Konsertrecension: Pugh

Pugh

Alvesta Folkets Hus
Publik: Närmare 300, så gott som fullt.
Bäst: Det råder inte akut brist på bra låtar.
Sämst: Det saknas många favoriter. 75 minuter räcker inte.

Pugh brukar få äran för att ha varit först med att sjunga rock på svenska. 1968 debuterade han med singeln Haru Vart På Cirkus som året efter följdes av albumet Ja, Dä Ä Dä. Han spelade i Alvesta på tisdagen.

Rocken är inte ungdomsrevolt längre. Många anser att Jackie Brenstons låt Rocket 88 var startskottet för rock´n´rollen och det var redan 1952. Då var Pugh fem år hemma i Västerås. Det är kanske inte en slump att den här turnén arrangeras i samarbete med PRO.

De två musiker han turnerar med fyller musiken med glädje och kärlek. De blandar klassiker med relativt nytt, det har hunnit gå tio år sedan senaste skivan, och mer okänt. Vi får en nyskriven låt som ger mersmak. Dags för ny skiva?

Mellan låtarna får vi ta ytterligare del av Pughs tankar. Kanske inte alltid helt lättbegripliga, men ofta intressanta. Som hans musik.

Som låtskrivare, och särskilt som textförfattare, är Pugh unik. Hans första skivor låter än i dag lika märkliga som de låter bra. Redan på andra skivan uppfanns ett eget språk, både skivan och språket hette Pughish. Vem skulle annars skrivit en kärlekslåt till en grävmaskin?

Även om han bara gjort tre skivor med nya låtar de trettio senaste åren, och där Maraton från 1999 är en av hans bästa, gick han ut så hårt i början att om han lagt av redan 1974 efter mästerverket Bolla Och Rulla (”somliga gillar låtar som låter som inkokt fisk, men det gäller inte mina, för de ska bolla och rulla fram”) hade han med god marginal varit inskriven i svensk musikhistoria. Problemet är också att han sedan dess varit tvungen att tävla och mäta sig med sina tidiga stilbildande år. Men det går än idag att förstå hur han blev en förebild för så väsenskilda artister som Per Gessle och Joakim Thåström.

Dinga Linga Lena, en av de tre bästa svenska låtarna någonsin, framförs i en lekfullt loj version. Kanske skaver det att höra en sjuttioettåring sjunga att han står utanför skolgården och väntar på en femtonåring. Pugh påpekar problemet och säger att han ett tag ändrade hennes ålder till femtio, men då klagade fansen. Och han skrev den när han var nitton.

Själva låten har inte åldrats en dag. I en rättvis värld skulle den stå staty i Västerås. Så där håller det på. Klassiker på parad.

Han spelar bara eget, inget från Så Mycket Bättre. Vi slipper Nattmara, men saknar Grymlings. Tyvärr blir det ingen En Medelklass Lågutbildad Man (en av de ungefär 58 bästa svenska låtarna som gjorts). Inte lätt att hinna med allt som borde hinnas med. Men vi får rysaren Vår Kommunale Man med skitig slide.

Pugh går fortfarande sin egen väg, framför låtarna med tyngd och pondus och en lagom dos halvslarvig charm. Som om det trots allt bara är lite musik det handlar om, det är inte på liv och död.

Men jo, det bollar och rullar. Den blir första extranummer. Alltså Bolla Och Rulla. Någon inkokt fisk blir det inte. Lekfullheten har varit en av hans stora tillgångar ända sedan debuten. Och förmodligen innan dess också.
 

Läs mer om liknande:

Pugh spelar pärlor för svinen

Skivrecension: Georg Wadenius och Trio X

Skivrecension: Nature

Den obskyra svenska popmakaren Per Gessle fick ett eget inlägg

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.