Konsertrecension: Nynningen

Nynningen 
Plats: Växjö teater. 
Tid: Torsdagen den nionde februari. 
Längd: 90 minuter. 
Publik: Runt 140. 
Bäst: Tyngden och pondusen i framförandet. 
Saknade mest: Deras tolkning av Staten Och Kapitalet.

Om någon med en fördomsfull bild av det som kallas progg skulle göra en parodi på ett proggband från Göteborg skulle det förmodligen låta ungefär som Nynningen. Det är egentligen inte menat som kritik. De fems (gitarr, gitarr, orgel, bas och trummor) bitvis tunga och ibland bluesbaserade rock, ibland med en ton av svensk folkmusik, har klara tidens tand och i Totta Näslund hade de en riktigt bra sångare. Efter en storstilad comeback gick han bort 2005 och numera står Tomas Forrsell vid mikrofonen och gör det med den äran. Forrsell (som beskriver turnén som att återse en gammal förälskelse) löser det genom att inte alls sjunga som Totta. För vem kan göra det förutom Totta? Den sättningen som turnerar nu är förresten den som fanns 1973, för er som undrar.

Atlantiska Oceanen inleder, håller på i bortåt tio minuter och betar av ett flertal tempobyten. Den börjar lugnt och slutar något mindre lugnt. Vilddjurens Sång fortsätter och tempot höjs ytterligare. Ett talat parti ingår. Något både de talade och sjungna texterna har gemensamt är att det inte finns många allegorier. Det som sägs är nästan alltid det som menas, bokstavligt. Analyser behövs inte.

I höjd med låten För Full Hals, från skivan med samma namn som kom 1973 och består av tonsättningar av ryska poeten Vladimir Majakovskij, börjar publiken nicka i takt, men så är det också bandets mest kända låt och skiva. Den dominerar kvällen. Vissa av de mer agitatoriska textraderna möts av knutna nävar i luften.

Nynningen gjorde ytterligare tre skivor under sjuttiotalets första halva. Det tappra men ack så förtryckta proletariatets kamp mot den onda kapitalismen går som en väldigt röd tråd genom kvällen. Texterna lyckas med konststycket att kännas både föråldrade (i formuleringar) och aktuella (till innehåll) samtidigt. Nyanser var inte proggens starka sida. Tydlighet till varje pris. Men de lyckas ändå bitvis få de gamla låtarna att handla om saker som händer nu, 45 år senare. Motstånd är det enda sättet att bli fri är ett budskap som saknar partitillhörighet och era, men det är inte en slump att skärmen på scenen blir blodröd under låtens gång.

Oavsett färg är det en musikalisk upplevelse som oftast erbjuder mer än nostalgi. Och Frank Zappas Peaches En Regalia är oväntad som näst sista nummer. Stilpoäng.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Träd, Gräs & Stenar 

Bokrecension: 99 Proggplattor

Konsertrecension: Ragnarök

Bokrecension: Popmusik Rimmar På Politik

 Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.