Karin Rudefelt & Doctor Blues

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 4 oktober.
Längd:  Strax över två timmar plus paus.
Publik: Som mest ett hundratal.
Bäst: Den rytmiska variationen imponerar.
Sämst: Konserten blir några låtar för lång.

Doctor Blues med Karin Rudefelt i spetsen gör blues som har influenser från så många håll att det egentligen är något av en förenkling att kalla dem bluesband. Bluesen är snarare en utgångspunkt än en gräns som inte får passeras. Att de dessutom koncentrerar sig på eget material ger dem en egen profil. De spelar inte de gamla vanliga Chess-klassikerna som så många andra. Det gör att de tillåts ta ut svängarna - och det är något de utnyttjar. Albumtitlar som No Pain No Gain och Walk The Walk antyder att texterna kanske inte är en lika egen blandning som musiken. Bluesen lider ibland av en något begränsade begreppsvärld så det går ändå att förlåta. The Blues Is Down The Line är bilåkarrock som hyllar Robert Johnson och innehåller så många bluesreferenser att den närmast blir ett tonsatt korsord. Svänger gör det också, men annars gungar det oftast mer än det svänger.

Karin Rudefelt är texternas bästa vän och man glömmer snabbt att de ibland är lite grunda. Inte för att hon tar i och använder sig av det vokala åbäkandet och krumbuktandet som är allt för vanligt i blues. En Janis Joplin kan förvisso vara imponerande, men det kan bli tröttsamt i längden. Rudefelt väljer ett oftast lågmält och i längden mer belönande sätt att närma sig. Inlevelsen finns där ändå och efter ett tag blir man medveten om hur många nyanser som ryms. Samma sak med sologitarrister som vill spela lite för långa solon i varje låt. Här är Lennart Olofsson föredömligt lågmäld och grimaserar inte som om han håller på att gå av. Lover Under Cover innehåller ett av kvällens vassaste solon och en gripande sånginsats av Rudefelt. Olofssons röst är förvisso mer begränsad, men de kompletterar varandra på ett bra sätt.

Även de två där bak - basisten och trummisen - imponerar. Peter Borgströms bas är ofta melodisk och ligger högt i mixen. Time For Revenge drivs framåt av en basgång som påminner om Booker T & The MGs. Trummisen Tobias Magnusson har ett mer varierat jobb än de flesta bluestrummisar, som annars ofta får nöja sig med fyra fjärdedelar. Breakin´ The Chain har en oregelbunden rytm som förmodligen kräver sin koncentration och påminner om Radiohead. Under konsertens andra halva gästas doktorn av Brian Kramer som bland annat spelar fin slidegitarr i Cold Wind Blowing.

Läs mer om liknande: 
Muddy Waters är en av de mest kända artisterna på Chess
Booker T & The MGs? Lite soul i höstmörkret?
Radiohead för nybörjare
Så spelar du blues
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.