Skivrecension: Dungen - Häxan
Dungen
Häxan
(Smalltown Supersound/Border)
Betyg: 3
Häxan
(Smalltown Supersound/Border)
Betyg: 3
Prins Achmeds Äventyr från 1926 anses vara den äldsta bevarade animerade filmen och den sammanlagt tredje som gjordes. När filmen, som producerades i Tyskland och regisserades av Lotte Reiniger, restaurerades och fick nypremiär föll det på svenska bandet Dungen att göra filmmusiken. Sommaren 2015 satt det i folkparken Tyrolen utanför Alvesta i södra Småland och spelade musiken medans filmen visades på duk. När nu musiken släpps separat på skiva har låtordningen ändrats lite för att skivan ska spela bättre och stå på egna ben. Kanske är det också därför skivan bytt namn - jo, det förekommer en häxa i filmen. Men det är fortfarande en helt instrumental och en inte så lite atmosfärisk upplevelse så länge de fjorton spåren pågår.
Bortsett just från den förvisso ganska stora detaljen att Gustav Ejstes särpräglade röst helt saknas låter det som en typisk Dungenskiva. Och det är ju något bra. Det är med andra ord sent sextiotal och tidigt sjuttiotal, rock, jazz, psykedelia och svensk folkmusik hand i hand. Reine Fiske - även i Träd, Gräs & Stenar - fortsätter vara en av våra intressantaste gitarrister. Självklart finns det också en flöjt som ibland viner omkring i ljudbilden, ibland i täten för en lätt manisk rytm. Gör man något eget behöver man inte utvecklas hela tiden. Om det här, vilket är troligt, började som ett tillfälligt sidospår är resultatet något som Dungen satt sitt tydliga avtryck på.
Bortsett just från den förvisso ganska stora detaljen att Gustav Ejstes särpräglade röst helt saknas låter det som en typisk Dungenskiva. Och det är ju något bra. Det är med andra ord sent sextiotal och tidigt sjuttiotal, rock, jazz, psykedelia och svensk folkmusik hand i hand. Reine Fiske - även i Träd, Gräs & Stenar - fortsätter vara en av våra intressantaste gitarrister. Självklart finns det också en flöjt som ibland viner omkring i ljudbilden, ibland i täten för en lätt manisk rytm. Gör man något eget behöver man inte utvecklas hela tiden. Om det här, vilket är troligt, började som ett tillfälligt sidospår är resultatet något som Dungen satt sitt tydliga avtryck på.
Läs mer om liknande:
Konsertrecension: Träd, Gräs & Stenar
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida