torsdag, augusti 11, 2016

Konsertrecension: John Holm

John Holm 
Plats: Ladan i Urshult.
Tid: Tisdagen den andra augusti. 
Längd: En timme. 
Publik: Exakt 91 och relativt smockat. 
Bäst: Att få uppleva det här. Och En Enskilt Rum På Sabbatsberg.
Förra sommaren gjorde John Holm en liten comeback på festivalen i Säljeryd. Det var avskalat, tillbakalutat och inte minst oväntat. Ännu mer oväntat är turnén han är ute på i sommar. Enligt Facebook rör det sig om sexton spelningar, där Ladan i Urshult ligger sist och sådär 44 år efter debutskivan gör han alltså sin första sommarturné. Som om Bruce Springsteen INTE skulle turnera. Holm har med sig sonen Axel på munspel, som också inleder kvällen med att bland annat spela Dylan på gitarr, och Jesper Wihlborg från Tingsryd på elgitarr.
- Tack så mycket för att vi fick komma hit och spela för er, inleder han. Som om det är han som ska tacka. Sedan öppnar efter några ljudkorrigeringar, han vill ha mer bas i medhörningen, Min Skuld Till Dig. Holm har gjort sammanlagt fem skivor. Den senaste kom för sjutton år sedan och innehöll främst översättningar av amerikanska låtar. De två första, Sordin och Lagt Kort Ligger från 1972 och 1974, lade grunden till hans pionjärstatus.
Hur låter han då? Kanske inte helt oväntat låter han exakt som John Holm. Och det är han ensam om. Den lite väsande rösten känns igen, även om den blivit mer avslappnad. Mindre ansträngd. På tal om Springsteen. Rent visuellt är de varandras motsatser. Holm och hans luva sitter ner. Men musikaliskt har de gemensamma rötter i amerikansk visa och med berättande texter. Vi får bland annat Den Öde Stranden, Maria Många Mil Och År Från Här, som han presenterar som en visa från Småland, och Får Man Leva För Det.
Kanske är det känslan av motsträvighet som gör att de som upptäcker och fastnar för musiken fastnar rejält. Att han inte stryker medhårs. Holm är okänd för de flesta, men väldigt väldigt älskad av de få.
- Jag är så närsynt att jag knappt ser banden på gitarren, förklarar han när capodastrot inte riktigt hamnar på rätt plats på gitarrhalsen. Inför en översatt Bob Dylan-tolkning, En Hård Värld Vi Lever I, förklarar han att det numera är marknaden som styr och att han inte är intresserad av stadsfester. Och lägger till att det var skit redan på sextiotalet.
Extranummer? Jodå. Ett Enskilt Rum På Sabbatsberg och Sommaräng. Men inte önskningen Svarte Kungen. Den kan han inte, ursäktar han.
I baren sitter en man som av allt att döma har druckit för mycket. Men vi vet bättre. Det är John Holm han drabbats av. Det är lätt att relatera.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida