onsdag, juni 22, 2016

DVD-recension: Jimi Hendrix - Electric Church

JIMI HENDRIX
Electric Church
Sony Legacy EAN: 0888751433397 (105 min)
Sommaren 1970, samma helg som USAs nationaldag, hölls den andra Atlanta International Pop Festival. Publiken har uppskattats från 200 000 till 600 000, i filmen anges 500 000 – Jimi Hendrix största publik någonsin i USA på det som brukar anses vara den sista stora rockfestivalen. Den hölls i det lilla samhället Byron i Georgia, som än idag bara har runt 3000 invånare. Polischefen minns att Byron bara hade ett trafikljus. Hit kom alltså Jimi Hendrix tillsammans med den drivande trummisen Mitch Mitchell och den återhållne basisten Billy Cox, som båda intervjuas i filmen. Att rubbet filmades var inte så konstigt (bland andra The Allman Brothers Band, Johnny Winter och BB King var också på plats). Men filmrullarna har, något mer oväntat, legat till sig tills nu.
En massa hippies var på plats för att lyssna på musiken och röka makrill och det verkar som att hela ortsbefolkningen var där för att titta också. Inte nödvändigtvis på musikerna så mycket som på publiken, på spektaklet. Riktiga hippies var ovanliga i södern. En intervjuad kommer ihåg att de till och med tog av sig på överkroppen.  Hendrix själv hade en klädstil som stack ut i London. I Byron måste han sett ut som någon från yttre rymden. Och nog är det två världar som möts. Många lokala förmågor tyckte segregation var en bra idé, bland annat den lokala guvernören, och Hendrix såg onekligen misstänkt färgad ut.
Jimi Hendrix spelar en rad klassiker. Fire inleder - och passade förstås med tanke på datumet på att spela sin version av The Star-Spangled Banner. Tyvärr får inte alla de sjutton låtar trion spelade plats i filmen. Bland andra Hear My Train A Comin´ och Message Of Love har fått stryka på foten. Men vi får några av de stora (bland annat Red House, Foxy Lady och Voodoo Child) och några mer obskyra (Room Full Of Mirrors och Freedom).
Ju mer man skruvar upp, desto bättre låter det. Och om Jimi mot slutet av sin allt för korta karriär ibland gjorde ett småtrött (läs drogat) intryck är det här en höjdpunkt att ömt vårda. Han hoppar inte runt lika mycket som på Monterey, tre omöjligt intensiva år tidigare, men är lika förlorad i musiken. Och bara några veckor senare för evigt.

Läs mer om liknande:
Här någonstans finns en recension av Johnny Winters sista skiva
Konsertrecension: Sky High
Så spelar du blues! Hela listan!
Fler liveinspelningar att njuta av i sommar
Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Etiketter: , , ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida