevelse också är viktigt. De levandegör allt de spelar.

Där ingår bland annat delar av Igor Stravinskys Våroffer, som gjorde skandal vid premiären 1913. Musiken ansågs vara för experimentell till formen och uppfattades som avantgardistisk och därmed provocerande. Folk skrattade, grät och skrek rakt ut. Den här gången behöver dock inte polis tillkallas. Publiken i konserthuset sitter snällt kvar i sina platser. Bitvis låter stycket som om musikerna inte kan enas om varken takt eller tonart. Med alla tempobyten och oväntade vändningar är musiken med största sannolikhet inte lättspelad, men förmodligen en spännande utmaning i alla sina utflykter. Den får kvällens längsta applåd.

De spelar också brasilianaren Astor Piazollas nyskapande salsa. Han skapade salsa man skulle sitta ner och lyssna på istället för att dansa till och när hans basist ville ha mer att göra på scen fick han stycket Contrabajissimo att bita i. Där står basen i centrum. I Scotts arrangemang är det ikväll fagotten som står i centrum.

Med Imani Winds finns inga förinspelade versioner i huvudet, inga referenser att luta sig mot. Och det gör att man verkligen lyssnar på musiken, rycks med av den och plötsligt befinner sig någonstans - känslomässigt eller intellektuellt -  där man inte varit innan. Med andra ord precis det som musik och konst gör med oss när den är som bäst. 

Läs mer om liknande:

Monty Python kan få Vladimir Putin att skratta

OK Star Orchestra har en liknande gränslös inställning

Klassisk musik för nybörjare

Mississippi? The Como Mamas!

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.