Konsertrecension: Jan Lundgren

Jan Lundgren 
Plats: PM & Vänner. 
Tid: Söndagen den 21 februari. 
Längd: 90 minuter plus paus. 
Publik: Åttio. 
Bäst: Det är som att se J-O Waldner spela pingis – millimeterprecision OCH lekfullhet.

Kommer ni ihåg tv-programmet Två Och En Flygel? Två personer satt vid en flygel och pratade och sjöng lite. På åttiotalet ansågs det som god underhållning i lagom tempo för hela familjen. Jan Lundgren tar idén lite längre, eller om man så vill lite kortare. På PM & Vänner blir det En och en flygel. Mellan låtarna/styckena berättar han med lågmäld humor om sin karriär. Efter att första pianoläraren blir gravid (Lundgren påpekar att det inte hade med honom att göra) hamnar han hos en tysk som gillar jazz och vill att han ska lära sig improvisera. Första lektionen: Oscar Peterson Trios album Night Train. Därifrån får vi Hymn To Freedom.

Lundgren tog sin första pianolektion som femåring – hans mamma ville att de skulle ha ett piano hemma och någon måste ju spela på det- och senare studerade han musik på högre nivå. Han upptäcktes av Arne Domnérus som 23-åring i Ronneby där han växte upp och erbjöds spela med legenden på Skansen. Han slår två flyglar i en smäll med Duke Ellingtons paradnummer Take The ”A” Train, som Domnérus alltid inledde sina konserter med.

Det blir mer svenskt. Jan Johansson dyker inte helt oväntat upp. Bengt Hallberg hedras i vackra Autumn Walk från en gemensam skiva. Lundgren inleder dock kvällen med Monteverdi, som skrev världens första jazzlåt redan 1608. På samma linje är en sonat från Mozart, som rent av snott en slinga från Två Solröda Segel. Eller kanske tvärtom.

En barockimprovisation över ett stycke leder på något sätt över i Fly Me To The Moon innan han säger att det blir 23 minuters paus. 26 minuter senare inleds andra halvan med John Coltranes Lush Life, med samma regelbundna takt som en något överberusad person som försöker gå rakt. Det är en av kvällens – förvisso ganska många - höjdpunkter, tillsammans med egna View Of P som är en hyllning till Prokofiev.

Det hela avslutas med Slängpolska efter Byss-Kalle och extranumret som är en egen vaggvisa där publiken uppmuntras blunda och luta sig tillbaka för att hamna i rätt stämning. Det är okej om vi somnar.

Mozart, Coltrane och Byss-Kalle umgås inte regelbundet, men Lundgren bjuder på en självklar, häftig och ytterst egen upplevelse som varken är rädd för skratt eller allvar. Men så blir ju kvalitet heller aldrig omodernt. Och som alla stora får han det att verka så enkelt. Det är orättvist.

Läs mer om liknande:

TH Trio spelar också John Coltrane 

OK Star Orchestra vet inte heller var gränserna går

Carin Lundin Quintet körde också Ellington på exakt samma scen

Svensk jazz för nybörjare 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Bokrecension: Elvis Costello

Elvis Costello

Unfaithful Music & Disappearing Ink

(Viking)

Elvis Costello erbjöds att skriva sin självbiografi redan som 24-åring, året efter han släppte sin första skiva. Men nu, mer än 35 år och en lång och minst sagt varierad karriär senare har han ändrat sig, även om ordet karriär förmodligen får honom att fnysa. Nog för att han i början hade kul som popstjärna, kanske för kul – både förnuftet och första äktenskapet offras - men han tröttnade snabbt på att leva upp till skivbolagets krav på hits-hits-hits och bestämde sig för att följa sin inre kompass, som ibland nästan pekat åt alla håll samtidigt. Lite så har han skrivit Unfaithful M0usic & Disappearing Ink också. Kapitel om farfarns, även han musiker, uppväxt följs av ett kapitel om hur Costello spelar inför Paul McCartney och presidenten i Vita huset. Och kapitlen är lika intressanta, var och en på sitt sätt. Formuleringskonsten firar triumfer och trots närmare 700 sidor känns boken i kortaste laget. Att han analyserar sin egen musik och dess tillkomst med laserblick har han tidigare visat i en rad texthäften i samband med återutgivningar av sina skivor som han skrivit smärre essäer till.

Med en pappa som var framgångsrik sångare och en mamma som bland annat jobbade i skivaffär var den unge Declan MacManus öde förmodligen bestämt redan i unga år. Han träffade tidigt musiker och hade fri tillgång till skivor. Lägg till detta rötter i Liverpool, där han också bodde i perioder, så pekar det än mer åt samma håll. Han var nio år när The Beatles vände upp och ner på allt. Artistnamnet, för er som inte vet, består förresten av mammans flicknamn kombinerat med ett förnamn som managern ansåg redan etablerat. Debutskivan My Aim Is True – omslaget pryddes av texten Elvis is king - släpptes i England bara en knapp månad innan den andra Elvis gick på toa för sista gången.

Costello säger upp sig som popstjärna efter ett missförstått uttalande gjort på fyllan. Plötsligt är inget samarbete för konstigt eller smalt. Han är helt befriad från tankar om huruvida något är bra för karriären eller inte och gör en countryskiva, som oväntat ger en stor hit med George Jones klassiker Good Year For The Roses. Detta visar vägen för samarbeten med så skilda artister som operasångerskan Anne Sofie von Otter, stråkensemblen The Brodsky Quartet, New Orleans-snillet Allen Toussaint och hiphopkollektivet The Roots. Och Paul, Burt och Loretta. Och några till.

Allt beskrivs med ärlighet, humor, hjärta och skärpa. Men framförallt kärlek. Han tillägnar boken de som kom före och de som kommer efter. Att han lockar till skratt är inte oväntat. Tårarna är, lite mindre väntat, inte heller långt borta. Vi får till och med veta varför han plötsligt köper ett dussin ukuleles. Men nej, det har inte med droger att göra - beroende på hur man ser det.

Läs mer om liknande:

Elvis Costello för nybörjare

Paul McCartney för nybörjare

En liten reseguide till Liverpool

Country för nybörjare

Elvis Presley - en revolution med polisonger

Publicerades urspungligen i Smålandsposten.

Bruce Springsteen för nybörjare

Det blev förstås biljettkaos, extrakonsert och försäljning på de vanliga olagliga platserna redan innan trycket på biljetterna hunnit torka. Hovet rasar! Kort sagt - Bruce Springsteen & The E Street Band är på väg till Sverige med The River Tour. Ullevi kommer bjudas på allsång. Jag känner med er som inte tillhör de 130 000 som fick biljett. Ni får fundera på hur mycket det eventuellt är värt att betala och hur länge ni i så fall vågar vänta på att köpa.

För er som undrar vad allt hallaballo handlar om kanske det är läge att lyssna in sig? Här kommer en liten guide. Mycket nöje!

Darkness On The Edge Of Town (1978)

Efter att ha fått sitt stora genombrott med sin tredje skiva Born To Run 1975 återkom Bruce med en skiva där han skulle hitta den tonen han mer eller mindre ägnat de följande 31 åren att finslipa. Fler nyanser, men inte lika färglatt yviga tonårskänslor. Mer vardagsrum och motorvägar, färre slott och drottningar. Han har själv sagt att han såg familj och vänner kämpa för att leva anständiga och produktiva liv och såg ett vardagshjältemod i detta. Det är alltså här han går från att vara en Romeo med ros i munnen med alldeles för många ord att berätta som försöker ta sig ifrån den dömda hemstaden och tar på sig flanellskjortan med upprullade armar och inser att man är fast i Badlands - och att det är lika bra att göra sitt bästa av situationen. Talk about a dream, try to make it real. Det är samma dröm han jobbar på än i dag. Det här var första skivan med Steven "Miami Steve/ Little Steven/ Silvio Dante" van Zandt som gitarrist. Darkness On The Edge Of Town är den sortens skiva som får män att gråta. Och det kan behövas ibland.

The River (1980)
Om man inte kan bestämma sig för om man gillar rock-Bruce, pop/klockspels-Bruce, rysarballad-Bruce, Romeo-Bruce, country-Bruce, raggarrockmedkepsenbackochfram-Bruce (inte min favorit), folkmusik-Bruce eller bilåkar-Bruce bäst är det till mäktiga dubbeln The River man ska vända sig. Här finns allihop. Jag vågar inte sätta mina polisonger på att detta är det bästa han gjort, men ska ni bara ha en Springsteenskiva hemma är det nog denna. Det påstås att 100 låtar spelades in. 20 av dem kom med på skivan. När CD-boxen Tracks släpptes 1998 med tidigare outgivet material var 25 procent av låtarna från The River-perioden. Hungry Heart blev hans första singelhit i eget namn. När Drive All Night tonar ut efter åtta och en halv minut brukar det vara lite svårt att svälja. Då har jag inte ens nämnt Out In The Street och hans sätt att sjunga you i raden I´ll be waiting for YOOOOOOU. Det här är arbetarklassgospel när den är som bäst. The E Street Band spelar varje låt som om det vore kvällens sista extranummer.

Magic (2007)
När E Street Band gjort skivcomeback efter 18 år på den lite stela The Rising blev Magic en positiv överraskning. Texterna är genomgående mörka och det är inte svårt att räkna ut vem den allt mer partipolitiska Bruce haft i tankarna med rader som your fingerprints on file, left clumsily at the scene i Your Own Worst Enemy och who´ll be the last to die for a mistake i Last To Die. Men här finns också Girls In Their Summer Clothes, I´ll Work For Your Love och Terry´s Song där Bruce tar farväl av en gammal vän med en text vars enkelhet endast förunnas de stora. Den här är den sortens skiva där många av låtarna får en att veva med armarna, men om man lyssnar på texterna är det en dystrare historia. Man kan se det här som en fortsättning på Darkness On The Edge Of Town. Blues och gospel hand i hand. Människorna är lite äldre och erfarnare, men den ständiga Springsteendrömmen om vänskap och kärlek finns fortfarande. Redan i första låten Radio Nowhere frågar han is there anybody alive out there?

Fortsätt gärna med några av de skivor han gjort utan The E Street Band:

Tunnel Of Love (1987)
Efter jättespektaklet som följde Born In The USA tog Springsteen ner det hela till jorden igen med dessa dämpade betraktelser över relationer. Några plastiga åttiotalssyntar till trots är detta en personlig favorit. Brilliant Disquise är en av hans bästa låtar. God have mercy on the man who doubts what he is sure of. Året efter begärde hans fotomodellfru (förstås) skilsmässa efter att Bruce synts med körsångerskan Patti Scialfa. Paret har nu varit gifta i 18 år och har tre barn.

The Ghost Of Tom Joad (1995)
Här finns inga allsångsrefränger, klockspel eller feta saxofonsolon. Men här finns tolv lågmälda betraktelser över den amerikanska drömmens baksida och här finns några av de bästa texterna han skrivit. Inte helt oväntat är det hans minst sålda skiva. Kanske hade den gjort sig bättre som novellsamling, men trots detta är det en skiva som långsamt kryper sig på. The Ghost Of Tom Joad och Youngstown är två låtar jag inte vill vara utan. I den sistnämda får vi det amerikanska industrisamhällets uppgång och fall sammanfattat på fyra minuter.

We Shall Overcome: The Seeger Sessions (2006)
Pete Seeger är en av den amerikanska folkmusikens största, bland oss lite yngre kanske mest känd för att han påstås ha velat hugga av sladden till Bob Dylans nyköpta gitarrförstärkare med yxa någon gång på 1800-talet (1965). Om man tycker att Springsteen ibland kan bli lite stelbent - vilket jag förstår, men oftast inte håller med om - är det hit man ska vända sig. För här svänger det kattsvans när en av de mest produktiva låtskrivarna helt plötsligt gör en coverskiva med ett ca tolvmannaband i ryggen. Om ni egentligen inte gillar Bruce ska ni börja här, även om jag inte vet varför ni läst hela vägen. Men ni är väkomna ändå. Iya-haaa! ONETWOTHREEFOUR!

Läs mer om liknande:
Artikel: En flod av musik från Springsteen

Kanske lite udda fakta om Bruce Springsteen
Skivrecension: Nils Lofgren 
Clarence Clemons skrev en bok om sitt liv

Skivrecension: Kristian Anttila

Pop 
Kristian Anttila
Rum 4, Avd 81
(Birds Records)
Betyg: 3

Rum 4, avd 81 är väldigt typisk göteborgsindie, men samtidigt något väldigt eget. Skivan är döpt efter och delvis skriven på en mentalsjukhusavdelningen Anttila hamnade på under en livskris som inte gick att reda ut på egen hand. Anttila säger att han hoppas att det inte är en skiva för alla. Väldigt få hoppas jag på sätt och vis, lägger han till. Det är kanske en skiva han helst inte ville göra, men som behövde göras. Den sortens skivor är ofta väldigt personliga och lite jobbiga att lyssna på. Det är ofta ett bra tecken. Alla låtar behöver inte heta Tjo och tjim på stranden. Ingen av den nio spåren på Rum 4, Avd 81 heter så. Däremot finns en som heter Livet Är Det Som Pågår Medan Du Väntar På Sådant Som Aldrig Händer. Titeln säger mycket om tonen på skivan. Skivan är förresten akustisk – oftast bara gitarr - som om för mycket ljud skulle vara i vägen för det som behöver komma ut. Men atmosfären är långt ifrån klaustrofobisk, melodierna visslar ibland nästan sig själva. Vykortsdrömmar Som Pilar Rakt Ut I Ingenstans är ett exempel.

Det är musik för oss som ibland tänker att vi tänker för mycket. Och när Världens Sista Låt seglar iväg i över 18 drömska minuter är det smått lysande, även om det låter som en helt annat skiva.

Lyssna också på: Townes van Zandt – Live At The Old Quarter (1977)

Läs mer om liknande:

Country för nybörjare 

Om Nick Lowes lågmälda mästerverk The Convincer 

Sång, sång och gitarr - Simon & Garfunkel live

Gillian Welch kan också konsten att vara lågmäld

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Carin Lundin Quintet

Carin Lundin Quintet
Plats: PM & Vänner.
Tid: Onsdagen den tionde februari. 
Längd: 100 minuter plus paus. 
Publik: Ett sextiotal. 
Bäst: Spelglädjen, svänget och spelglädjen.

Carin Lundin och musikerna börjar med Get Happy, What Now My Love och Second Time Around. En omvänd trestegsraket – det går lite långsammare och är lite blåare för varje låt. Mot slutet av Second Time Around går det så långsamt att om låten varit en cykel hade den vält. Väldigt vackert. 

Nog för att hon sjunger gamla klassiker, men de riskeras aldrig att kvävas av den dammiga nostalgi som ibland kommer ivägen inom jazzen. Det blir bland annat Cole Porter, Dave Frishberg, Duke Ellington, Rodgers & Hart och Bessie Smith. Inte illa. Och lite eget som inte behöver skämmas för sig. Imponerande. Nog går det att höra de klassiska jazzsångerskorna i Lundin– Ella Fitzgeralds frasering till exempel – men mest av allt har hon en egen prägel.

Till PM & Vänner kommer hon med musiker som samtliga förtjänas nämnas vid namn. Mathias Algotsson piano, Mattias Welin kontrabas, Johan Setterlind trumpet och Daniel Fredriksson trummor. De är så självklart svängiga att det är lätt att missa hur mycket de verkligen svänger. De är lyhörda och lämnar tillräckligt mycket luft i ljudbilden för att publiken också ska få plats. Visst är det mysjazz, men mysjazz i ordets bästa bemärkelse. Bitvis småputtrigt, men på ett bra sätt.

Och småputtrigt förresten. Vissa solon verkar – på allra bästa sätt – inte riktigt veta var de är på väg. Ibland hamnar de glatt leende i skogen med byxorna nere (eller en mer rumsren metafor om det passar bättre). Lundin själv står ofta och diggar smådansande under solona. Och inte på det där inövade titta-vi-har-trevligt-tillsammans sättet. Det är genuin spelglädje som utspelas mitt framför ögonen på oss. Det är lika underbart varje gång det händer. Små ögonkast, små leenden, små gester. En av de allra högsta topparna uppnås under Louis Armstrongs I´ve Got A Heart Full Of Rhythm. Det skulle gå att rabbla soloinsatser tills korna kommer hemdansande.

Lundin har ett sätt att sjunga som tål att plockas ner i smådetaljer. Vissa stavelser används som studsmatta för att försiktigt skjuta iväg ett ord och lika precist landa i nästa. Kungliga Musikskolan gjorde nytta. Hon har tekniken och lekfullheten, kunskap om historien och ett personligt avtryck, hjärna och hjärta. Och ja, det här gäller musikerna också. Det är en stilig uppvisning i egobefriad musikglädje med svänget och samspelet i centrum. Hurra!

Läs mer om liknande:

Carin Lundin visar att jazzen lever 

Svensk jazz för nybörjare 

Konsertrecension: Isabella Lundgren Kvartett med Tobias Wiklund

Konsertrecension: The Eminent East Coast Dixie Stompers 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Asta Kask

Asta Kask

Plats: Kafe De Luxe.

Tid: Lördagen den sjätte februari.

Längd: 70 minuter.

Publik: Smockfullt, smockfullare, smockfullast.

Bäst: Energin och stämningen.

Nog för att Sverige är ett litet land i universums utkant, men visst kan Asta Kask inom gränserna för detta lilla land räknas som smått legendariska? På sin hemsida lyder programförklaringen: Rock mot svinen since 1978. De bildades i Töreboda och såg sig själva som en blandning av Kiss och Sex Pistols. 2016 låter de mer som en blandning av tidiga The Clash och Motörhead, om de gått på ännu mer amfetamin. Asta Kask bildades alltså för 36 år sedan, men har inte spelat hela tiden och ibland har det gått 20 år mellan skivorna. Några medlemmar har kommit och gått. Nu har de i alla fall hållit på sedan 2003. Senaste skivan Handen På Hjärtat kom 2014.

På scenen står Micke Blomqvist och Bonni Pontén (sång, gitarr, röda byxor, svarta skjortor och svarta kepsar), Magnus Hörnell (bas, sång, röda byxor, svart skjorta och svart keps) och längst bak sitter Dadde Stark (trummor och sång). Blomqvist har varit med sedan starten, Hörnell och Pontén sedan -82. Trots att medlemmarna med all rätt blivit äldre, som folk brukar bli om de får chansen, vet de fortfarande hur man håller tempot uppe utan att det syns minsta anlag till gubbröv. Varför ska en låt gå i 178 när man lika gärna kan spela i 180? Kvällens sista nummer, Ringhals, går rent av snabbare än så. Kvällens lite långsammare bidrag heter Psykopaten och presenteras som en kärlekslåt. Inte en särskilt lycklig sådan, men ändå.

Nästan varje låt tas emot som kvällens höjdpunkt och många i den överfulla publiken vill stå längst fram. Kärleken är besvarad. Det är stor kontrast mellan den stenhårda musiken och den tacksamhet och glädje bandet uttrycker mellan låtarna. Eller hur ska det tolkas när Blomqvist säger att Asta Kask kommer till Växjö och sprider sjukdomar? Ett bra citat är det i alla fall. Jag Är En Idiot, Patriarkatet, Jag Mot Allt, Inget Ljus och Landsplikt får nästan publiken att koka över. Det skulle gå att rabbla upp alla låtarna som höjdpunkter. Det var längesedan Kafe De Luxe bjöd på en så svettig konsert. Sista låten hinner inte ens ringa ut (braka ut) innan det ropas efter extranummer, som förstås kommer.

Och visst värmer det att det finns band som betyder något, som säger något helt utan inövade danssteg. Några timmar tidigare har jakten på årets fint leende deodorant börjat på bästa sändningstid. Men Asta Kask fortsätter lukta underbar svett.

Läs mer om liknande:

För snart 30 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen

Mer gammal punk - Strindbergs

Och lite ny punk med Vet Hut

Punk för nybörjare 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Lisa Lystam & Fredrik Karlsson

Lisa Lystam & Fredrik Karlsson

Tid: Fredagen den femte februari.

Plats: Tolgs föreningslokal.

Publik: Ett fyrtiotal.

Längd: 70 minuter.

Bäst: Den lekfulla och intima atmosfären.

Saknade mest: Tja, några låtar till hade inte gjort ont.

I bluesvärlden går det att vara ung och lovande upp i femtioårsåldern. Men Lisa Lystam är ung och lovande på riktigt. Efter några år av hårt och envist turnerande har hon dessutom jobbat sig fram till en rejäl dos erfarenhet, trots att hon fortfarande är närmare 20 än 30. Det enda sättet att bli bra på scen är förstås att spela, spela och spela. Till Tolg har hon med sig Fredrik Karlsson – tänk Allman Brothers - på gitarr. Till vardags är de två av sex medlemmar i Lisa Lystam Family Band. Av pratet mellan låtarna, som är skämtsamt, lågmält och hjärtevärmande, förstår vi att de står varandra nära. Liksom av deras ständiga skämtande om hur låtarna egentligen borde sluta.

Eftersom Lystam sjunger blues, är blond och kommer från Östergötland har hon jämförts med Louise Hoffsten. Vi får inte mindre än två Hoffstenlåtar, varav Slätten inleder och handlar om deras gemensamma hemtrakt. Hoffsten har hävdat att den släpiga östgötska dialekten är en svensk motsvarighet till USA:s släpiga sydstatsdialekt. Kanske därför Hoffsten och Lystam behärskar bluesen på ett så självklart sätt?

Karlsson har också rötter och berättar rörande om hur han fastnade för bluesgitarr och väldigt gärna ville spela med Roffe Wikström. Han skickade ett brev till idolen, och jäklar: Roffe svarade och nu har de spelat ihop. Sedan sjunger Karlsson Starka Band av Wikström. Han spelar också, något mer oväntat, You´re The One That I Want från Grease. En lycklig i publiken som känner igen den får en skiva.

Sedan lite New Orleans, svenskboende amerikanen Eric Bibb, underskattade Jenny Bohman och eget. Lazy Lizzy, som Lystam skrev när hon satt och blippade varor i en kassa i Mjölby och inte vågade tro att sången skulle kunna betala räkningarna, är en höjdpunkt. Så även en livedebuterande, lågmäld och gripande duett skriven av Karlsson på mormors och morfars gård i Vetlanda.

För de som tycker att blues alltid är samma tre ackord blir det en John Lee Hooker som klarar sig på ett och, sist men inte minst, Big Mama Thornton där Lystam både sjunger och blåser munspel för allt vad tygen är värda - dock inte Hound Dog, trots att hon pratar passionerat om den.

Duon tackas med välförtjänt jubel och fortsätter det så här kanske Tolg har en egen bluesfestival nästa gång de hälsar på?

Läs mer om liknande:

Lisa Lystam & Little King ordnar svängig helkväll 

Skivrecension: Louise Hoffsten

Bokrecension: Big Mama Thornton - The Life And Music

Intervju: Roffe Wikström

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Neil Young + Promise Of The Real

Rock
Neil Young + Promise Of The Real
The Monsanto Years
(Reprise/Warner)
Betyg: 4

När den här skivan släpptes i somras gav jag den en trea. Det visade sig vara fel betyg, lite i snålaste laget. Nu publicerar jag exakt samma recension en gång till, men med rätt betyg. Vill be om ursäkt för misstaget och önskar alla en trevlig helg.

Alla som kärat ner sig i Neil Youngs musik vet att den ibland är helt underbar från topp till tå och ibland kanske, tja, inte så underbar. Den här gången landar han någonstans i mitten och gör något som är klart godkänt även om gåshuden uteblir. Tillsammans med Willie Nelsons söner (som utgör delar av kompgruppen Promise Of The Real) har Kanadas mest bångstyriga gris gjort en skiva om storkapitalets ondska. Kanske inte den mest originella idén, men ändå. Monsanto är ett företag som sysslar med jordbruk.

Young har tidigare gjort temaskivor, både på temat om liten vs stor, moder jords överlevnad, krig och förstås hjärteprojektet elbilar. Och varken Greendale, Living With War eller Fork In The Road tillhör väl mannens bästa. Därför är The Monsanto Years - utan att vara någon av hans bästa - ändå en positiv överraskning. Promise Of The Real påminner bitvis mer än lovligt om Crazy Horse och när det gäller bristande finmotorik ligger de inte långt efter. Inte heller när det gäller stämsång.

A Rock Star Bucks A Coffee lunkar på fint à la en bakfull Wondering - musikerna spelar inte en ton i onödan - och han passar på att även ge kaffekedjan Starbucks en känga. De snygga visselkörerna får även in en referens till sentida mästerverket Walk Like A Giant.

People Want To Hear About Love hade platsat på Ragged Glory och kan bli en konsertfavorit. Låtens poäng är att folk inte vill höra arga låtar om att vi förstör vår planet, utan föredrar kärlekslåtar. Men Youngs ilska håller av allt att döma på att koka över - ibland på formuleringarnas bekostnad. Skivan är inspelad snabbt i stridens hetta.

Young har aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, varit den som ger fansen vad de vill. Får vi inte låtar om kärlek denna gången så får vi i alla fall en väldigt bra låt som handlar om att han inte tänker ge oss vad vi egentligen vill ha.

Läs mer om Neil Young:

Bokrecension: Självbiografin Fredsförklaring 

Skivrecension: Psychedelic Pill

Skivrecension: Le Noise är också en sentida favorit

Neil Youngs första solokonsert finns utgiven

Skivrecension: Courtney Barnett

Courtney Barnett
Sometimes I Sit And Think, Sometimes I Just Sit
(House Anxiet/Playground)
Betyg: 4

Under mottot bättre sent än imorgon har vi kommit fram till Courtney Barnetts debutskiva. Den har hyllats, hyllats och hyllats lite till. Jag har helt enkelt inte haft tid att lyssna förrän nu, eller någon annan dålig ursäkt. Och tja, kul med en skiva som lever upp till all hype. Hela vägen från Australien skriver Barnett småskramliga poppärlor på löpande band. Det är, som det brukar heta, svårt att värja sig. Barnett närmar sig musiken med samma storögda lekfullhet som gör många av Jack Whites största stunder så enkla att älska. Det är luftgitarr o´clock hela dagen med låtar som Pedestrian At Best och Nobody Really Cares If You Don´t Go To The Party. Hon har jämförts med Nirvana också, och visst, varför inte, men de gånger Kurt Cobain fick ur sig så här charmiga låtar går att räkna på ena handens tumme. Avslutande Boxing Day Blues kan vara början på något helt annat, om det skulle vara så.

Läs mer om liknande:
Jack White And The Peacocks är kärlek
Bokrecension: Kim Gordon - Girl In A Band
Skivrecension: Nightbird
Punk för nybörjare

Elvis Costello för nybörjare

Elvis Costello. Låtskrivare, sångare, gitarrist, pianist, arrangör, producent och - med varierande framgång - skådespelare. Och nu författare till nästan 700 korta självbiografin Unfaithful Music & Disappearing Ink. Det kliar rejält i öronen av att läsa den. Han började som arg ung man, gjorde soul, country, klassiskt, pop, reggae, opera och har nu blivit någon sorts hedersprofessor för musikteori. Detta innebär indirekt att han är lite för smart för sitt eget bästa och tenderar att ibland bli lite väl teoretisk. Men det råder heller ingen tvekan om att få artister under de senaste fyrtio åren har sniffat på så många genres och behållit nyfikenheten så bra som Costello. Han är fortfarande på väg framåt. Men vilka av hans 852 album (det med Anne-Sofie von Otter inte inräknat - någon måtta får det vara) ska man börja med?

This Year´s Model (1978)

Aldrig förr hade en närsynt britt spottat ur sig så mycket bitterhet och frustration till så självklara melodier som här. I alla fall inte sedan Lennons tidiga dagar. Denna skiva, hans andra, brukar ofta hamna i skuggan av debuten My Aim Is True. Det är orättvist. Till nummer två hade Elvis ett jämnare låtmaterial att arbeta med, kompgruppen The Attractions hade fallit på plats med allt vad det innebär av Steve Nieves piporgel coh snabba pianofingrar och Bruce Thomas svängiga trumspel (Englands mest underskattade trummis? Diskutera!) och skivan är en enda lång attack av rastlöshet. Nick Lowes produktion har inte åldrats en dag på trettio år. Ooumkullrunkelig klassiker.

King Of America (1985)

Efter en rad framgångar och en rad motgångar var detta hans tionde skiva på nio år på det fjärde skivbolaget i den 93:e (ungefär) stilen. Och då hade han ändå haft ett uppehåll på ett år. Costello odlade skägg, drack som tre svampar och bestämde sig för att göra en skiva med någon sorts amerikanskt all star-band. Här finns namn som T-Bone Burnett, Jim Keltner, Ron Tutt, James Burton, Jerry Scheff och Earl Palmer. Många av dem bekanta namn från den andra Elvis band under Las Vegas-åren. I Brilliant Mistake finns en av mina absoluta favoritrader: She said that she was working for the ABC News/ It was as much of the alphabet as she knew how to use. Skivbolaget klagade på avsaknad av hits vilket resulterade i en version av Don´t Let Me Be Misunderstood - passande nog - som innehåller en av hans bästa sånginsatser. Med tanke på titeln och förnamn är det kanske inte heller en överraskning att han på omslaget pryds av en krona?

All This Useless Beauty (1996)

Den första Costellon jag hörde. Jag lånade den på bibliotekt. Första gången satte den sig inte, andra gången satte den sig så hårt att den fortfarande inte släppt. Här finns både några av hans argaste låtar (Complicated Shadows, Shallow Grave) och några av hans vackraste (All This Useless Beauty, Why Can´t A Man Stand Alone, I Want To Vanish) och några av hans popigaste (You Bowed Down, It´s Time). Alla stora artister måste ha ett borttappat mästerverk och i fallet Costello skulle min nominering gå till denna. Titeln är förstås en sur kommentar till att folk (och skivbolaget) slutat bry sig om hans musik. Det var faktiskt de som hade fel och han som hade rätt. Complicated Shadows dök förresten upp i ett avsnitt av The Sopranos, så kanske segrade rättvisan till slut. Och inte ens när han är som allra mest bitter i I Want To Vanish kan han låta bli att kittla skrattmuskeln. How can I tell you/ I´m rarer than most/ I´m certain as a lost dog/ Pondering a signpost.

Painted From Memory (1998)

Jag vet inte riktigt hur Burt Bacharach och Elvis lärde känna varandra, och de kan låta omaka. Bacharach är förstås en levande legend, och var så redan på sextiotalet. De här låtarna är komplexa och direkta samtidigt. Egentligen en sorts musik som inte görs längre, med orkester och kvinnokörer. Musiken skrevs av de bägge herrarna tillsammans sittandes vid varsit piano på hotellrum när tid fanns, Costello skrev texterna och sjöng. Han har sällan sjungit bättre. Det finns låtar här som kan mäta sig med Bacharachs tidigare klassiker. Det finns melodier så svindlande att man blir tårögd. Det här är, rent musikaliskt, mer Bacharach än Costello, men de spelade lika stor roll för slutresultatet. Efter många om och men fick jazziga easy listening-gentlemannen Bacharach också den status och respekt han alltid förtjänat. Allt som krävdes var ett av de senaste tio årens bästa album. Elvis alternativa titel på skivan var Elvis & Burt Together - Because It´s A Lonely World.

North (2003)

Sång och piano längst fram, ballader och vackra stråkar. Börjar med att en relation tar slut och slutar med att en relation börjar - ja, vår hjälte är kär. Så enkelt kan det vara. Vid fyrtiosju-års ålder verkade Costello mjukna lite. Han låter till att börja med ledsen snarare än bitter och mot slutet glad snarare än det-går-ändå-åt-helvete. Jag trodde länge att jag var relativt ensam om att tycka detta var en av hans bästa , men när tidningen Mojo lät sina läsare rösta fram hans tio bästa kom den åtta. Det kanske är en älska eller hata-skiva. Den är onekligen, tom för honom, ovanligt ovanlig och kanske den minst typiska skivan han gett ut under eget namn. Och det säger en del.

The River In Reverse (2006)

Inspelad med klassiska och nyligen bortgågna New Orleans-mannen Allen Toussaint efter översvämning. Kan förvisso avfärdas som billig välgörenhet, men enbart på egen bekostnad. Skivan blandar gamla Toussaints-låtar med en handfull nya gemensamt skrivna låtar. Skivan kan ha förlorat på jämförelsen med Painted From Memory i egenskap av samarbetsskiva - och då drar den onekligen det kortaste strået. Låt den hellre stå på egna skönt svängande ben. Jag tror inte Costello gjort mer trovärdig blues och gospel än vad han gör på denna skiva. På sätt och vis är det en hyllning till vad som är Amerikas folkmusik och längst fram står Elvis storögt och njuter, som den musikälskare han är. Egentligen kanske inte The River In Reverse hör hemma på en lista som har ordet nybörjare i rubriken, men det bjuder jag på. Ibland är det skönt att smaska in på efterrätten innan middagen är klar.

Det var mina Elvis Costello-favoriter. Fråga nästa Costello-man i kön och han/hon (men oftast en han, verkar det) har säkert andra förslag. Jag nämnde Mojo-läsarnas förslag tidigare. Här kommer hela listan:

1 This Year´s Model (1978)
2 The Delivery Man (2004)
3 When I Was Cruel (2002)
4 My Aim Is True (1977)
5 Imperial Bedroom (1982)
6 Painted From Memory (1998)
7 King Of America (1985)
8 North (2003)
9 Get Happy!! (1980)
10 Armed Forces (1979)

Kul att observera är att hans då (januari 2006) fyra senaste skivor samtliga platsar på topp tio. Oavsett efternamn är Elvis fortfarande kung.

Dagens låt är When I Was Cruel Nr. 2 av Elvis Costello.

And if you still don´t like my song, then you can just go to hell
- Little Atoms

Läs mer om liknande:

The Beach Boys för nybörjare.

Treme handlar om New Orleans efter översvämningen

Musikbiografier x 4 

Nick Lowe förekommer flitigt i Costellos bok

Skivrecension: Lucinda Williams - The Ghosts Of Highway 20

Lucinda Williams

The Ghosts Of Highway 20

(Highway 20/Border)

Betyg: 4

Lucinda Williams allra, allra största skivor är de där hon är som allra, allra mest personliga. När hon inte har något säkerhetsavstånd alls. Den här skivan är till stor del inspirerad av hennes pappas bortgång i Alzheimer. Williams har sällan varit så naken. Highway 20 är den väg som går igenom hennes hemstat Louisiana. Låttitlar som Death Came och Doors Of Heaven talar sitt tydliga språk. Countrypop som Place In My Heart och Bitter Memory blir tacksamma andningspauser. Lägg till detta att hennes röst låter som om den får mer och mer sprickor, mer och mer personlighet. Hon tolkar också Bruce Springsteens Factory och Woody Guthries House Of Earth. Det här är en skiva som vågar gå hela vägen in i hjärtat.

Läs mer om liknande:

Country för nybörjare

Skivrecension: Patty Griffin - Servant Of Love

Bruce Springsteen för nybörjare 

W är en av de största bokstäverna

Skivrecension: Tinariwen - Live In Paris

Tinariwen

Live In Paris

(Wedge/Border)

Betyg: 4

Malis mest kända ökenblueskollektiv (numera i exil) har kommit fram till sin första liveskiva. Den spelades in i december 2014 precis mot slutet på en lång turné bestående av 130 konserter. De flesta av låtarna här kommer från bandets senaste skiva Emmaar. I tre låtar får kollektivet sällskap av 75-åriga Lalla Badi som, trots att jag inte förstår ett ord av vad hon sjunger, lyckas beröra mig. Dessutom spelar hon det traditionella rytminstrumentet tindé. Förresten, jag förstår inte vad någon sjunger på den här skivan, men det går att skaka rumpa ändå. Och för alla oss som någonsin fallit för Tinariwens monotont långsamt rullande rytmer är detta ännu ett välkommet inslag i skivsamlingen.Ibland är det svårt att avgöra om låtarna hållit på i tre eller tio minuter. Rytmen tar över. Bo Diddley och ZZ Top - särskilt under skivans andra halva när det fått upp farten lite mer - rider på en kamel rakt ner i solnedgången.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Terakaft - Alone

Årets bästa skivor 2014

Årets bästa skivor 2013

Så spelar du blues! Hela listan!

Konsertrecension: Dum I Huet + Dipper

Dum I Huet + Dipper
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 22 januari. 
Längd: Ungefär 40 minuter var. 
Publik: Ett trettiotal. 
Bäst: Att rocken, trots envisa rykten om motsatsen, lever.

Man ska inte döma på förhand. Man ska heller inte fria på förhand. Men ett band som heter Dum I Huet kan väl ändå inte vara annat än lysande? Håkan Persson (ovan) har lämnat Kristianstad och flyttat till Ingelstad och hans band har bitvis en punkig energi, ibland en tyngd som inte ligger långt efter Black Sabbath och detta blandas med rock´n´roll. Kal P Dal ler i sin himmel. Svensk musik tycks alltid låta bäst på skånska och bra refränger låter bra oavsett språk. Ibland gör de fyra lite oväntade utsvävningar, som om det blev en halv låt över någonstans som de också stoppar in bara för att.

Ring Ambulans har en refräng som går att sjunga med i redan innan man hört den. I en rättvis värld skulle Dum I Huet bli ett av Sverige största band. På typiskt skånskt manér har de en förmåga att skriva texter som både är roliga och säger något om vår samtid. Och stilpoäng för att de byter trummis mitt i konserten.

Dipper kan vara både en karaktär i en tecknad serie, en fågel (strömstare på svenska) och ett rockband med rötter i Malmö. Vilken av dessa tre det är som står på scen får ni gissa själva. De har kuskat runt med sin yxiga rock, en musikalisk variant av panikångest, i mer än 20 år. Musik för folk med handsvett. Det känns som att bitarna inte riktigt vill passa ihop, och det är skarvarna som gör det till Dipper. Magnus Karlsson, Harri Kolari, Patrik Malmros och sångaren Joachim Leksell utgör ett av landets envisaste band (och ja, Leksell har fortfarande en plastpåse i bakfickan, i fall att). Det är rent av imponerande att kunna hålla sig under radarn under så lång tid. Inte för att de lär ringa Allsång På Skansen, men ändå.

Längst fram i publiken står ett gäng som verkar kunna texterna mer än utantill, eller i alla fall önskar att de gjorde det. Dippers musik är som att koppla fingrarna rakt in i väggen. Bandkemin, där basen tar täten, förtjänar en egen doktorsavhandling. Eller i alla fall egen krigsdans och allmänt jubel. Leksell är en magnetisk frontman med ett kroppsspråk som antyder att han inte vet vad han ska ta vägen, han hoppar över det lilla staketet flera gånger. United We Fall tillägnas Gustaf Kjellvander. Alla låtarna spelas som om de är kvällens viktigaste. Och en sån här kväll är de det.

Två band som förstår vikten av ta sitt roliga på blodigt allvar? Amen och vätskekontroll.

Skånespecial: 

bob hund förtjänar kärlek 

Ossler och hans band sparar röv

Torsson (fjärde bästa bandet i Lund)

Wilmer X är fortfarande Sveriges bästa liveband (om vi bortser från något som är jättetrendigt just den här veckan)

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.