The Beatles i Hamburg.
The Rolling Stones 1963. Den sortens skitiga och kompromisslösa rhythm’n’blues är det
som lilla småländska samhället Vetlandas Honeyboy Slim & The Bad Habits
spelar.
När de står på scenen finns det ingen
morgondag. Det finns inget annat än just nu. Varje takt är kvällens viktigaste
och varje låt framförs som om det vore kvällens sista extranummer. Låtar av Bo
Diddley, Fats Domino och Ray Charles tillhör favoriterna.
Längst fram
står bröderna Steinwall med varsin gitarr. Jacob sjunger lite mjukare och
melodiskt. Josef sjunger lite hårdare och svettigare. Båda spelar slide som om
de föddes med varsitt stålrör på ena handens långfinger. Josef extraknäcker
ibland på tvättbräda. En rejäl käftsmällsversion av Roadrunner är ett av deras
paradnummer och då spelar Josef maracas så att armarna riskerar trilla av.
Bakom bröderna står Sven Andersson. Han bidrar med tungt och drivande basspel
och brukar ha ett riktigt fånleende i ansiktet på scenen. Som ett barn som har
fått ett obegränsat kreditkort i en godisbutik. Bakom trummorna sitter Linus
Sollin – Honeyboy Slim – och bankar skiten ur trummorna. Som om han precis
märkt att han har en huggorm innanför tröjan.
Honeyboy
Slim & The Bad Habits är ett av de bästa livebanden jag har sett. Det finns
inga egon som ska spela solon som vägrar ta slut, ingen medlem som ser ut att
fundera på om det inte är dags att måla om staketet hemma. Det är plattan i
mattan från start till mål. Jacob presenterade en gång en låt med orden ”nästa fina
artist upp till slakt är Ray Charles”. Annars pratar de inte mycket. Musiken
talar, som det brukar heta, för sig själv.
De har djupa
rötter. När de blir tillfrågade om husgudar blir svaren blandade. Jacob svarar Ry
Cooder. ”Har lyssnat på honom från och till sedan jag började spela, han har
gjort väldigt mycket bra grejer både musikaliskt och politiskt.” Josef väljer
pianisten Thelonious Monk. ”Originell, lekfull, fånig och på blodigt allvar.”
Linus har den goda smaken att nämna Ringo Starr. ”Det finns lika många
anledningar till detta som det finns The Beatles-låtar.” Sven
väljer också han en pianist - Professor Longhair. “Kungen av rumbablues, the
man who put funk into music!”
Bob Marley sjöng en gång: one good thing about music,
when it hits you feel no pain. Honeyboy Slim & The Bad Habits live är som att få en knytnäve i magen
och sträcka armarna mot himlen (eller taket) och be om mer. De är den sortens
band som kan få nyktra svenska män att gå fullständigt banan. Jag vet. Jag har
själv drabbats. Svenska män är annars bra på att stå med armarna i kors på
konsert. Det går inte när Honeyboy Slim & The Bad Habits kommer igång. Och
varför skulle det gå? Vem går på konsert för att stå still? Stå still kan jag
göra hemma.
Även om musiken
talar för sig själv svarade Jacob gärna på några frågor. Och vi börjar från
början.
När började ni?
- Första gången vi lirade ihop i konstellationen var 2010 på ett jam i
Vetlanda. Vi tyckte det var jäkligt kul och det lät rätt skapligt, så vi
fortsatte. Fördelen med att bo i en småstad är ju att det inte finns så mycket
annat att göra än att spela musik. Av någon anledning fick vi för oss att vi
skulle göra en julshow och i december 2010 gjorde vi
första giget på den lokala kvarterspuben. Efter det blev vi bokade till Hultsfreed
Hayride och det var väl då det blev på riktigt. Sedan dess har det bara rullat på.
Hur träffades ni?
- Jag och Josef är bröder och vi kände varann allihop sedan tidigare.
Sven och jag gick i skolan ihop och har spelat tillsammans sedan tidigt nittiotal,
mestadels blues och rock i olika konstellationer. Josef och Linus har spelat
ihop sedan 2000, till början i ett lokalt postrockband.
Vad har ni för
influenser?
- Alla i bandet lyssnar på allt möjligt. I bussen
kan det vara pop, rock, jazz, soul, ska, zydeco, metal eller rap eller vad som helst.
Spelmässigt kan man nog säga att Josef och Linus bidrar med den punkigare
attityden till bandets sound medan Sven och jag har en bluesigare bakgrund, om
man ska förenkla det. Det vi har gemensamt är väl att vi lyssnar på mycket
rotmusik av alla slag.
Spelar ni i andra band?
- Josef och Linus har sin duo Five Finger
Discount och Sven och jag hade tidigare Jacob & The Jackals, men det ligger
på is sedan vi bildade Honeyboy Slim. Jag kör även en del med min enmansorkester under namnet Lightnin' Jay när tid och lust finns.
Vad jobbar ni med
till vardags?
- Linus jobbar på stadsarkivet i Malmö, Sven är säljare och jag arbetar på en byggplåtsfabrik. Josef har inget fast kneg, men hoppar in på en restaureringsfirma ibland.
Ni har nyligen
gjort tre spelningar i USA? Hur blev ni bemötta där?
- Mycket positivt och väldigt bra gensvar! Inte på det där sättet att dom tyckte det
var festligt med skandinaver som spelar “deras” musik, utan mer som att dom jämförde oss med vilket
amerikanskt band som helst och det är ju kul. Två gig
blev det, ett på rockabillyfestivalen Viva Las Vegas och ett på Winter's
Tavern, en klubb i södra San Francisco. Den tredje spelningen i Los Angeles var
aldrig riktigt spikad och det blev lite för tajt tidsmässigt innan vi skulle
åka hem, men vi får ta det nästa gång.
Senare i sommar ska
ni till Tyskland. Ni har varit där tidigare, eller hur?
- Ja, vi ska dit två gånger i år, först på en
rockabillyfestival i Düsseldorf och sedan Berlin Blues Trash i december, en
festival som Darren Ward i Malmö arrangerar och som vi lirade på 2014.
Är det samma publik
i Tyskland och USA?
- Vi upplever det ganska lika, publiken skiljer
sig nog mer beroende på vilken typ av evenemang det är. Publiken på en rockabillyfestival är förmodligen ganska likartad oavsett var i världen den är och vi spelar
ju på många olika typer av tillställningar, så där kan man nog se skillnaderna
i så fall.
Hur kom ni i
kontakt med Nikki Hill? Hur är det att spela med henne?
- Det var Nisse Johansson som bokade Nikki och
Matt till Hultsfreed Hayride 2013 med oss som komp och passade på att sätta ihop en
liten turné i Sverige och Finland. Det funkade hur bra som helst och vi hade
skitkul, vi hade ganska
mycket dötid när vi reste så vi lärde känna varandra. Hon hade senare lite otur med några sydeuropeiska kompband och
bestämde sig för att enbart köra med sitt egna band efter det, vilket ju är
fullt förståeligt. Senast vi träffades var hon sugen på att göra något ihop
igen och vi får väl se vad som händer, dom har ju ett jäkligt späckat turnéschema.
Har ni gjort några
skivor?
- Vi gjorde en sjua 2011 när vi började, inspelad
live i replokalen med ett par mickar rakt av. 2013 släppte vi en EP i
tolvtumsformat på Hayride Records som Göran Svenningsson producerade och som
var mer påkostad. 2014 gjorde
vi ytterligare en inspelning som var tänkt att släppas som singel på ett spanskt
bolag men dom fick ekonomiska problem och det blev aldrig av. Låtarna är dock
mastrade och färdiga så vi kanske släpper dom själva framöver istället.
Skriver ni mycket
eget material?
- Nu gör vi
det. I början lirade vi mest andras låtar, men nu har vi börjat skriva mer
eget. Vi har ett långsiktigt mål att göra en fullängdare med bara eget
material, vi får se om det lyckas!
Vi pratade innan om influenser. Hur
sätter ni ihop en låtlista? Var kommer låtarna ifrån?
- Vi har en
basrepertoar med en bunt låtar, några har hängt med från början och en del
tappar spänsten och byts ut mot något annat som någon i bandet hittat eller
gjort. Det händer att vi sitter i bilen på väg någonstans och lyssnar på en
platta och börjar diskutera hur vi skulle kunna göra en låt. Vi plankar aldrig
något rakt av utan försöker göra det på vårt sätt. När vi sätter ihop en
setlist utgår vi från spellängden och vad som känns rätt för kvällen. Ibland
kan det vara bra att kasta om och byta ut lite för att hålla sig på tårna
också, det kan lätt börja gå på rutin om man är i en period med mycket
spelningar.
Etiketter: intervju, musik
