Skivrecension: Neil Young - Peace Trail

Neil Young
Peace Trail
(Reprise/Warner)
Betyg: 3

Vår kanadensiske vän Neil Young verkar numera använda sina skivor på samma sätt som många använder sociala medier - idag stör jag mig på det här. Hör ni? Är det inte hemskt? Något måste göras! Och idag, på Youngs trettiosjunde studioskiva, pratar vi främst miljöfrågor. Peace Trail spelades in på fyra dagar i Rick Rubins studio Shangria-La i Malibu. Studion ligger på Zuma Beach. Namnet är bekant för Youngfans. 

Can´t stop working, sjunger Young i låten med samma namn och fortsätter att det är bra för själen att jobba. Att han inte kan sluta? No shit, Sherlock. Detta är skiva nummer elva sedan 2010. Vanlig kritik mot Young är att han är ojämn och borde hålla tillbaka och redigera hårdare. Ja, det skulle inte skada. Men Neil Young är Neil Young. Han är inte den som sitter och petar med trumljudet i fyra veckor. Och ojämn har han väl ärligt talat alltid varit? I mitten av sjuttiotalet släppte han Time Fades Away, On The Beach och Tonight´s The Night. De bedömdes som olyssningsbara och sålde inte. Nu, fyrtio år senare, har de omvärderats till borttappade mästerverk och anses som något av det bästa tjurskallen fått ur sig. Om Peace Trail kommer mötas av samma hyllningskörer framåt Youngs 110-årsdag är oklart, men den är ett bra dokument av vad han tyckte och kände några dagar vintern 2016, inspelat tillsammans med trummisen Jim Keltner och basisten Paul Bushnell. Särskilt Keltners trummor spelar bitvis  en central roll.

Skivan är mestadels akustisk, men här finns rum för Youngs underbara grisgitarr och på Indian Givers - en av höjdpunkterna - spelar han munspel som om hans liv hängde på det, så fladdrigt att självaste Bob Dylan borde vara imponerad. Inte för att Dylan är en stor munspelare, men för att han är svårslagen i fladdrigt munspel.

Det finns helt klart några ögonblick med ganska hög vad-fan-håller-han-på-med-nu faktor. Men vad vore Neil Young om han gav oss vad vi förväntar oss? Folk tröttnar på att få vad de vill ha, har han konstaterat i en intervju. Hade Young kunnat göra en bättre skiva om han lagt några dagar på att putsa detaljer? Ja, men skit samma. Det kommer snart en skiva till.

I think I know who to blame/it´s all those people with funny names - Terrorist Suicide Hang Gliders

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Neil Young + Promise Of The Real

Skivrecension: Neil Young - Bluenote Café

Bokrecension: Självbiografin Fredsförklaring 

Skivrecension: Le Noise är också en sentida favorit