Konsertrecension: Lisa Lystam & Fredrik Karlsson
Lisa Lystam & Fredrik Karlsson
Tid: Fredagen den femte februari.
Plats: Tolgs föreningslokal.
Publik: Ett fyrtiotal.
Längd: 70 minuter.
Bäst: Den lekfulla och intima atmosfären.
Saknade mest: Tja, några låtar till hade inte gjort ont.
I bluesvärlden går det att vara ung och lovande upp i
femtioårsåldern. Men Lisa Lystam är ung och lovande på riktigt. Efter några år
av hårt och envist turnerande har hon dessutom jobbat sig fram till en rejäl
dos erfarenhet, trots att hon fortfarande är närmare 20 än 30. Det enda sättet
att bli bra på scen är förstås att spela, spela och spela. Till Tolg har hon
med sig Fredrik Karlsson – tänk Allman Brothers - på gitarr. Till vardags är de
två av sex medlemmar i Lisa Lystam Family Band. Av pratet mellan låtarna, som
är skämtsamt, lågmält och hjärtevärmande, förstår vi att de står varandra nära.
Liksom av deras ständiga skämtande om hur låtarna egentligen borde sluta.
Eftersom Lystam sjunger blues, är blond och kommer från
Östergötland har hon jämförts med Louise Hoffsten. Vi får inte mindre än två
Hoffstenlåtar, varav Slätten inleder och handlar om deras gemensamma hemtrakt. Hoffsten
har hävdat att den släpiga östgötska dialekten är en svensk motsvarighet till
USA:s släpiga sydstatsdialekt. Kanske därför Hoffsten och Lystam behärskar bluesen
på ett så självklart sätt?
Karlsson har också rötter och berättar rörande om hur han fastnade
för bluesgitarr och väldigt gärna ville spela med Roffe Wikström. Han skickade
ett brev till idolen, och jäklar: Roffe svarade och nu har de spelat ihop.
Sedan sjunger Karlsson Starka Band av Wikström. Han spelar också, något mer
oväntat, You´re The One That I Want från Grease. En lycklig i publiken som
känner igen den får en skiva.
Sedan lite New Orleans, svenskboende amerikanen Eric Bibb,
underskattade Jenny Bohman och eget. Lazy Lizzy, som Lystam skrev när hon satt
och blippade varor i en kassa i Mjölby och inte vågade tro att sången skulle kunna
betala räkningarna, är en höjdpunkt. Så även en livedebuterande, lågmäld och gripande duett skriven av Karlsson
på mormors och morfars gård i Vetlanda.
För de som tycker att blues alltid är samma tre ackord blir
det en John Lee Hooker som klarar sig på ett och, sist men inte minst, Big Mama
Thornton där Lystam både sjunger och blåser munspel för allt vad tygen är värda
- dock inte Hound Dog, trots att hon pratar passionerat om den.
Duon tackas med välförtjänt jubel och fortsätter det så här
kanske Tolg har en egen bluesfestival nästa gång de hälsar på?
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida