Daniel Lemma fixar en trevlig kväll på sommaraltanen

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 30 november.
Längd: 70 minuter.
Publik: Tämligen smockat.
Bäst: Den sköna atmosfären musiken skapar.
Sämst: Lite för mycket mellanlunk.

Daniel Lemma börjar plocka poäng direkt när han kommer in ensam på scenen och inleder med Mississippi John Hurts Candyman. Eller i alla fall något som låter väldigt mycket som just den låten. När han slog igenom hade han ofta ekon av soul, men sedan dess har han rört sig mot singer-songwriter. Vi får under kvällens konsert höra låtar av Loudon Wainwright III (för en yngre publik känd som pappa till Martha och Rufus), Joni Mitchell och Bob Dylan. Samtliga artister med stor musikalisk bredd. I fallet Dylan gräver han fram den relativt okända Oxford Town som spelas som extranummer. Det är intressant att se publiken glatt klappa med till textrader om mord och rasism. Wainwright och Mitchell tolkas i form av The Swimming Song och Big Yellow Taxi. Artisterna ger en nyckel till Lemmas stil.

Hans framtoning gör ett lika sympatiskt intryck som musiken. Rösten påminner om en nedtonad Björn Skifs, och det är en komplimang. Vill man hoppa och skrika har man inte mycket att hämta, men vill man mysa en stund och njuta av välskrivna låtar sitter musiken som en vante och är nästan lika värmande. På något sätt har det hunnit gå tolv år sedan genombrottet med If I Used To Love You. Den framförs i en smått funkig version och resulterar i allsång. Musiknörden Lemma stoppar också in - om ordvalet tillåts - några rader från Marvin Gayes Sexual Healing.

Senaste skivan Telescope är mer akustiskt avskalad med doft av amerikansk folkmusik. En fint stampig Worries och Barber från just den skivan är två av höjdpunkterna under konserten. Trots att det bara är tre musiker på scen och två av dem spelar akustiska gitarrer är det rytmiskt och gungigt. Stefan Vingfors spelar både ståbas, dragspel och melodica, men inte samtidigt. Bandet är väldigt avslappnat och samspelt och när de sjunger stämsång påminner det bitvis om The Band. Det är anspråkslöst och lekfullt utan att vara slarvigt. Under några mer stillsamma låtar blir folk längre bak förvisso otåliga och börjar prata, men talangen för melodier som bär låtarna framåt är uppenbar.

Vissa artister jobbar hårt för att bli omtyckta och kommunicera. Lemma däremot verkar helt hemma, som en dag på altanen. Det finns inget avstånd mellan publik och artist. Bara kanelbullarna saknas. Efter konserten ställer han sig i DJ-båset och kvällen kan fortsätta.

Läs mer om liknande:

Bob Dylan för nybörjare

The Band lade grunden för skäggrocken

Marvin Gaye spelade in skivor för Motown

Bra dokumentär om amerikansk folkmusik

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.