Elvis Costello för nybörjare

Elvis Costello. Låtskrivare, sångare, gitarrist, pianist, arrangör, producent och - med varierande framgång - skådespelare. Och nu författare till nästan 700 korta självbiografin Unfaithful Music & Disappearing Ink. Det kliar rejält i öronen av att läsa den. Han började som arg ung man, gjorde soul, country, klassiskt, pop, reggae, opera och har nu blivit någon sorts hedersprofessor för musikteori. Detta innebär indirekt att han är lite för smart för sitt eget bästa och tenderar att ibland bli lite väl teoretisk. Men det råder heller ingen tvekan om att få artister under de senaste fyrtio åren har sniffat på så många genres och behållit nyfikenheten så bra som Costello. Han är fortfarande på väg framåt. Men vilka av hans 852 album (det med Anne-Sofie von Otter inte inräknat - någon måtta får det vara) ska man börja med?

This Year´s Model (1978)

Aldrig förr hade en närsynt britt spottat ur sig så mycket bitterhet och frustration till så självklara melodier som här. I alla fall inte sedan Lennons tidiga dagar. Denna skiva, hans andra, brukar ofta hamna i skuggan av debuten My Aim Is True. Det är orättvist. Till nummer två hade Elvis ett jämnare låtmaterial att arbeta med, kompgruppen The Attractions hade fallit på plats med allt vad det innebär av Steve Nieves piporgel coh snabba pianofingrar och Bruce Thomas svängiga trumspel (Englands mest underskattade trummis? Diskutera!) och skivan är en enda lång attack av rastlöshet. Nick Lowes produktion har inte åldrats en dag på trettio år. Ooumkullrunkelig klassiker.

King Of America (1985)

Efter en rad framgångar och en rad motgångar var detta hans tionde skiva på nio år på det fjärde skivbolaget i den 93:e (ungefär) stilen. Och då hade han ändå haft ett uppehåll på ett år. Costello odlade skägg, drack som tre svampar och bestämde sig för att göra en skiva med någon sorts amerikanskt all star-band. Här finns namn som T-Bone Burnett, Jim Keltner, Ron Tutt, James Burton, Jerry Scheff och Earl Palmer. Många av dem bekanta namn från den andra Elvis band under Las Vegas-åren. I Brilliant Mistake finns en av mina absoluta favoritrader: She said that she was working for the ABC News/ It was as much of the alphabet as she knew how to use. Skivbolaget klagade på avsaknad av hits vilket resulterade i en version av Don´t Let Me Be Misunderstood - passande nog - som innehåller en av hans bästa sånginsatser. Med tanke på titeln och förnamn är det kanske inte heller en överraskning att han på omslaget pryds av en krona?

All This Useless Beauty (1996)

Den första Costellon jag hörde. Jag lånade den på bibliotekt. Första gången satte den sig inte, andra gången satte den sig så hårt att den fortfarande inte släppt. Här finns både några av hans argaste låtar (Complicated Shadows, Shallow Grave) och några av hans vackraste (All This Useless Beauty, Why Can´t A Man Stand Alone, I Want To Vanish) och några av hans popigaste (You Bowed Down, It´s Time). Alla stora artister måste ha ett borttappat mästerverk och i fallet Costello skulle min nominering gå till denna. Titeln är förstås en sur kommentar till att folk (och skivbolaget) slutat bry sig om hans musik. Det var faktiskt de som hade fel och han som hade rätt. Complicated Shadows dök förresten upp i ett avsnitt av The Sopranos, så kanske segrade rättvisan till slut. Och inte ens när han är som allra mest bitter i I Want To Vanish kan han låta bli att kittla skrattmuskeln. How can I tell you/ I´m rarer than most/ I´m certain as a lost dog/ Pondering a signpost.

Painted From Memory (1998)

Jag vet inte riktigt hur Burt Bacharach och Elvis lärde känna varandra, och de kan låta omaka. Bacharach är förstås en levande legend, och var så redan på sextiotalet. De här låtarna är komplexa och direkta samtidigt. Egentligen en sorts musik som inte görs längre, med orkester och kvinnokörer. Musiken skrevs av de bägge herrarna tillsammans sittandes vid varsit piano på hotellrum när tid fanns, Costello skrev texterna och sjöng. Han har sällan sjungit bättre. Det finns låtar här som kan mäta sig med Bacharachs tidigare klassiker. Det finns melodier så svindlande att man blir tårögd. Det här är, rent musikaliskt, mer Bacharach än Costello, men de spelade lika stor roll för slutresultatet. Efter många om och men fick jazziga easy listening-gentlemannen Bacharach också den status och respekt han alltid förtjänat. Allt som krävdes var ett av de senaste tio årens bästa album. Elvis alternativa titel på skivan var Elvis & Burt Together - Because It´s A Lonely World.

North (2003)

Sång och piano längst fram, ballader och vackra stråkar. Börjar med att en relation tar slut och slutar med att en relation börjar - ja, vår hjälte är kär. Så enkelt kan det vara. Vid fyrtiosju-års ålder verkade Costello mjukna lite. Han låter till att börja med ledsen snarare än bitter och mot slutet glad snarare än det-går-ändå-åt-helvete. Jag trodde länge att jag var relativt ensam om att tycka detta var en av hans bästa , men när tidningen Mojo lät sina läsare rösta fram hans tio bästa kom den åtta. Det kanske är en älska eller hata-skiva. Den är onekligen, tom för honom, ovanligt ovanlig och kanske den minst typiska skivan han gett ut under eget namn. Och det säger en del.

The River In Reverse (2006)

Inspelad med klassiska och nyligen bortgågna New Orleans-mannen Allen Toussaint efter översvämning. Kan förvisso avfärdas som billig välgörenhet, men enbart på egen bekostnad. Skivan blandar gamla Toussaints-låtar med en handfull nya gemensamt skrivna låtar. Skivan kan ha förlorat på jämförelsen med Painted From Memory i egenskap av samarbetsskiva - och då drar den onekligen det kortaste strået. Låt den hellre stå på egna skönt svängande ben. Jag tror inte Costello gjort mer trovärdig blues och gospel än vad han gör på denna skiva. På sätt och vis är det en hyllning till vad som är Amerikas folkmusik och längst fram står Elvis storögt och njuter, som den musikälskare han är. Egentligen kanske inte The River In Reverse hör hemma på en lista som har ordet nybörjare i rubriken, men det bjuder jag på. Ibland är det skönt att smaska in på efterrätten innan middagen är klar.

Det var mina Elvis Costello-favoriter. Fråga nästa Costello-man i kön och han/hon (men oftast en han, verkar det) har säkert andra förslag. Jag nämnde Mojo-läsarnas förslag tidigare. Här kommer hela listan:

1 This Year´s Model (1978)
2 The Delivery Man (2004)
3 When I Was Cruel (2002)
4 My Aim Is True (1977)
5 Imperial Bedroom (1982)
6 Painted From Memory (1998)
7 King Of America (1985)
8 North (2003)
9 Get Happy!! (1980)
10 Armed Forces (1979)

Kul att observera är att hans då (januari 2006) fyra senaste skivor samtliga platsar på topp tio. Oavsett efternamn är Elvis fortfarande kung.

Dagens låt är When I Was Cruel Nr. 2 av Elvis Costello.

And if you still don´t like my song, then you can just go to hell
- Little Atoms

Läs mer om liknande:

The Beach Boys för nybörjare.

Treme handlar om New Orleans efter översvämningen

Musikbiografier x 4 

Nick Lowe förekommer flitigt i Costellos bok