Recension: Laleh - Colors

LALEH - Colors
Metronome/Warner
Betyg: 2/5

Laleh blev snabbt en favorit på kultursidorna när hon skivdebuterade 2005 (hon hade redan haft en roll i succén Jalla! Jalla!) Hon sågs som en stark kvinna, hon producerade i egen studio, hon gick sin egen väg. Musiken kom nästan i skymundan för hennes person. Samtidigt var det uppenbart att Laleh själv tyckte att musiken var det enda som betydde något. Att hon ville hålla sin person borta från all uppmärksamhet. Hon har firat stora triumfer med sin tystlåtna framtoning - hon har gjort den mumlade intervjun till en konstart - och uppfattas ofta som ärlig och oförställd i sin roll som naturbarn från djupa skogar.

Ett problem med musiken är att den, trots all uppenbar talang, ironiskt nog saknar egen profil. Influenserna är tydliga, men det är inte ett problem i sig. Hon hoppar enkelt mellan rollerna, men försvinner ibland själv. Kanske i ännu ett försök att inte synas för mycket. Håkan Hellström lånar också hej vilt från sina förebilder, men lyckas också alltid håkanifiera det till något eget. Laleh känns möjligtvis igen på sitt utrop hä.

Hon är som bäst när hon är mer lågmäld i till exempel Return To The Soil, något hon är för sällan. Oftast trycks det in för många idéer och infall i varje låt. Som arrangör skulle Laleh vinna på att sålla lite bland instrumenten och fokusera. Hålla kreativiteten i stramare tyglar, även om det kan låta motsägelsefullt. Här finns dock några låtar av We Are The World-karaktär som kommer spelas på radion och säkra ännu en storsäljare.

 Mer om liknande:

Recension: Kate Bush - 50 Words For Snow

Recension: Regina Spektor - Live In London

Stina Künstlicher ger mersmak live

Melina Borglowe är ett framtidshopp

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.